Sjukt frisk

Axel vaknade sin vana trogen precis så tidigt som vi andra inte vill. En siluett syns i mörkret av viftande arnar som uppfodrande sträcks mot den öppna dörren. Han är inte arg än, han bara ropar. Men gränsen är hårfin och väntar man en hundradels sekund för länge övergår de bedjande ropen till ett mer ilsket oljud. Därför har man lärt sig att morgonkissen blir lugnast för alla parter om den genomförs med bebis i knäet.

Ännu är det ljust när Axel-timman är slagen, men jag fasar med ett uns av illamående för ett novembermörker i soffan framför TV-shop.

Han kändes pigg i morse.

"- Kanske har febern gett med sig?", tänkte jag hoppfullt medans jag hålögt stirrade ner på en Duracells-kanin-Axel med sällan skådad frenesi klockan 06.30 på morgonen.

"- Det är ju iallafall positivt!" uttalar jag avmätt samtidigt som jag reser mig för att för trettonde gången lyfta ner den sprattlande krabaten från fönsterbrädan.

När jag ändå hamnat på vertikalen stegar jag ut i badrummet och hämtar den förhatliga febertermometern. I samma sekund Axel får syn på den lilla asken försvinner han in bakom soffan. Två små knubbiga ben sticker fram och jag drar försiktigt fram det lilla panikslagna paketet.

"- Såja, Gubben. Du har säkert ingen feber. Mamma vill bara kolla."

Jag känner över hans svala lilla blåmärksprydda panna och avväger om temp-proceduren verkligen är helt nödvändig.

"- Han är ju så pigg....?"

Men. Termometern är framtagen och den lilla stjärten blottad i mitt knä så, what the heck?

Den lilla kroppen vrider sig runt sin egen axel (?) och efter 60 sekunder hörs det efterlängtade pipet.

"- 39,4!!!!"

Jag förstår inte. Förstår verkligen inte.

En bakvänd hypokondriker. Det är vad han är. Vår lille Flax.

Välkommen hem från jobbet, Älskling!

Att vara hemma med en förkyld Axel är sanneligen ingen lek.

Allt i världen tycks vara honom emot och det går inte många minuter mellan hans mentala sammanbrott. Gång på gång skrynklas hans snorblanka ansikte i hop till en röd liten ros och tårarna rinner likt het stearin ner över hans varma kinder.

"- Fick du inte ner klossen i det runda hålet, Älskling?"
"- Får du inte på dig strumpan, som du just drog av dig?"

Kära barn. Vilka monstruösa motgångar som drabbar dig, denna gudsförgätna dag! Allt emot dig, ALLA emot dig!

Jag är också förkyld och vill också bryta ihop över saker och ting. En grinig bebis till exempel.

Men jag håller ut ett tag till. Närmare bestämt i två och en halv timme till, då maken kommer hem. Då jäklar är det min tur att skrynkla ihop ansiktet över småsaker. Längtar så, och laddar....

Jag konsekvent? Icke

Ja, jag vet.... Jag har raljerat över hur fåfäng jag har varit och hur genuint ofåfäng jag är nuförtiden. Jag vet.....

Och JAAA, jag vet. Jag sa att jag skulle börja bära mina pinaler i plastkasse. Jag veeeeeet!!

Men döm mig inte för hårt, snälla. Jag är bara en vanlig människa. En människa med vissa speciella behov. I detta fall ett Marc Jacobs-behov. Steg 2176 på Maslows trappa.

En "ledig "dag

En ledig dag. Tidningarna ligger framför mig på ett förföriskt inbjudande sätt. Kaffet likaså. Allt på sin plats för en avkopplande stund.

Men med allt ingår den lilla detaljen längst uppe i vänstra hörnet också.

Den lilla detaljen, ja!

Det blir till att läsa en annan gång......

Sniglarnas eldorado

Och när man inte trodde att det kunde regna mer. Så kom det mer, mer, mer....
Det strilar inte, det faller inte. Det häller ner.
Det är som en matta av vatten, ett hav i luften. Ett andetag, och du drunknar.

Nej. Nu har det slutat. Träden står som blöta hundar och droppar lite förvånat efter överfallet från den svarta himlen.

"- Vad var det som hände?"

Grästuvorna skakar irriterat av sig vattendropparna och försöker räta på sina tilltufsade ryggar. Tusentals daggmaskar kikar upp ur jorden för att tacka sina gudar och sniglarna börjar åter tro på en högre makt efter månader av hopplös väntan.

Det ljusnar visst lite. Solen kikar förskrämt fram ur en liten molnglugg som för att kolla läget.

"- Gick det bra? Sorry, men jag kunde inget göra liksom..."

Gluggen stängs igen och för åttonde gången i eftermiddag skymmer det.

Snart regnar det igen. Ett riktigt gammeldags hällregn.

Se upp därute!

När försvann fåfängan?

Det fanns en tid, för länge sedan, när jag var vad man skulle kunna kalla för fåfäng. En tid då jag fann piffandet lustfyllt och jag ansåg att ett nytt läppglans skulle vara den felande länken i mitt liv och där orakade ben kunde jämföras med lepra.

"- Till affären och köpa tidningen? Ja, vänta lite bara. Jag ska bara lägga på underlagskräm, puder, rouge, ögonskugga, mascara, läppsti.... Hallå, vart tog du vägen?"

I skolan hade jag puder, läppenna och läppstift i fickan för en snabb och helt livsuppehållande påbättring på toan på rasterna. Idag smetar jag i blindo på lite eighthour-kräm på de bleka och allt smalare läpparna i bilen på väg till jobbet.

Att skorna var snygga vägde tyngre än den blodvite som offrades i de decimeterhöga skapelserna. Jag jobbade en tid i en exklusiv liten skobutik i city. Vi anställda fick 40% rabatt på alla skor vilket ledde till Imelda Marcos-komplex hos undertecknad. I sylvassa 12 cm klackar trampade jag outtröttligt fram mellan den fluffiga heltäckningsmattan och den stenhårda betonggolvet på lagret. Om jag där och då, ståendes i den lilla chica chanelkopiedräkten, sett min nuvarande arbetsstass skull jag förmodligen börja gråta hysteriskt. Ja, fram till dess jag kommit på att makeupen höll på att förstöras alltså. Sedan snabbt in på toa för att piffa till igen.

Vad jag funderar över är nu: när försvann egentligen den där fåfängan? Okej, helt ofåfäng är jag förstås inte. Jag målar mig ju faktiskt fortfarande om än med betydligt mindre färgpalett och en och annan slant spenderas ju fortfarande på helt livsnödvändiga 2000-kronors plagg. Men ändå. När övergick denna ungdomligt gräns-patologiska narscisism till den jag är idag? När jag flyttande hemifrån eller när jag fyllde 20?

Nuförtiden skulle jag aldrig stolpa runt i ett par obekväma skor bara för att de är snygga. Eller skulle jag det?

Skolstart

Kritasken på plats. Förstås.

Gustafs första skoldag. Den första av väldigt många. Väldigt många....

Själv har jag gått i skolan i 18 år. Det är nästan halva mitt liv. Helt sjukt egentligen. Fatta, vad jag måste vara klok (och urfattig). Om vi säger att ett skolår är 40 veckor, det blir 280 dagar det. Och sedan utslaget på 18 år, det blir..... *knappeliknappeli på miniräknaren* .....5040 dagar.

Stackars gosse. Men vi pratar inte om det idag. Idag är vi glada och förväntansfulla!

Den första skoldagen. Jag tror de flesta minns sin första skoldag.

Pirr i magen. En tom ryggsäck skumpandes obekvämt mot den tunna barnryggen. Spralliga barnansikten med stora framtänder och glittrande ögon. En egen kritask. Ett sudd. En läxa. Så stort.

Klassrummet kantat av stolta föräldrar likt jättar i en Hob-skola. Små stolar, bokstäver högt upp längs med väggarna.

"- Kan det verkligen vara möjligt? Är jag en sån där förälder nu? Jag var ju här själv nyss. Med pennskrin och allt...."

Samma blick i alla föräldrarnas ansikten. Stolthet och förundran.

Jag minns känslan av första dagen efter sommaren. År efter år....

En slags Vardagens Lisa med höststövlar, mörka jeans, regniga morgnar och blöta cykelsadlar. Nya gympaskor med tillväxtmån och valet av bokpapper. Sommarens minne i en skrivbok och tunga kläder som skyddar mot allt. Men inte riktigt allt.

Den egna eviga strävan mot att passa in. Att vara lagom unik, att låtsas vara egen. Att testa att tycka, att tycka rätt...

Ett år äldre, längre, men inte nödvändigtvis klokare eller snällare.

Om det vet inte Gustaf något än. Vi pratar inte om det idag heller.

Idag är vi glada och förväntansfulla!

Fint väder, suck....

Det är varmt idag. Igen. Typ 25 grader och jag njuter..... INTE.

Näsan dras inte alls upp i luften för att möta solens strålar på samma magnetiska sätt som i maj och de somriga slirviga kläderna som kändes så rätt för bara en månad sen känns så hopplöst passé. Så sommar 2010, typ.

Det är bara att konstatera; den mentala hösten är här.

Varje höst känner jag likadant. Jag fylls av ett vemod och sorg samtidigt som ett lugn liksom sköljer över mig och min trädgård. Det dåliga samvetet för den där rabatten som jag sa att jag skulle gräva upp i våras känns inte längre så betungande och avsaknaden av solbränna känns helt ok. Vem vill ha hudcancer, anyway?

Och grillat? Efter att i snart fyra månader grillat oupphörligen kan jag bara längta efter en rödvinsstinn köttgryta eller en simmig potatisgratäng. No more kalla såser, hasta la vista bulgursallad och hit the road, Halloumi.

Sommaren: Tack för denna gång. Visst har vi haft en fin tid tillsammans men det är dags att gå vidare...
Hösten: I welcome you back.

En slemmig torsk i en brödrost?

Jag hatar torskar.

Det finns två typer av torskar. En utrotningshotad oskyldigt simmandes fiskvariant och en människovariant som med någonslags ubermench-mentalitet tycker att alla beteenden är ok, bara man pröjsar tillräckligt bra. Den varianten kommer förmodligen dessvärre aldrig att utrotas.

Den sort jag hatar, är givetvis den sistnämnda.

Titta på fd polischefen Göran Lindberg. I det officiella en feminist, ivrigt kämpandes för kvinnors lika rätt och i det privata en sadistisk våldtäktsman som försvarar sitt beteende med att han faktiskt betalade bra. Den yngsta kvinnan var 17 år.

Vilken kvinna (flicka) på 17 år med hel självbild låter sig våldtas för 1000 spänn? Och hur rättfärdigar man som torsk ett sådant köp inför sig själv?

"- Kul för Lill-stumpan att tjäna lite stålar på att ha det lite mysigt!"?
"- Det är ju ett yrke som alla andra. Jag skulle gärna rekommendera min 15-åriga dotter att söka sig in på den banan!"?

Och nu; Magnus Hedman.

För några år sedan var han en upphöjd fotbollsmålvakt och senare en uppskattad expertkommentator på fyrans fotbollssändningar. Och nu?

En kokain- och anabolamissbrukande loser med miljonskulder och ett åtal om sexköp av fyra underåriga rumänskor hängande över sig. Snacka om nedförsbacke.

Vi svenskar klappar oss gärna över våra bleka axlar och berömmer oss själva för vårt jämlika samhälle. Och visst allt är relativt, men kan man verkligen kalla ett samhälle jämlikt där vissa män fortfarande tycker att det är okej att köpa sex. Enligt en undersökning från i våras har var sjätte man i Sverige köpt sex. Är det okej?

Nej, det är det FAAAN inte!

Så sant, så sant....

Min anmoder

Titta på bilden ovan. Är vi lika?

Samma seriösa, men samtidigt goda uppsyn. Ett under av kompetens, kyla och värme i fantastisk fusion.

Typ.

Sanningen är dock att bilden föreställer min farfars farmor. Kristina Mikaelsson, född 1846 och till yrket barnmorska. Coolt va? Hon var dessutom gift med en man som hette Carl Gustaf, vilket min äldsta son också gör. The cirkel is sluten , typ.....

Lite stolt är jag allt!

Sju år

I morgon fyller Gustaf sju år. Helt ofattbart.

Jag minns sommaren jag väntade honom som om det vore denna.

Den sommaren var den varmaste på flera år och jag slutade arbeta redan i början av juni med hjälp av havandeskapspenning och lite semesterdagar.

Jag njöt av min ledighet och av värmen. Jag bara fanns. Jag sov hur mycket jag ville. Var jag hungrig så åt jag, dag som natt. Jag gick klädd i en och samma solklänning säkert i två månader, vilken matchades med ett par uttrampade Birkenstock. Snygg var jag fan inte, men det sket jag högaktninsfullt i. Mitt liv var på väg att förändras och så för alltid. Jag skulle bli mamma.

Så natten till den 16:e augusti började det lille gossebarnet avisera sin ankomst med vad jag först misstog som extremt regelbundna gaser. Efter några timmars pruttande med femminutersintervaller började jag dock misstänka att den värk som kom innan varje salut kanske härörde från någon annan kroppsdel är tarmarna. Kanske var det rent av babydags.

In till förlossningen for vi och sex cm var jag öppen. Det var dags!

Några timmar senare så kom ha då. Gustaf, min förstfödde son och med han föddes även en kärlek jag så stark att den nästan skrämde mig. Känslan av att det finns inget, INGET, som jag inte skulle göra för den här lille klimpen. "Döda?" Bring them on, bara. "Krök ett hårstrå på hans fosterfettiga hår och jag kröker din rygg." Typ.

Men nu är han sju år i morgon. Han börjar ettan, han cyklar iväg till kompisar, surfar på internet och har stora funderingar om livet.

Och kärleken bara växer.

2003

2010

Stolthet och fördom

Fördomar kan vara rätt kul faktiskt. I allafall om de är de egna och åt det mer harmlösa hållet. Om en dryg månad sticker jag och familjen Cypern på en riktigt hederlig chartersemester och kommer där troligen avnjuta en tid av frosseri i fördomarnas införlivande.

Aldrig blir väl nationaliteterna så tydliga och karikatyrlika som då vi befinner oss utomlands. Och det gäller sanneligen inte bara vi svenskar.

Blåvita engelsmän, endera Belsen-magra eller blankt fish`n`chips-trinda kommer de med sina urtvättade Arsenal-t-shirts eller storblommiga baddräkter och tycks leva kvar i en villfarelse om att deras koloniala storhetsvälde fortfarande existerar.

Och tyskarna sen. Om man snabbt vill räkna ut hur många tyskar som finns på hotellet är det bara att vid sex-tiden på morgonen smyga ut och räkna handdukarna på solstolarna kring poolen. Handdukarna symboliserar ett ockuptionslynne som man hade hoppats tagit sin ände med Polen, men inte då....

Och danskarna. Deras nationalitet visas med all önskvärd tydlighet på deras hudkostymer genom att med hjälp av diverse bikinistreck och dylikt symbolisera Dannebrogen på ett tillsynes smärtsamt sätt.

Men värst torde väl ändå vi svenskar vara. Med foppatofflor och värdesakerna i tryggt förvar i en hudfärgad påse på magen suckar vi högljutt över övriga européers totala avsaknad av köhyfs och ovilja att lämna kvitton. Barnen springer runt i uv-säkra grodmansdräkter på stranden och is i läsken är fullkomligt otänkbart.

Snart åker vi. Det ska bli väldigt kul och intressant på många sätt.....

Hit ska vi iallafall. Undrar om de har svenskt kaffe?

En ilsken en...

Jag kommer nog bli en ilsken kärring.... Eller, ohh hemska tanke; jag är nog redan en rätt ilsken kärring.

Idag på IKEA förundrades jag över hur många bilar som stod på "Familjeparkeringen" utan att ha en enda bilbarnstol i vare sig fram- eller baksäte. Och ja, som svar på er fråga; jag gick verkligen och tittade efter. Små jävla sportbilar med plats för enbart en förare med extremt liten penis stod på de extra vida p-rutorna närmast varuhuset. Själv fick jag parkera 3,8 km bort från det hysteriska palatset med min folkabuss av trailerstorlek. Och jag har ändå TRE barnstolar i bilen....

Med svavel osandes ur min sammanbitna käft traskade jag svettandes in i det gigantiska templet. Snart fylldes dock mitt sinne av artificiell kanelbullsdoft då jag pustade ut i den långa rulltrappan upp mot lugnare nejder. Trodde jag....

Har ni som varit på Grönan idag undrat var alla barnfamiljer är?
Har ni som jobbat på förlossningen undrat varför ingen kommit för att föda?
Har badstränderna stått alldeles tomma i den gassande solen?

Jag har svaret....

ALLA har varit på IKEA idag. Verkligen ALLA!

Hem kom jag iallafall till slut med nästan helt uträttat ärende. Stort skrivbord till stor kille: check. Stolen var slutsåld.... Säkert någon jävel i Posche som hann före!

Väl hemma, två timmar och fyrahundra svordomar senare var det klart. Voila!

Den friserade sanningen...

"-Åhhh, semestern har varit helt fantastisk! Fyra veckor med barnen. Twentyfour-seven! En idyll. Ett paradis. Fantastiskt...."

Orden är inte mina. Jag har ju inte ens haft semester.

"-Stackars mig?!"

Näää, jag är inte så säker på det....

Orden är istället någon annans. Vems? Det säger jag inte, men jag misstänker att personen ifråga inte är helt igenom ärlig med sitt uttalande...

En sak är iallafall säker. Min man har INTE uttalat dem, eller ens tänkt dem. Efter fem veckors semester mol allena med grabbsen kom vardagen med en löfte om frid och läkta trumhinnor.

"- Jaaa, Axel, ja. Han satt stilla i timtals och tittade ut över havet på Väddö!!"

"På hotellet i Köpenhamn tog vi låååånga sovmorgnar!

"Allt medans barnen roade sig på Legoland, satt jag och avnjöt en iskall Hof!"

"-Krabborna, som barnen fiskade i Hunnebostrand, åt de med glädje av senare tillsammans med den uppfiskade makrillen. Barnen poängterade hela tiden hur gott det var med fisk och det var skönt att slippa makaronerna för ett tag...."

Eller vad var det nu han sa när de kom hem....?

Minne av ett 80-tal

Mitt 80-tal.

Idag på Nyhetsmorgon var det 80-talet som stod som något slags tema. Folk mejlade in sina bilder på sönderpermanentade hår, spräckliga ski-pants och nivea-kletade plutmunnar.

Det är i år trettio år sedan 80-talet påbörjade sin 10-år långa neonfärgade marsch mot sin ofrånkomliga apokalyps och de efterföljande tjugo åren som deceniernas driftskucku.

Var 80-talet så hemskt? Låta oss bena ut det lite grann.....

Musiken?

Visst producerades en hel del skit, men i jämförelse med 90-talets tyska eurodisko-invasion skulle jag nog vilja påstå att 80-talet, med vissa självklara undantag (var god se klipp nedan), går med hedern i behåll....

Kläderna då?

Ja, ledsen 80-talet, men där får ni nog bära hela 1900-talets hundhuvud är jag rädd. Om man bortser från att det var då träningsoverallerna och sneakersarna tog sig ut från gymmen ut på gatorna (var god se bilden på den läckra modellen längst upp i denna text för ett klockrent exempel) så var 80-talet ett årtionde där kokainnyttjandet bland världens designers satte sina tydliga avtryck.

Och även hos en del av de som bar skapelserna, bör väl kanske tilläggas.....

Själv var jag 7 år då 80-talet startade och fick genom mina tidiga tonår genomleva olika måsten som Takano-overaller, Minnies club-tröjor, kina-dojjor och H&M´s måste-kollektion "Boy Toy". Vilken förälder skulle idag låta sin 12-åriga dotter bära en minikjol med trycket "Boy Toy"? Rätt otänkbart skulle jag vilja hävda....

Vissa intellektuella förståsigpåare hävdar nog att modet var ett svar på 70-talets velouriga uni-sex dito, och vad vet jag.... Så är det säkert.

Snyggt var det då fan inte.....

Sen var nog minnet av 80-talet slut för mig. Det är liksom det jag minns. Musik och mode och allt som hände. Ja, och Starlet förstås.... Med Starling. Någon som minns?