Det är Oksanens fel

Idag har jag varit trött. Förlamande trött. Som i amningens dagar.

Det är ca ett år sedan jag slutade amma nu. På många sätt kan jag sakna det, men på andra sätt; inte alls.

Nattens ständiga snuttande där man låg som en sugga på sidan alltmedans den lille kultingen mumsade sig stinn timmarna igenom. Dagarna förflöt som i en konstant bakrusdimma och hela ens känsloliv kontaminerades av den våtvarma tröttheten. Ögonlocken tyndes ner av hela pannans tyngd och anklarna bar så kraftiga imaginära tyngder att stegen hasades fram.

Allt bortförklarades med hänvisning till sömnbrist. Ständiga förkylningar, taskigt humör och den globala uppvärmningen.

"- Låt mig bara sova, så grejar jag det där... Tro mig, allt blir bra!"

Så idag har jag fått en flashback till trötthetens dagar.

Att ligga och läsa till 01:30 när klockan ringer klockan fem är väl kanske inte ett av mina smartare drag. Mina ögonblinkningar har idag fått ske med en extra kvickhet då jag märkte att varje gång jag stängde ögonen så försvann jag bort en smula och jag har fått hålla mig på språng hela dagen på jobbet för att inte somna lutandes mot en vägg eller en intet ont anande patient.

Men vad var det då för bok som tvingade mig att fortsätta läsningen genom mina offrade skönhetssömns-timmar?

Jo, Sofi Oksanens "Utrensning". Om ni inte läst den; gör det!

Nu går jag och lägger mig. G´natt!

Sofi Oksanen