Sjukt frisk

Axel vaknade sin vana trogen precis så tidigt som vi andra inte vill. En siluett syns i mörkret av viftande arnar som uppfodrande sträcks mot den öppna dörren. Han är inte arg än, han bara ropar. Men gränsen är hårfin och väntar man en hundradels sekund för länge övergår de bedjande ropen till ett mer ilsket oljud. Därför har man lärt sig att morgonkissen blir lugnast för alla parter om den genomförs med bebis i knäet.

Ännu är det ljust när Axel-timman är slagen, men jag fasar med ett uns av illamående för ett novembermörker i soffan framför TV-shop.

Han kändes pigg i morse.

"- Kanske har febern gett med sig?", tänkte jag hoppfullt medans jag hålögt stirrade ner på en Duracells-kanin-Axel med sällan skådad frenesi klockan 06.30 på morgonen.

"- Det är ju iallafall positivt!" uttalar jag avmätt samtidigt som jag reser mig för att för trettonde gången lyfta ner den sprattlande krabaten från fönsterbrädan.

När jag ändå hamnat på vertikalen stegar jag ut i badrummet och hämtar den förhatliga febertermometern. I samma sekund Axel får syn på den lilla asken försvinner han in bakom soffan. Två små knubbiga ben sticker fram och jag drar försiktigt fram det lilla panikslagna paketet.

"- Såja, Gubben. Du har säkert ingen feber. Mamma vill bara kolla."

Jag känner över hans svala lilla blåmärksprydda panna och avväger om temp-proceduren verkligen är helt nödvändig.

"- Han är ju så pigg....?"

Men. Termometern är framtagen och den lilla stjärten blottad i mitt knä så, what the heck?

Den lilla kroppen vrider sig runt sin egen axel (?) och efter 60 sekunder hörs det efterlängtade pipet.

"- 39,4!!!!"

Jag förstår inte. Förstår verkligen inte.

En bakvänd hypokondriker. Det är vad han är. Vår lille Flax.