Lill-Plutt har fortfarande feber men hostandet har mojnat till ett mer mänskligt sådant. Som jag skrev i går var ju natten till idag den natt där återbetalningen till den tidigare frånvarande barnafadern skulle ske. Jag var noga med att i går kväll måla upp det förväntade scenariot under natten.
"- Du ska vara tacksam om du får sova till ett-snåret, för sedan därefter är det kört. Det kommer hostas, skrikas och snoras. You name it!"
Jag mös inombords. Talesättet att "skadeglädjen är den enda sanna glädjen" ekade i mitt sinne och jag kände mig riktigt fri och luftig i min tanke då jag för mitt inre såg maken sitta vid spjälsängen med en sällan skådad gamnacke.
Tror ni inte att ungen sov till sju i morse?. I ett jävla svep. I natt är det jag som ställer klockan varje timme och smyger upp och nyper det lilla rofyllt sussande gossebarnet.
Men så idag har det mysbyxats här hemma igen då. Både jag och Lilleman har hasat runt iklädda velourdressar som tagna ur vilket 70-talsbarnprogram som helst. Bara Claire Wikholms speakerröst i bakgrunden har saknats.
Fram på eftermiddagen knoppade Snoris in och då passade jag på att kolla in ett gammalt Midsomer-avsnitt. Jag är verkligen en sucker för de där engelska landsbygdsdeckarna. Helt orimliga i sina stories och dramaturgiskt upplagda efter en mall som appliceras på avsnitt efter avsnitt. Men jag gillar det. I´m a geek... Framförallt gillar jag seriens sätt att driva med sig själv. Små nyanser och kommentarer som bara skymtar förbi i all hast.
I avsnittet jag såg idag, modell äldre, var det en som hade blivit slagen med ett tungt föremål i huvudet, sedan knivstucken och sedan överkörd av en ångvält. Assistentens fråga till kommisarie Barnaby då de stod tittade på den tillplattade mannen var:
" - En olycka, sir?"
Brittisk humor.
Gillart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar