Mindset

Ni vet den där känslan när man kliver av bussen och är lite kissnödig?
För varje steg i riktning mot hemmet ökas kissnödigheten och när man står vid ytterdörren är man så pass nödig så att benen sätts i kors och man fnupplar och fumlar med nyckeln för att slutligen ramla in genom dörren, in till toan och i panik dra ner brallorna och lyssna till det befriande skvalet.
Hur hade det gått om jag bott 200 meter längre bort på gatan, eller bara inne hos närmsta grannen? Hade jag då stått där mitt på vägen med skamsen blick och dyngsura jeans? Typ varje dag?

Lite samma känsla har man när det börjar vankas semester. Jag har jobbat hela sommaren, dag, kväll och natt varierat. Jag har stått timtals med plastförkläde och plasthandskar i förlossningssalar med 35 gradig värme, jag har stått i full operationsmundering vid kejsarsnitt med svettdroppar killandes mellan munskydd och näsa och jag har tackat nej till tjejmiddagar, grillfester och gud vet allt. Hela sommaren. Men det har gått bra, jag har inte klagat en enda gång. A working class hero. Typ.

Men nu. Sista dagarna. Klockan ringer 05.20.
"- Nääää, det gåååår inte! Jag pallar inte. Måste vara L.E.D.I.G!"

Vad beror det på? Mindset? Ja, så måste det vara....

Nu måste jag packa. Eller förresten jag får nog gå och kissa först........