Man kan ju inte påstå att tangenterna på datorn glöder av mitt aktiva bloggande direkt. Fingertopparna ömmar heller inte av ett frenetiskt knapprande.
Vad ska jag skylla på?
Arbete? Hardly. Jag har varit ledig nästan i en hel vecka.
Träning? Moa ha ha ha!!
Barnen? Nä, inte ens de små potentiella huliganerna får bära hundhuvudena till mitt avsaknande av knappeliknappel.
Jag har bara inte haft lust.
Kanske har hjärnan ställts på stand by. I avsaknad av diverse måsten, slås hela systemet av till ekonomidrift och blodet når liksom inte riktigt ända upp. Iklädd fleece från topp till tå hasar jag mig fram mellan tv och kylskåp, ibland åker termobrallorna på och ytterdörren slås upp för att lungorna ska få vädra ut den unkna koldioxiden. Till och med Ludde har blivit fullständigt försoffad. När det är dags att gå ut får man ropa både en och två gånger innan han kommer lufsande med sitt tillplattade skägg.
Jag slet ner julprylarna i går i hopp om att ingjuta lite fräschör och energi i det amerikaniserade hemmet.
"-Let´s blame the tomtar!", tänkte jag när de en efter en droppades ner i den iskalla banankartongen.
Hjälpte det då? Föga.
Jag har en känsla av att det är ledigheten "it self" som borde bära hundhuvudet i vår fullständigt försoffade tillvaro.
Lagom är bäst. Som alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar