Ja, inte bara de som febrilt trycks ner i hundratals trädgårdar landet över utan även de två kompisar som vi av kvinnligt kön är behängda med.
Varje "Rosa-bandet-månad", varje år, samlas miljoner in för bröstcancerforskning och vart enda år tycks det slås nya rekord. Fantastiskt. Och lite tragiskt.
Jag är övertygad om att ALLA känner någon som drabbats av bröstcancer. Personligen vet jag minst fem personer som alla, tack och lov, kommit ut tilltuffsade men hyffsat återställda på "andra sidan". Men finns det verkligen en "andra sida"? En bröstcancerdiagnos måste man leva med resten av sitt liv. Som ett mullrande åskmoln lång borta i horisonten. Kanske drar det hitåt, tillbaka, eller inte....
Till alla Kvinns som läser detta (skulle förövrigt tro att det nästan är uteslutande kvinns som läser detta, by the way):
Kläm på era bröst, lär känna dem.
Jag är själv helt usel på detta. Det är i princip en gång om året som jag gör detta, och det är just vid denna tid varje år. Bröstcancer-tiden, Rosa-bandet-månaden.
Min omtänksamme man köpte en gång en liten skylt som han hängde upp i duschen. På skylten stod det "Glöm inte lökarna!", eller nåt i den stilen. Men hjälpte det? Icke. På samma sätt som man vänjer sig vid en omålad list, ett hål i tapeten eller en makalöst ful halllampa, hängde skylten där fullkomlig ignorerad efter bara några veckor.
Skumt, egentligen...
Men kläm på nu, Brudar. Var som helst, när som helst! Flest kläm vinner!! Go go go!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar