Tystnad är en lyx som går utanför det mesta.
Att få sitta ner, kanske läsa, och veta att nästa hundöra som viks i boken är för att jag själv vill det. Inte för att jag måste agera domare i brottningsmatch, torka upp en liter mjölk från den slitna parketten eller bada ett barn som hällt en hel flaska solskyddskräm i sitt hår.
Killarna är på dagis och fritids och jag sitter här i en sällan upplevd avsaknad av hörselstimuli.
Tystnaden känns i öronen och liksom smeker mina sargade trumhinnor.
Jag funderar en del på de där familjerna som har massor med barn och jag förstår, i ärlighetens namn, inte hur de överlever. Det är ju inte så att de nödvändigtvis bor i stora mansions där varje barn har eget rum med tillhörande badrum. Ej heller så att de har folk anställda som viker tvätt, torkar köksbord och mäklar i revirstrider i TV-soffan. Nej, merparten av dessa familjer bor i hus eller lägenheter där barnen sover flera i samma rum, föräldrarna står i tvättstugan och parar ihop strumporna själva och kidsen själva får göra upp om vem som skall sitta i det för tillfället mest åtråvärda hörnet i soffan.
Hur orkar de? Hur mycket man än älskar sina barn och kanske barn i största allmänhet måste väl ändå även dessa stackare ha ett behov av att få tänka en ostörd tanke? Eller ligger det kanske för långt upp på Maslows behovstrappa?
Att bara få njuta av sitt eget stillsamma sällskap.
Att inte behöva göra någonting.
Att få återuppleva ljudet av tystnaden.
Nihil agere delectat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar