Ja, alltså, det sa jag ju inte till honom.
"- Nej MEN, vad roligt. Skridskor, det som är så kul!
Jag minns med ett smärtsamt kroppsligt minne i såväl svanskota, armbågar och knän exakt hur roligt det är att åka skridskor. Jag kan känna de av kölden nekrotiserade tårna i de stela läderskridskorna med något princessigt och guldigt tryck på sidan.
"Ice-Princess", eller något sånt. My ass, säger jag bara. Mer "Disney on Ice", om jag minns saken rätt. Och tro mig det gör jag.
För några år sedan, när storkillen skulle lära sig att åka skridskor var det en sån där sorgligt blöt och plusgradig vinter. Skulle man åka skriller var det konst-is som gällde och i någonslags naiv minnesförvanskning kom jag på att det fanns en skridskobana i Kungsan. För i mitt inre såg jag hur jag stadigt som en ismaskin gled fram över isen med min son mellan benen för att efter någon timme ha lärt ut grunderna så att vi gemensamt skulle glida runt i en isdans.
Väl på plats hyrde vi utrustning. I högtalarna spelades flanig hissmusik och isbanan kantades av varmchoklad-drickandes familjer. På själva isen gled det fram kärlekspar som skämtbuffades och pussades och barn i fem-årsåldern for runt som elektroner och deras skratt blandade upp Burt Baccarachs sammetslena stämma på ett nästan klichéartat vis.
Givetvis hyrdes även hjälm. Både till grabben och mig. Man är väl en ansvarsfull förälder.
"-Det gäller ju att föregå med gott exempel..." tänkte jag. Än så länge på rätt så gott humör.
Så äntrar vi då slutligen isen. G först.
Han ramlar direkt.
"- Oj då", försökte jag klämkäckt. "På det igen bara, Gubben!"
Och upp han steg. Och åkte iväg...
Sen kom jag. Med en alldeles för liten blå Jofa-hjälm på huvudet utsmyckad med en kladdigt målad siffra på som tydligt förkunnade att hjälmen ej var min egen, utan hyrd. Om nu någon skulle undra.
Tjoff! Rätt på baken. Upp igen. Tjoff! Och så framåt. Tjoff! Baken igen....
Minnet av barndomens isar blev för varje smäll allt tydligare.
"- Jag KAN ju inte åka skridskor... Det var ju så det va!"
Förnedringens beska smak uppblandat med blod i munnen. På andra sidan skridskobanan ser jag G, stappligt åkandes. Men han åker....
Cirka en kvart senare har han tagit sig runt isbanan och når mig nu åter där jag krampaktigt står och håller mig i sargen.
"- Ska inte du åka mer mamma?" frågar han.
"- Nej, mamma orkar inte mer nu", svarar jag snabbt.
På något sätt tog jag mig av isen. Sista biten kröp jag vill jag minnas.
Men nu kan jag iallafall konstatera att minnet av skridskoåkning aldrig kommer att falna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar