Vickan är gravid.
Spekulationerna har härjat i såväl skvallertidningar som fikarum och nog hördes väl en lättnadens suck över hela landet när tillkännagivandet gavs.
Även hos mig.
Men tro nu inte att jag har gått runt med ömmande magsår och stress-tics i min oro över monarkins framtid. Hardly.
Nä, min lättnads-suck är på ett mer mänskligt plan. För någonstans där bakom säpo-agenter, tiaror och de där löjliga handbuketterna står ju faktiskt en tjej. En, förmodligen, rätt så vanlig tjej.
Som ung, långt innan mina huliganer var det minsta påtänkta, tänkte jag ibland på det här med fertilitet. Jag funderade på om jag någonsin skulle skaffa barn och framför allt om jag i så fall skulle kunna det. Alltså rent biologiskt. Jag var dock väldigt länge väldigt inställd på att jag inte ville ha några, men ändå. Tanken fanns där. Kan jag? Om jag mot förmodan skulle ångra mig?
Och jag gjorde ju det. Ångrade mig alltså.
Och gravid blev jag. Efter ett missfall och tre fullgångna graviditeter sitter jag nu här som en relativt luttrad mor och tänker tillbaka på tiden då vi började försöka skaffa barn. Förväntan, förväntan, förväntan och oftast följt av besvikelse.
Men förväntan var vår egna, min och makens, och i det hela bara vår angelägenhet. Och det är där som tankarna, gång efter annan, gått till stackars Vickan och hennes Ockelbo-prins. Inte för att jag tror att de läser Hänt Extra och Se & Hör, men ett och annat löp där det spekulerats om magar och missfall måste de väl ändå passerat ute på stan.
Så, från hela mitt hjärta; Grattis Victoria och Daniel!
PS. Vi ses väl på SöS i mars? DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar