Vi har en två-åring i vår familj.
Egentligen skulle jag kunna sluta skriva här, då de flesta som har eller har hört talas om barn vet vad det innebär att ha en sådan krabat i ett möblerat hem.
Eller är våran extrem? Om jag försöker dra mig till minnes de andra två grabbarnas två-årighet kan jag inte riktigt känna igen det som vi nu dagligdags får tampas med.
Du kan inte släppa ögonen från den lille en ynkaste sekund. De små knubbiga armarna kan fällas ut till två meters långa gripklor som når allt. ALLT!
En ny svindyr dator längst upp i bokhyllan? Nemas Problemas.
Ett paket med Piggelinisar gömda längst inne i frysfacket, en och en halv meter upp? Skojar ni?
"-Men ge mig en riktig utmaning någongång då? mumlas bakom nappen.
Vid två-tiden sover han. I fyrtio minuter. Då gäller det, jävlar i min låda, att passa på att sola, diska, städa, åka och proviantera, läsa, skriva och säga hej till maken.
"-Hej hej!"
Och sen kör vi igen!
"- Nej nej.. Inte den! Akta där, oj oj oj, hur kom du dit? Var är kortet till digitalboxen? Har någon sett min mobil?"
Har något sett min semester?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar