"-Åhhh, semestern har varit helt fantastisk! Fyra veckor med barnen. Twentyfour-seven! En idyll. Ett paradis. Fantastiskt...."
Orden är inte mina. Jag har ju inte ens haft semester.
"-Stackars mig?!"
Näää, jag är inte så säker på det....
Orden är istället någon annans. Vems? Det säger jag inte, men jag misstänker att personen ifråga inte är helt igenom ärlig med sitt uttalande...
En sak är iallafall säker. Min man har INTE uttalat dem, eller ens tänkt dem. Efter fem veckors semester mol allena med grabbsen kom vardagen med en löfte om frid och läkta trumhinnor.
"- Jaaa, Axel, ja. Han satt stilla i timtals och tittade ut över havet på Väddö!!"
"På hotellet i Köpenhamn tog vi låååånga sovmorgnar!
"Allt medans barnen roade sig på Legoland, satt jag och avnjöt en iskall Hof!"
"-Krabborna, som barnen fiskade i Hunnebostrand, åt de med glädje av senare tillsammans med den uppfiskade makrillen. Barnen poängterade hela tiden hur gott det var med fisk och det var skönt att slippa makaronerna för ett tag...."
Eller vad var det nu han sa när de kom hem....?
Ha ha...ja!
SvaraRadera