Nyhetsregn

Idag är det den första augusti. Juli är oåterkalleligt över för detta år och sommaren tar nu ett sista andetag.

Himmelen är så där mörkblått omaskerad och solen har strålat ner över oss lyckliga hela långa dagen. Vinden har mojnat betydligt och nu välkomnar jag de smekande fläktarna.

Livet är väl bra gott ändå?

Jag köper aldrig kvällstidningar annat än på semestern. Detta inte på grund av att jag är en så intellektuell och snusförnuftig människa, utan snarare beroende på det faktum att det är då man har tid och kanske lust att läsa de antinyheter som står att läsa i dylika skvallerblaskor. Sommartid brukar tidningarna fyllas av tips på hur man förlänger brännan, sommaren och kanske penisen. Tips om allt, tips om tips, alla rätt på tipset.

Men i sommar har kvällisarna sannerligen fått något annat att skriva om.

Norge.

På löpen och i uppslag efter uppslag kan vi läsa vittnesberättelser om hur unga människor sms:ade sin dödsångest eller hur de med insatsen med sitt eget liv räddade ett annat. Unga män och kvinnor. Om och om igen fylls tidningarnas sidor om hur ofantligt onödigt och brutalt deras liv gått till spillo.

Och så är det. En svärta som är omätbart med allt mänskligt har solkat ner vårt grannland och inga ord kan egentligen ta udden av hur ofattbart det som skett är.

Men ändå.

Nu räcker det, anser jag. Sluta pilla i såren. Detta vältrande i hur barnen sprang för livet, hur deras mobiler oavbrutet ringer i polisens förvar och dessa bilder på föräldrar som står och blickar ut över Utöya med matta ögon. Det räcker nu.

Vi behöver inte denna visualisering av sorg. Vi är tänkande människor. Jag har barn själv.

Och för att inte tala om skrivandet kring gärningsmannen. Intervjuer med hans syskon, föräldrar, gamla kompisar och arbetskamrater. Publicering av hans så kallade manifest, bilder på honom poserande i en hitte-på-uniform med medaljer från något flingpaket. Paparazzi-liknade foton där han ler med en självgod min, som efter ett väl förättat verk. Ser de att de går hans väg? Det måste de väl ändå inse, men troligen väger moralens vågskål tämligen lätt när det kommer till försäljningssiffror.

Jag tänker på ett Hjalmar Söderberg-citat som passar rätt bra i sammanhanget kring den leende galningen.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad."


Så är det kanske....