Fortfarande efter en månad känner jag mig ungefär lika hemma i styrketräningslokalen som Anna Anka på universitetet.
Jag kämpar tappert med mina löjliga tyngder alltmedans de i maskinerna bredvid svettas och frustar med den fyrdubbla vikten.
Jag tränar enbart överkroppen eftersom jag spinner två gånger i veckan, och tro mig; det behövs.
När min bror (som tränat styrketräning i typ 20 år) skulle visa mig maskinerna och instruera mig, så trodde han att jag drev med honom.
"- Så j-la svag kan väl ingen människa vara?", var hans oerhört finkänsliga kommentar.
"- Jo, kära bror", svarade jag. "Kul att vara här, förresten" fräste jag förnärmat.
Men jag förstår honom. Jag tror faktiskt att jag är världens armsvagaste kvinna. En av maskinerna, av typen "armar uppåt sträck", måste jag köra UTAN tyngd för att i huvudtaget kunna rubba fanskapet.
Men jag ger mig INTE! En vacker dag kommer ni att se mig med biffiga biceps, spräckliga pösbyxor och sönderklippt t-shirt....
Eller inte!
Visst är det konstigt! Varken du eller jag har starka muskler, kan inte lyfta många kilon i gymmet. Men vi är starka nog att föda barn! Och att kånka på de små/stora liven både natt och dag. Vi har "mamma-muskler" som inte går att mäta styrkan på, tyvärr! Kämpa på!!
SvaraRadera/Catarina