Jag har av lättförklarliga skäl lite svårt att applicera forskningen på mitt eget mammaskap, och har faktiskt svårt att överhuvudtaget svårt att se mig själv som mamma till en dotter. Det känns som att det vore totalt annorlunda på något sätt. Men egentligen; varför då?
Jag vill ju gärna tro att jag är så där sjuttiotals-aktigt genusfri i min uppfostran av de blivande små svärmorsdrömmarna som snurrar på min drejskiva här hemma. Men hur väl har vi egentligen lyckats? So far.
- F har inte varit föräldraledig mer än några enstaka strödagar här och där och då undantagslöst i samband med jul eller sommarsemestrar.
- Det är jag som jobbar deltid för att kunna hämta tidigare på dagis och skola och för att hinna med alla aktiviteter.
- Det är F som kör den snygga snabba bilen och jag som kör den praktiska minibussen med plats för de små barnen och de stora kassarna.
Man behöver ju inte vara Tiina Rosenberg för att inse att vi redan präglat de små liven med ett helt gäng värderingar om hur samhället är uppbyggt.
Det kan egentligen bara tolkas på ett sätt:
Mamma = trygg och tråkig med ett egentligen ganska oviktigt jobb.
Pappa = kul kompis med viktiga möten på dagarna.
Hur blev det såhär? Jag som var så..... rabiat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar