Lilja forever?

Nu j-vlar är det svart ute. Mörkret trycker hela sin lekamen mot fönstren och huset bäddas in i dyngsur sammet. Det enda som möter ens blick genom glaset är en sorglig gestalt med hållning som en Kungsängslilja, misstänkt lik en själv.

Jag kom på häromdagen att jag faktiskt har ett träningskort på ett gym. I över ett halvår har det norpats pengar i slutet av varje månad utan att jag satt mina slitna Ree-bookisar på de svettbefläckade golven. Få se nu, varför var det nu jag gjorde en träningspaus (som jag väljer att kalla det)?

Först var det nog en förkylning. Sedan började jag ju jobba och hej vad det tog slut på mina krafter den första tiden. Okej. Sedan kom ju sommaren och vem vill hänga på ett gym i ett värmeslagigt juli. Inte jag, trallallalaaaa! Augusti sedan då... Vad hände då? Jo visst ja. Någonstans där i mtten blev jag ju förkyld och ja; här är vi nu...

Se där. En handfull fullt legitima skäl för min lilla paus.

Nu önskas en handfull motiverande dito för att komma igång igen. Som om inte reflektionen i köksfönstret torde räcka....