Västerås tur och retur.

Idag har x antal mil i bil avlagts till Västerås för att lägga en krans och tända ett ljus på min farmors grav.

Rätt mysigt faktiskt!

Men nu är jag trött. Helt slut, typ!

Så därför blir det bara detta idag. Tack å go´natt!

Halloween/Alla helgona

Minns ni för sisådär 10-15 år sedan när Halloween gjorde sin oranga entré i Sverige?

Vilket rabalder det blev!

På ena sidan stod partysugna ungdomar, tacksamma för ännu en anledning att sippa (?) häxblandning och så förstås alla utklädningstokiga småbarn (som i sin tur såg ytterligare en anledning att få snaska godis och hitta på djävulskap). På den andra sidan våndades svenska traditionalister som på allvar ansåg att Halloween var ett djävulens påfund. Och från USA dessutom (vilket i vissa kretsar i och för sig innebär samma sak)!

Jag hör till den skaran som dock inte misstänker att djävulens fingrar har en del i Halloweenfirandets spridning till vårt gudfruktiga land. Snarare handeln (vilket i vissa kretsar också det kan innebära samma sak i och för sig) skulle jag tro.

För mig är Halloween:
- en massa ungar som tigger godis (och dit räknas givetvis inte mina egna),
- en massa krimskrams av skitkvalité i butikerna,
- roliga fester (eller mindre roliga) och
- ett sätt att liva upp sig och andra i höstmörkret.

Alla helgona däremot är något helt annat nämligen:
- en dag att minnas de nära och kära som inte längre finns med oss i jordelivet och
- att kanske tända ett ljus och lägga en krans vid deras grav.

Varför detta egentligen skulle behöva stå i motsats till varandra är för mig helt obegripligt och nog har väl protesterna tystnat alltmer med åren?

Trick or treat!

Hannibal Lector?

AAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHH!


Ni förstår chocken jag fick, när jag kom hem och fick se herr Pumpa så här brutalt misshandlad.

Hela ansiktet var bortslitet på det mest makabra vis och tankarna for genast till den ökände dr Lector. Är han HÄR? I Saltsjö-boo? Hua!

När den värsta chocken lagt sig insåg jag dock snart att förövaren troligen finns på närmare håll.

INOM FAMILJEN!!

Med stor sorg och ett sting av besvikelse fick jag nämligen se Ludde komma farande över gräsmattan med en för honom nytillkommen och väldigt missklädsam gul nyans i det nyfrisserade skägget.

En mördare; här mitt ibland oss.

Sjukvårdskunnig som jag är, fann jag dock snart bot åt stackars Pumpamannen. Jag snurrade helt sonika på hans sargade huvud ett halvt varv och karvade ut ett nytt ansikte.

Denna gången skar jag ett ännu elakare flin. Allt för att skrämma bort eventuella ansiktsätande hjärnskrynklare eller dito hundar.

Läskig va?

Jurassic Park i Nacka

Efter helgens dinosaurieshow på Globen i helgen har intresset för dessa förhistoriska mega-geckos exploderat här hemma. Allt handlar om dinosaurier. Och då menar jag allt.

"Vi" leker dinosaurier, äter som dinosaurier (väldigt, VÄLDIGT små sådana dock), sover som dinosaurier (?) och ritar 100-tals teckningar med olika sorters dinosar.

T-rexen är ju förstås populärast med sina huggtänder och höga vrååååål. Hur någon nu kan veta hur och OM de i huvudtaget lät. Vem vet; de kanske hade falsettröst och pep?

"- Biiip!"

Men i barnens och stackars Luddes (inte helt frivilligt deltagande) lek har dessa köttätare så kraftiga vrål att de skulle få åtminstone lejon och grizzlybjörnar avundsjuka.

"-WRAAAAOOOOOOR!"

Om några veckor är det Monstertruckar på Globen.

"- Holiday on Ice, någon? Stockholm Horseshow?"

Inte det, nähä!

Nysnaggad

Sådär ja! Det gick ju bra!

Luddes frissabesök, alltså!

Med lite extra fjärilar i magen och onda aningar satte jag i morse in hela familjen inklusive mormor (inte F givetvis. Han är i Danmark som vanligt) i bilen för avfärd till den fashionabla hundfrisören. Denna gång skulle vi nämligen testa en ny frisör och VAD skulle hon säga om Ludde?

För som alla vet (som har träffat Ludde Lurvas) så är han lite speciell. Lite glad, kanske man skulle kunna säga... Eller bipolär åt det maniska hållet, kan man också uttrycka det som.

Avlämningen gick dock bra och två timmar senare ringde frissan och sa att det fanns en nystajlad och upphottad Wheaten att hämta i Årsta.

"-Gulp, snart kommer domen", tänkte jag när jag fnipplade med bilnycklarna i tändningen för att åka och hämta Cujo.

Men, tro det eller ej, det hade gått jättebra och han är till och med välkommen tillbaka till henne nästa gång. Hon nämnde dock lite i förbifarten att hon aldrig träffat en mer "positiv" hund och att det nog är tur att han är kastrerad.

"- Ja, herregud. Hur skulle han vara annars?" tänkte jag utan att säga något.

Men det verkade på det hela taget som att de kommit riktigt bra överens.

Förbaskat trevlig kvinna, det där!

Och fin blev han, eller hur?

Älskade mormor

Jag är mycket piggare idag. Tackar som frågar, förresten!
Axel sov mellan 22 och 04 i natt. Sex timmar! Garanterat första gången. Jag känner mig som en ny människa. Eller faktiskt, som en MÄNNISKA, det räcker med bara det.

Var hos mamma och åt lunch idag. Vi åt kålpudding och det får mig alltid att tänka på min mormor, då det är typisk mormor-mat.

I år är det 10 år sedan mormor gick bort, men än idag tänker jag på henne så gott som dagligen. Det är som att jag fortfarande glömmer att hon inte finns här längre och när vetskapen om hennes bortavaro blixtrar till känner jag ett kallt och isande vemod i bröstet. En saknad som aldrig verkar att ge med sig. Som ett stort svart hål.
Jag minns hennes röst, hennes doft, hennes skratt och hennes självklara sätt att alltid finnas där. För mig. För alla.

Jag VILL så gärna tro att vi kommer att mötas igen.

Jag älskar dig så, mormor. Då, nu och för alltid.

Söndagsseg

Maken till söndagsseghet har jag aldrig träffat på.

Att dra mig från soffan till datorn var något av det jobbigaste jag gjort och ytterligare en kraftansträngning krävdes för att få upp händerna på tangentbordet. Pust!

Men nu är jag här...

Hela söndagen har dock inte varit i slöhetens tecken.

O nej. Tidigare idag var jag ett under av effektivitet. Likt en duracellkanin har jag trummat på med all världens aktivitet. Jag har badat hunden, tvättat, bakat, städat, tränat, varit på promenad och till och med färgat håret.

Kanske tog jag i för hårt, för nu sitter jag här. Helt menlös med en hållning som skulle få en 97-åring skamsen. Så trött.

Lampan lyser men det är ingen hemma, om man säger så. Bäst jag slutar här.

God natt!

zzzzz

Väntan är över

I någon vecka har han tålmodigt väntat på trappan på att få ett ansikte. Idag skulle väntan vara över, idag skulle det ske.

Operation Pumpaskärning. Dagen P.

Barnen har ivrigt väntat på denna händelse. Varje dag, när vi passerat pumpan, har de frågat:

"-Idag kan vi väl göra en monsterpumpa? Snäääälllllaaaa!?"

Så idag var det alltså dags...

Jag vet inte riktigt vad de hade föreställt skulle ske i samband med detta. Skulle en speciell Pumpa-dinosarie komma och TUGGA ut ett mönster eller skulle vi kanske läsa en magisk trollformel och: POFF! En monsterpumpa!

Hur som helst tog det inte lång tid innan jag stod där alldeles ensam, iskall och pumpakladdig på trappan och försökte karva ut ett mönster i det oranga huvudet.

Resultatet blev en pumpa med några hål i.

När barnen kom för att inspektera resultatet, klappade de mig tröstande på mina pumpasmetiga armar och sa:

"- Mamma, det spelar ingen roll hur den ser ut...."

.

Hur ska man tolka det?

Lika som bär?

Här är mina tre små frön, samtliga vid sex månaders ålder. Lika?

Axel

Albin

Gustaf

Det tycker nog jag.....

Fredagsmys, del 2.

Sverigedemokraternas dravel

Följer med spänning SD´s framfart i mediabruset.

Vilket liv det blev om Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet häromdagen. Och det var väl bra det. För vilket dravel! Så komiskt med hans högtravande, "verka smart"-språk med en massa tunga ord som han förmodligen satt och slog upp under tiden som han skrev artikeln.

Tråkigt nog har det nog egentligen mest varit liv om Aftonbladet gjorde rätt som publicerade artikeln.

Klart att det var!

Nu kan man ju se, svart på vitt, vad Sverigedemokraterna handlar om. En hoper livrädda och outbildade små-Hitlers. That´s it!

Om man inte tillåter dem att stiga fram med sitt paranoida budskap blir det ju liksom vatten på deras inskränkta kvarn.

"- Åhh, stackars oss! Arabvärlden äger massmedia! Det är ju det vi säger! Heil!"

Typ.

Borde inte namnet "Sverige" namnskyddas egentligen?
Är inte det ett slags majestätsbrott på något sätt?
Vad kommer härnäst?
"Sverige-bomben"?

Eller förresten; finns inte den redan?

.

Fredagsmys, del 1.

Skrattretande retuschering

Ralph Lauren har gjort det igen! Kolla in underkroppen i förhållande till överkroppen!

Ärligt talat; skicka reklambyrån på grundkurs i Photoshop.

Soooooleeeeen?!

Varde ljus!

Jag försöker igen.....

VARDE LJUS!

Nähä... Det funkar visst bara för en del.

Sitter här och väntar på att solen ska gå upp.
Alltså, jag fattar att den är uppe, men var är den? Molnen ligger i varandra som ett enda Molnus Gigantus och blockerar hela sikten för stackars solen. Och för stackars oss!

Snart är redan oktober slut och november äntrar den blöta och oupplysta scenen. Tänk att vara november.... Vilken nitlott för en månad! Om jag var en månad skulle jag vilja vara april. Lite snö, lite sol, lite regn och lite blåst. Liksom hela året komprimerat till 30 dagar. Lite schizat sådär.

Men november. Till vilken nytta?

Barnens frågor om julen började redan i augusti och november brukar vara en ren tortyrorgie i tomtetjat.
"-När kommer tomten mamma"?
"-Kommer tomten imorgon"?
osv.
Snart är orden "Tomte" och "Julklapp" de enda orden som hörs ur deras små fågelungs-munnar. Och då är det nästan två månader kvar. Giv mig styrka!

Men nu; slut med gnällandet. Det finns positiva saker med mörker och kyla också.

Har jag hört....

Var god nästa!

Nu har jag fått en massa arbetspass inbokade på vårdcentralen för vaccinering. Det ska faktiskt bli kul att åter dra på sig landstingspyamasen!

Det hela är en helt otroligt stor apparat. På Boo vårdcentral räknar man med att vaccinera runt 50.000 personer och det hela kommer att genomföras med en slags löpandeband metod. Folk får ställa sig i en kö in till väntrummet där de får ta en nummerlapp och snällt vänta tills det bli deras tur. Innan de kommer in till sköterskan ska de ha fyllt i en hälsodeklaration så det bara är för oss att sticka dem och sen putta ut dom ur rummet igen när det är klart. Det har hyrts in vakter som ska hålla ordning i leden och även någon form av kravallstaket kommer att iordningställas. Beräkningar har visat att det bör vaccineras ungefär 80 personer i timmen för att det hela ska fortlöpa hyfsat smidigt.

Ja, herre gud. Den som lever får se!

.

Fc Barcelona

Såg att Barcelona åkte på stryk mot ett för mig helt okänt ryskt Rubin Kazan igår. Och detta trots mina snygga tofflor.

.

Ofattbart!

Sommarminnen

Sitter och drömmer mig tillbaka till sommaren. Troligen min sista hellediga sommar innan pensionen.

Tur att man har världens roligaste jobb!

Kvinnokamp

Att vara av kvinnligt kön innebär per automatik att du alltid kommer att få kämpa lite extra för att lyckas.

Så är det!

Visst har vi kvinnor saker som bara vi klarar av (föda barn) och saker som vi bevisligen är bättre på (köra bil). Men så fort vi ska in och tassa på klassiskt manlig mark måste vi brösta (?) upp oss ännu mer än männen för att synas, höras, märkas och framförallt lyckas.

Att som vuxen bli verbalt klappad på huvudet då man lägger sig i ett grabbsamtal om fotboll, ekonomi eller gud bevars politik är så pass förnedrande att jag skulle kunna plocka fram mitt imaginära avsågade hagelgevär och massakrera ner hela hopen på stört.

Jag tror att det är tur att jag jobbar inom mitt gebit där kollegorna består till merparten av kvinns. Hade jag jobbat t ex som polis hade jag nog blivit avstängd efter en vecka, antingen pga övervåld mot buset (efter att ha blivit kallad hora på gatan) eller pga övervåld mot kollega (efter någon nedsättande "lilla gumman"-kommentar).

Det som gör det hela än mer deprimerande är när vi rackar ner på och trashar varandra. Jag såg "Roast från Berns" på femman igår och häpnade över hur Petra Mede och Cecilia Frode råkade i luven på varandra. Frodes påhopp på Mede var av så elak karaktär att det var svårt att se någon som helst humor i framträdandet. Jag har i och för sig heller aldrig roats av Medes "genital-humor", men uppenbarligen finns det de som faktiskt tycker att det ÄR kul. Och Medes skämt är inte grövre än någon annan ståuppares, det är bara det att hon är KVINNA som gör att de UPPFATTAS som grövre.

Som tjej ska man vara söt (eller iallafall försöka), ha smink och kläder som största intresse och helst ta det som en komplimang att bli klappad i rumpan. Skämt ska man hålla sig i från om man inte ser ut som Babben och vad du än gör i livet får du räkna med att tjäna flera tusen mindre än männen. Inom vården "inkvoteras" män med högre lön utan rabalder....

Jösses, vad arg jag var idag!

/
Bitterfittan

En dag på vårdcentralen

Idag har jag varit på Boo vårdcentral två gånger. Yes. Det är där jag hänger på dagarna. Typ.

Först på förmiddagen var jag på anställningsintervju för ett extrajobb som "vaccinerare". De söker med ljus och lykta efter tillgängliga sjuksystrar som kan hjälpa till att vaccinera hela Boo:s befolkning. Själv blev jag uppraggad på ett vanligt BVC-besök.

Eller anställningsintervju förresten. När jag kom, låg mitt färdiga anställningsbevis redo för underskrift på chefens skrivbord tillsammans med en tjusig namnskylt. Så det hela måste nog mer benämnas som en ren formalitet.

Det som i sammanhanget måste betecknas som en något deprimerande omständighet var att jag utan förhandling genast blev erbjuden 4000 kronor mer i månaden än vad jag tjänar som barnmorska på SöS. VARFÖR tjänar barnmorskor så j-la USELT!

Nåja!

Sedan nu på eftermiddagen har vi varit på 6-månaders läkarbesök med lilleman. Givetvis gick han igenom besiktningen utan anmärkning. Min perfekta lilla bebis!

Som fisken i vattnet?

Sådär ja! Dagens träning avklarad. Styrketräning. Eller tyngdlyftning som jag sa första gången, vilket bjöd F på den veckans gapskratt.

Fortfarande efter en månad känner jag mig ungefär lika hemma i styrketräningslokalen som Anna Anka på universitetet.

Jag kämpar tappert med mina löjliga tyngder alltmedans de i maskinerna bredvid svettas och frustar med den fyrdubbla vikten.

Jag tränar enbart överkroppen eftersom jag spinner två gånger i veckan, och tro mig; det behövs.

När min bror (som tränat styrketräning i typ 20 år) skulle visa mig maskinerna och instruera mig, så trodde han att jag drev med honom.

"- Så j-la svag kan väl ingen människa vara?", var hans oerhört finkänsliga kommentar.

"- Jo, kära bror", svarade jag. "Kul att vara här, förresten" fräste jag förnärmat.

Men jag förstår honom. Jag tror faktiskt att jag är världens armsvagaste kvinna. En av maskinerna, av typen "armar uppåt sträck", måste jag köra UTAN tyngd för att i huvudtaget kunna rubba fanskapet.

Men jag ger mig INTE! En vacker dag kommer ni att se mig med biffiga biceps, spräckliga pösbyxor och sönderklippt t-shirt....

Eller inte!

Matglädjedödarna!

"- Om man ger barnen vuxenmat från början så lär de sig att gilla det. Så är det och nog med det!"

Orden är mina och de uttalades givetvis INNAN jag hade egna barn. Eller iallafall innan den äldste fyllt två år.

Vi levde ganska länge efter devisen:

"- Ät vad som står på bordet eller gå hungrig!"

Så mycket kan jag säga; det gör vi inte längre!

Vi har totalt kapitulerat och hamnat i vad jag tidigare föraktfullt kallade "makaron och korv-träsket".

Jag är så TRÖTT på att bli besviken. Gång efter gång har jag försökt med än det ena än det andra. Följt all världens pedagogiska tips gällande alltifrån att barnen själva ska få vara med och bestämma vad vi ska äta till att de får vara med och laga käket.

Inget har hjälpt!

Det finns egentligen bara två kassaskåpssäkra alternativ:
- Makaroner och korv, eller
- Pizza.

Om man gjort sig till och lagat något nytt (som enligt någon j-la tidningsartikel kommer att älskas av hela familjen), stirrar barnen ner i kastrullerna som om det vore kokt skit eller stuvad hundspya. Och vägrar givetvis att ens smaka på det......

Den enda som inte klagar över situationen är Ludde. Det var rätt så länge sedan han åt hundmat nu......

Det finns inget dåligt väder....

Ja, enligt talesättet alltså. Vilket skitsnack!

Det finns dåligt väder, skitväder, helvetesväder och mer därtill. Allt annat är ljug....

Trotsade dock detta faktum och drog ut två av kottarna och vofsingen på promenad. Rätt så skönt faktiskt.

Men ändå; skitväder!!

Höstrusk

Jaha ja.


Nu börjar hösten anta den profil som gör att man börjar misströsta och ta sikte på nästa årstid. Vintern.


Det regnar konstant på ett liksom odefinierbart sätt.

Det syns inte, men man känner regnet i andetagen och i det krusiga håret. Allt är blött och kallt och det går inte att skydda sig. Regnet lever sig in i varje por och påverkar hela organismen.


Man vill bara vara inne.

Glasögon?

Gustaf har glasögon. Ja, alltså, han ÄGER ett par glasögon. Det finns en viss distinktion där.

På fyraårs-kontrollen på BVC upptäcktes att han troligen såg lite dåligt. Remiss skickades till det stora ögonsjukhuset och någon månad och ett besök senare satt ett par brillor på min lille sons snok.

Ett tag.

Den första tiden var han väldigt stolt över sina glasögon. Han var det enda barnet på hela dagis som hade ett par och lillebror var ursinnigt avundsjuk. Gustaf var stolt.

"-Mamma och pappa har glasögon, vilket betyder att man är vuxen när man har glasögon", tycktes den lille professorn tänka.

Snart började dock glasögonen förlora sin vuxenglans och mer fokus hamnade nu på dess bieffekter.

"-Immigt glas, svettigt på näsan och i vägen", var nu mer alltmer förkommande fraser i Gustafs vokabulär.

Trots sitt missmod och ovilja behölls dock han glasögonen på ända tills i våras då ett nytt besök på det stora ögonsjukhuset avlades.

Gustafs syn hade då avsevärt förbättrats och doktorn berättade för Gustaf att om han kände att han inte behövde glasögonen mer så kunde han sluta använda dem.

Sagt och gjort. Glasögon togs av. Glasögonen glömdes bort. Tills idag.

Vi hade fått kallelse för återbesök för ny kontroll av ögonen och med glasögonen prydligt förvarade i sitt fodral begav vi oss åter till sjukhuset.

Väl där visade undersökningen att Gustafs syn har blivit bättre men INTE så bra att han kan lägga undan glasögonen. Olika läkare, olika svar!

Följdaktligen hade jag på hemvägen åter en professor i baksätet. En trumpen sådan.

Det obarmhärtiga ljuset.

Solen skiner mig rätt i ansiktet här där jag sitter vid datorn. En reflektion av mitt ansikte syns på skärmen och jag hajar till.

De små kråksparkarna som tidigare haft sitt näste kring ögonen har nu utökat sina domäner ner på kinderna, runt munnen.

Jag ser ut som mamma. Inget fel i det egentligen. Men hon är snart 69 och jag är.... yngre.

Det måste bero på sömnbrist, för litet vätskeintag eller att jag slarvat med ansiktskrämen i morse.

ABSOLUT inget annat!

Stackars barn....

Varje dag som jag hämtar Gustaf från skolan upprepas samma mönster.
"- Mamma, kan inte X få komma med mig hem?"
alternativt, och allt vanligare:
"- Mamma, varför måste jag åka hem när alla andra får stanna och leka?"

Då jag är föräldraledig har Gustaf inte rätt till fritids efter skolan. Detta innebär att när skoldagen är slut måste Gustaf åka hem, medans alla kompisar stannar kvar. Som förälder är man ju orolig att han han ska bli utanför, bli utan kompisar och halka efter i verksamheten.

Jag har egentligen full förståelse för att kommunen inte ska behöva betala för barnomsorg till barn som har sina föräldrar hemma. Men det handlar inte om mig som förälder, det handlar om Gustaf. Vi kan betala det extra som det innebär!

F ringde till rektorn för skolan idag för att höra om det inte finns ett litet kryphål att nyttja för Gustaf. Någon form av dispens.

Svar: Nej.

Enda alternativet är att jag skriver in mig på en kurs på universitetet eller börjar jobba för att han ska få utökad tid. Suck!

Stackars barn med föräldralediga föräldrar.....

Min kärlek

Om två dagar är Axel 6 månader. Ett halvår. Redan.

Innan jag kände dig

Hur kan jag någonsin förklara att jag tvekat.

Balanserat i mina tankar.

Du fanns.

Du känns fortfarande inom mig

Du finns mer än någonting.

Jag älskar dig!

I väntan på ett ansikte.....

Fashionistas?

Jag och några brudar var ute i lördags för att fira en gemensam vän, Jeanette, och aftonen började med drink på Story på Riddargatan.

När vi står där i baren och sippar på våra drinkar, ivrigt diskuterande alltfrån självmord till swingerklubbar, kommer ett stort sällskap in i lokalen. Det är en extremt brokig skara människor och vi börjar snart spåna kring vad det kan vara för typer. De är lite udda klädda och många av dem, män som kvinnor, bär kraftig make up och spejsade kläder. En av dem bär tom piratlapp för ögat.

"- Det måste vara cirkusmänniskor!", säger någon av oss.

"- Ja, eller från någon mim-skola", säger någon annan.

Vi skrattar lite elakt, där vi självsäkert står och begrundar och beundrar våra egna outfits.

Dagen efter har en av oss, surf-vägen, fått reda på att det var inget cirkussällskap. Nej, det var en av Sveriges mest inflytelserika stylister och modebloggares (Elin Kling) 30-årsfest vi bevittnat.

Jaha ja, skrattar bäst som skrattar sist....

Så här såg vi ut iallafall:

Midnatt i Slussen

Finns det någongång som man vill göra sig så osynlig som på en nattbuss? Jo, nu vet jag! När man står i Slussen och väntar på en nattbuss.

Livrädd (nåja) för att något fyllo i åldern 14-84 år ska få upp ögonen för en och börja prata eller gu´bevars börja bråka med en.

Att stå där, spik nykter, och se alltifrån förfriskade tonårsbrudar med alltför korta kjolar och alltför kalla jackor till unga killar påverkade av obskyra substanser kan ju ge den mest luttrade mamman framtidsångest. Det puttas, skrattas, gråts och kräks överallt och mitt i detta står man som en relik från en svunnen tid.

Jag skulle verkligen vilja säga att det var bättre förr, men det kan jag inte. Måhända var frisyrerna annorlunda, och jag vet inte om det fortfarande är La Garonne som dricks i skuggorna, men nog har även jag vinglat min beskärda Slussenpromenad.

Tänk om 10-15 år, när det är mina små frön som är de vingliga skotten på den nerkräkta asfalten.

När jag kom hem i natt gick jag in till dem och luktade på deras andetag. Log. Mammas killar.

Kommer jag att le, även i deras tonår, vid förnimmelsen av deras lördagslukt? Kanske. Vi får se.

Sommarens eftertexter

Idag rullar sommarens eftertexter i trädgården.


Blomkrukor töms på taniga pelargoner, kulörta ljuslyktor rullas in i papper och dynor skuffas undan för sin vintervila.

Grillens pyamas spänns åt lite extra runt midjan och grillvanten slängs i smutstvätten.


Fortfarande är allt grönt. Det är bara björkarna som gett upp sitt gröna liv och antagit den för årstiden mer passande gula nyansen.

Gräset är fortfarande livskraftigt grönt och fuktigt. Det borde kanske klippas en sista gång, men det känns för sent. Det har lagt sig ner nu och väntar. Väntar på snön och dess lugna vilorum.

500 äpplen ligger slängda på komposten och håller på att bli till ett.




Det känns som liv i trädgården. Ett annat slags liv. Som ett uppbrott från en trevlig fest.

Fredagsmys!

Dags att laga mat!

Med rätt förberedelser och rätt inställning kan matlagning vara riktigt kul....

Till exempel:

Och se vad bra det blev!

Schizo-Karin

Fullt upp jämt men ändå dåligt samvete för allt som inte hinns med. Någon mer?
Jag känner ofta att jag skulle vilja leva flera parallella liv samtidigt.

I liv nr 1 fokuserar jag bara på familjen. Är en hemma-mamma som bakar, lagar mat, städar och helt går upp i barnen och deras aktiviteter. Varför inte skaffa ett par till kanske?

I liv nr 2 är jag bara F´s. Vi reser till när och fjärran, äter ute varje kväll, går på teater och umgås med massor av roliga människor. Vi går på fester och sover bort hela dagarna.

I liv nr 3 satsar jag på jobbet. Jag jobbar halva tiden på förlossningen och den andra hälften på en ungdomsmottagning där jag åker runt på skolor och pratar sex.

Liv nr 4 innehåller mitt hästintresse. Jag köper en unghäst som jag rider in och så småningom tävlar dressyr med på hobbynivå.

I det sista livet, nr 5, läser jag historia på universitetet och parallellt med detta skriver jag en bok om Gustaf III:s sexualitet. En fascinerande historia.

Nu lever jag dock, såsom alla andra, bara ETT liv.
Frågan för mig har aldrig varit; vad ska jag göra? Mitt dilemma har snarare alltid varit varit; vad ska offras? För tillfället lever jag i princip helt enligt liv nr 1 (bortsett från tankarna på fler barn).

Men sen då?

Det gäller väl antagligen bara att bli väldigt gammal...

Linda Rosings pattar

Arghhh!
Jag blir galen!
Läser på aftonbladet.se att Linda Rosing ska förminska sin bröst....

Vem f-n bryr sig?

Jag skiter i om hon så ska göra handväskor av tuttarna.

Veckans dagar

Är det fler än jag som upptäckt att veckan bara består av tre dagar?
Måndag, fredag och söndag.
Varje fredag känner jag likadant; det var ju fredag alldeles nyss?

På fredagen ska helgen planeras. Har F något inbokat? Har jag? Hur många kalas ska skjutsas till och hur många vill barnen bjuda över för att leka med? Städa lite? Greja i trädgården?

Jag minns med visst vemod den tiden när man kunde ta dagen som den kom.

Man kunde vakna en lördagmorgon (förmiddag), käka frulle, ta en tur in till staden och fram på eftermiddagen börja diskutera vad kvällens aktiviteter skulle vara. Hemmakväll, hemmafest eller ut på lokal?

På lördag ska jag ut med ett tjejgäng och det bestämdes i augusti efter lång mejl-korrespondens. Det är bara att konstatera; spontanitet är en dygd för singlar och barnfria.

Löven faller och håret med dem....

Efter mina två tidigare graviditeter har jag som liksom många andra drabbats av ett kraftigt håravfall.

Efter den tredje likaså, men i helt sjuka proportioner.

Varje morgon tömmer jag hårborsten på en tuss som i dov belyning skulle kunna misstas för ett tuffsigt roadkill.

Hur ser jag då ut på huvudet?

Ja, tänk er en blandning av mr Burns, Kristina Lugn och småland efter stormen Gudrun så har ni nog bilden klar för er.

Jag bifogar en bild tagen i morse på mig:

Förhudstofflor?

Måste bara berätta om ett underbart roligt missförstånd som jag fått berättat för mig på en tjejmiddag för inte så länge sedan.

Kan hända att detaljerna inte stämmer riktigt med ursprungshändelsen, men vad gör det? Det är poängen som räknas.

Händelsen utspelar sig på en föredetta arbetsplats till mig och namnen är av självklara skäl fingerade.

Kajsa: - Han (patienten) är väldigt kall om fötterna... Kanske han skulle behöva ett par tofflor. Ett par i fårskinn kanske?

Anna (Kommer fr ett engelskspråkigt land och bott i Sverige ett par år): - Foreskin?!!!

Kajsa: - Ja, det är ju mjukt och skönt. Håller värmen bra också....

Man kan tänka sig Annas inre bilder om hur dessa "foreskins-tofflor" torde sett ut.

Erkänn; ni ser dem framför er nu, eller hur?

Vad underbart roligt!

När jag skulle sova igår låg jag och tänkte lite på mig själv.
Hur jag är eller har blivit.

Det känns som att jag gnäller mycket nuförtiden och verkar allmänt missnöjd med mitt "hemma-mammaliv". Men så är det ju inte EGENTLIGEN. Jag älskar att vara hemma med en bebis och vill egentligen att bebistiden ska vara för evigt. Finns det något underbarare än en mjuk liten jollrande Axel? Troligen inte.

Om ett år sitter man där på 06.03-bussen till Slussen och svär över att tiden har gått så fort. Troligen är det den i denna blogg ständigt nämnda sömnbrist som ligger bakom en del av min bittra ton. Men nu har jag bestämt mig. Det ska bli ändring.

I dag ska jag genomföra ett experiment.
Ett positivitetsexperiment.
Vad som än händer och sker ska jag bara bemöta det glatt. Ord som kommer uttryckas ur min ständigt leende käft kommer t ex vara:
"- Alla tiders!"
"- Jajamänsan, fattas bara"
"- Nämen lilla gubben; en liter mjölk på golvet! Vad lattjo!"
"- Nemas problemas!"
osv....

Jag kommer att återkomma om experimentets resultat.
Ha en underbar dag!

Truman-show.

Om jag varit det minsta konspiratoriskt lagd skulle jag nog vid det här laget misstänka att jag är utsatt för en komplott.

En komplott, liknande den i "Truman-show", där TV-producenterna i går kväll satt och gned sina händer och skrattade elakt:
"- Nu j-lar grabbar, i natt knäcker vi henne!"

Hur dom lyckats att få med Axel på ett så trovärdigt sätt i deras djävulska scam förstår jag inte. Imponerande!

Det sägs att man ska försöka ta saken med humor, men när klockan är 04.00 och man fått sova sammanhållet 30 minuter som mest, då är brister man gärna inte ut i gapskratt. Inte ett sunt, mentalt stabilt sådant iallafall.

HAHAHAHAHAHA!

Nostalgi

Jag har under ganska många år läst olika bloggar. Dessa bloggar har dock varit rätt så lika då de flesta skrivits av småbarnsmammor (Linda Skugges, Sanna Lundells m. fl.) och i vissa fall snåbarnspappor (Sigge Eklunds fd blogg och Alex Schulmans).

Idag gjorde jag dock något för mig tämligen oväntat. Jag besökte den berömda Kenzas blogg och blev nästan lite nostalgisk.

Minns ni hur det var när man var 18?
Vad var viktigast i livet?

Säkerligen finns det variationer bland olika individer, men för mig och mina kompisar skulle man kunna rada upp väsentligheterna enligt följande:

1. Kompisar
2. Killar.
3. Kläder och Mode.
4. Fester.

Nu som vuxen (och oerhört förståndig) skulle man också vilja lägga till en punkt som troligen stod över alla andra, och det är "JAG SJÄLV".

Jag minns i gymnasiet, där man måndagar och tisdagar diskuterade festen eller klubben man varit på helgen för att sedan torsdag och fredag planera inför helgens kommande festligheter.

Och det var verkligen livet på något sätt. Jag minns hur vi föraktfullt skämtade om småbarnsmammor och andra misslyckade människor och på allvar diskuterade om varför det 23-årsgräns på "Vickan".
"-Vaddå, då är man ju ändå för gammal för att gå ut...."

Det är väldigt lätt att skratta fördömande åt alla Kenzor, Blondinbellor, "dagens outfitar" och språkliga tillkortakommanden.

Men allvarligt talat; vad gjorde DU när du var 18?

Så enkelt!

Man ammar, försöker med lite gröt, byter blöja, testar nappen, försöker söva med vagnen. You name it! Men inget, INGET får Flaxe på bättre humör.

Helt uppgiven lägger jag bara ner det lilla gnällpaketet på golvet i Gustafs rum där brorsorna leker med bilar. Och VIPS!!

Glad bebis!

Kanelbulledagen

Av alla kommersiella jippon som hittats på måste väl ändå "Kanelbullens dag" vara den mest onödiga.

Mors-, Fars- och Alla hjärtansdag må vara påkomna av giriga köpmän som vill att vi ska visa kärlek genom onödiga köp, men i jämförelse med bulldagen ter sig dessa åtminstone rymma lite kärlek.

"Kanelbullens dag". Sug på det! Hur löjligt som helst.

Ska vi rädda bullen från utrotning, stödja forskningen för att ta fram ett bullvaccin eller kanske ska vi åta oss varsin "Fadder-Bulle"?

Vad är egentligen meningen bakom denna dag?

Äter svenska folket för lite bullar? Med min senaste gymbesök i färskt minne törs jag nog säga att svenska folket troligen äter fullt tillräckligt med bullar.

Men det är väl bara att erkänna:

Jag gick på det!

Lava-skräck.

I en fyraårings sinnevärld kan många saker vara skrämmande. För tillfället är det läskigaste i Albins värld lava.

I Ice Age 3 förekommer tydligen lava och så även i Mario Kart.



Fram till i förmiddags trodde därmed Albin att lava var något som bara förekommer i den uppdiktade världen, i fantasin.

Men så i förmiddags kommer Albin med gråt i rösten och skräck i blicken till mig och säger:

"- Mamma, säg TILL Gustaf. Han säger att det finns lava på riktigt! Mamma, säg till honom att det inte gör det!!!!!"

"- Jomen Albin", svarar jag oförstående. "Det finns lava. Det är sånt som kommer ur vulkaner."

" Neeeeej, kommer lavan hit och tar mej då?", nästan skriker stackars liten med panik.

Varpå, som den pedagogiska amatör jag är, jag plockar fram en gammal uppslagsbok för att visa hur riktig lava ser ut.

Blev han då lugnare av detta? undrar ni....

Svar nej.

Nu tror en skälvande Albin att det närsomhelst kan börja spruta lava ur vilket berg som helst.

Albins skräck - min pedagogik: 1 - 0.

Plutt-tjuven!

I går när jag var på ICA Maxi blev jag bestulen! På det nesligaste vis tog någon sig friheten att stjäla från mig. Min vagn! Nej inte barnvagnen, utan kundvagnen! Med plutt!

Jag hade parkerat bilen, tagit min älskade lilla fejk-femma, "Plutten" kallad, stoppat den i vagnen och stannat till utanför entrén där de hade ljung och andra blommor till försäljning. Medan jag gick där och botaniserade bland de lilafärgade plantorna, slog neslingen till! När jag betalat för mina tre ljung, som jag slutligen bestämt mig för, och vände mig om mot vagnen för att rulla in i butiken, så var den borta. Först tittade jag mig naivt omkring för att se om den månne rullat iväg åt något håll. Men icke! Sakta gick det upp för mig att någon usling varit framme och kidnappat min lilla plutt. Min silvriga lilla plutt, du trogna hängivna plutt. I säkert tio år har vi shoppat tillsammans och nu är det slut!

Jag gick in på Maxi, spejade runt och med desperation i blicken synade jag säkert tjugo kundvagnar innan jag slutligen gav upp. Plutten är borta. För alltid.

Helikopter-ligan har tydligen utökat sitt verksamhetsområde. För mig kallas de numera "Plutt-ligan".

Sömn

Jag har alltid haft väldigt svårt att göra ingenting. Jag kan inte, som så många andra "slötitta" på TV eller bara bläddra förstrött i en ointressant tidning.

Däremot har jag har alltid älskat att sova.
Dag som natt.

Så fort jag haft en stunds sysslolöshet har bingen dragit i mig på det mest förföriska sätt. Och sängen ska det vara, inte soffan.

Som trebarnsförälder är dock tillfällena ganska få då man har möjlighet att knoppa in dagtid (eller nattetid för den delen). Annat var det när man bara hade ett barn (bebis). Då kunde man ta en liten lur på förmiddagen och sedan en till efter lunch. En riktig bra dag hann man med en före middagen också, innan man slutligen kröp till kojs för natten.

Nuförtiden fantiserar jag ofta över sömn och hur det var när man fick sova när man ville. Det är väl helt naturligt med tanke på att jag sedan april inte har sovit mer än tre timmar i stöten. Inte en enda gång.
Dag som natt.

Tidsperspektiv.

Jag tänker ofta på tid. Hur fort allt går och hur snabbt allt förändras.

Jag minns min barndoms evighetslånga somrar. En del av sommaren spenderades hemma, en del hos mormor och morfar, en del med familjesemester och som slutkläm ofta lite kräftfiske i norrländska Ljungan. Sommaren kändes som en epok varje år och när man i augusti kom tillbaka till skolan så var det alltid med en känsla av att allt var annorlunda. Man var äldre, kanske lite längre och så även alla kompisar.

Nu är denna sommar definitivt över och jag kan nu, snart 37 år gammal, konstatera att denna sommar INTE känts som en hel epok. Somrarna senaste åren kan mer liknas vid några andetag eller ett antal gräsklippningar. Utemöblerna som vi slet med för att dra fram skall nu åter liksom klockan ställas tillbaka och sommardäcken som rullat över stundom het asfalt skall skruvas av för att ersättas av de dubbade.

Allt som man i början av sommaren planerade och allt som aldrig blev av.

Men vad gör det; om en kvart är det sommar igen.....

Hjälp ett äpple!

Varje höst drabbas vi av ett lyxproblem. Ett I-landsproblem.

All frukt, vad ska vi göra med all frukt?

Först i augusti kommer plommonen. I år fick vi så mycket plommon så att flera grenar gav vika och gick av utav tyngden.

Och nu; äpplena. Varje dag har säkert 50 äpplen ramlat ner på marken med ett ofullbordat livsmål; att bli uppäten. De ligger där på marken och gråter. Stora, söta och saftiga. Till ingen nytta.




Så alla ni som bor i närheten: - Hjälp ett äpple att uppfylla sina drömmar!

Kom hit och plocka ihop en påse vetja!