Jag återkommer ofta i bloggen om hur fantastiskt ofåfäng jag är. Jag liksom stoltserar med hur satans ful jag är där jag lodar omkring i mina mjukisbrallor och lilla My-tofs på huvudet.
Men varför återkommer jag till detta HELA tiden? Är det en slags kognitiv terapi där jag genom att verbalisera min ynkedom spräcker mina troll eller är det kanske ett uttryck för något helt annat?
Kanske rent av fåfänga?
Ett slags vältrande i min brist på glamour där jag med skitiga naglar pillar i mina öppna sår av brist på fest och färgglada drinkar. Sår som infekteras och behandlas genom att descificeras med att visas upp här på bloggen.
Kanske är min hävdade brist på fåfänga snarare ett tecken på just motsatsen. Jag målar upp mig som en martyr, en självmordsbombare i skönhetens namn och hänger på mig vapen såsom fleecetröja och raggsockor innan jag utför mina uppdrag.
Nä, det måste bli ett slut på detta självömkande oglamourösa levende.
Nu går jag och rakar benen. Fast i vintervariant, förstås, där bikinilinjen mer förvandlats till en Bermudashorts-linje.
Jag behöver ju inte överdriva liksom.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar