Förkyld. Igen.
Skrev ju ett inlägg tidigare i somras om att jag alltid blir förkyld på semestern och sitter nu här och känner mig snuvad (åååhh, nog lever det en liten göteborgare i min lilla Stockholmssjäl, ändå) på hela min teori. Jag har ju precis börjat jobba, vilket innebär att hela min teoretiska förkylningsvärldsbild rämnar.
Kanske är det bara så att jag är sån som människa. Förkyld. Som en del av min personlighet. Göteborgsk eller ej....
Har med viss förtjusning läst om den efternamnsdiskussion som förekommit senaste dagarna i media. Tydligen är det så att alltfler par som gifter sig, väljer att komponera ihop egna efternamn. Ingen ont om det, det står väl var och en fritt att heta i princip vad som helst. Men om man tittar på vad folk väljer att heta, baxnar man ju ändå lite grann.
Ärligt talat?
Sadelsstierna? Glittertass?
För mig, som för övrigt valde att behålla mitt flicknamn när jag gifte mig, är efternamnet mer som ett signum. En tillhörighet och en historia.
I helgen var jag på en liten släktsammankomst i Norrland där typ samtliga heter samma sak i efternamn. Det känns så fint på något sätt och än mer när man vet att vi faktiskt har hetat just detta i flera hundra år. Sedan att detta namn inte råkar vara av typen Röfvenhielm eller Spahrrisstråhle, det bekommer mig inte alls.
Jag säger som Malin Wollin, så länge man inte heter Klittberg eller Stjärtgren, ska man nog vara stolt över det namn man har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar