Dags att bereda plats

Sitter med en kopp kaffe och samlar krafter inför dagens planer.

Jag tänkte rensa ur min garderob idag. Kläder som gråtande hänger med dammiga axlar ska helt oempatiskt läggas i svart sopsäck och lämnas till insamling.

Jajemän. Det ska beredas väg för nytt, fräscht och svindyrt. Jag och maken ska till Milano om ett par veckor och då måste jag ha bäddat klart för mina nya älsklingar.

Mmmm, eller hur?

Jag minns när vi var i Rom för några år sedan och vi gick runt på Via Del Corso och plingade på på såväl Prada som Versace. Jag minns speciellt när vi på spelat världsvant sätt blev insläppta hos Dolce Gabbana, bjöds på skumpa och tio expediter genast började ta på mig och springa runt som mössen hos Askungen och börja leta bland de exklusiva plaggen för att finna någon till just min lekamen.

"-Ahh, this dress will look wondwul on you. You must try it on!"

Kvinnan höll i en svart slimmad hellång skapelse med gnistrande stenar kring den djupa urringningen. Hennes entusiastiska blick talade ett väldigt övertygande språk och efter en blick på maken så tog jag tag i galgen och skred in i den exklusiva provhytten.

Och tro fan hon hade rätt. Tyget föll som ett svart vattenfall över kroppen på ett extremt smickrande sätt och uringningen var som målad över min barm. Helt perfekt. Redo för vilken Oscarsgala som helst.

Tankarna for genom huvudet. En gång i livet. Bara en gång i livet. Klänningen saknade prislapp. Jag kalkylerade för mig själv:

"-Vad kan den kosta? 15.000 kanske. Ja, 20.000 kanske. Men vadå? Den är ju klassisk och kan gå i arv..."

Maken såg på mig med imponerad beundran. De små sjungande Askunge-mössen likaså.

"How much is it?", fick jag tillslut ur mina narcissistiska läppar.

"-20.000, svarade den tjockaste av mössen (Jack eller Gus?).

Mitt leende stelnade till en grimas när det sakta gick upp för mig att hon pratade Euro, medan mina kalkyler inbegrepp den svenska valutan.

Sådär stod jag. I klädd en designerklänning värd ca 200.000 pix, med tio inställsamt leende dräktbeklädda dansmöss plus en likblek make stirrande på mig.

Hur jag fick av mig klänningen minns jag inte. Inte heller vad vi sa eller hur vi tog oss ur butiken.

Vad jag vet är att Via Del Corso nu mer går under epitetet Via Dolorosa i min tankevärld. Smärtans väg.

I Milano testar vi nog några andra butiker. H&M kanske?

Jag och maken på Via Dolorosa?