Nyårslöfte

Jag har nog aldrig avgett ett nyårslöfte och tänkte inte göra det i år heller. Jag har aldrig riktigt förstått vad som är meningen med att lova en massa saker bara för att man äntrar ett nytt år. Jag menar; ska man sluta röka kan man väl göra det den 15 mars eller den 28 augusti lika gärna.

Men okej. Jag ska hoppa på det onödiga nyårslöfteståget. Bara för att.

Detta lovar jag:
1. Jag ska säga upp mitt träningskort.
2. Jag ska partaja mer.

Så får det bli. Vad som händer om man inte håller sina nyårslöften är för mig oklart. Om jag kommer att få reda på detta är i nuläget ovisst. Vi får se om ett år.....

Gott nytt år.

Mellandagar

Snart är min mellandagsledighet till ända och i morgon, när alla börjar rulla upp sina hårmoussade hårtestar på spolar och förbereder sina gnistrande glassbomber, far jag iväg till mitt älskade arbete för att fira in nyårsaftonens kväll bland underbara kollegor och troligen en och annan kvinna i stånd att förvandlas till mor.

Passar mig väl.

Nyårsafton har sedan länge förlorat sin magi för mig och de senaste åren har dessutom festligheterna mer bytts ut mot lite mer barnvänliga myskvällar med familjen. Inget ont i det, men skillnaden mot en helt vanlig lördagskväll har väl egentligen enbart varit att vi vid tolvslaget vistats utomhus med näsorna riktade uppåt mot himlen. Ja, mot de ordinarie lördagskvällarnas nästippar riktade mot tv-rummets tak, då alltså.

I går bakade jag, hör och häpna, Makroner. Igen. Och faktum är att det faktiskt gick lite bättre denna gång. Nästa gång når jag fulländning. Jag känner det på mig. Jajemän.

Men jag behåller nog mitt nuvarande jobb ett tag till....

Gott nytt år

Tänkte bara passa på att önska gott nytt år, så där som man gör, enligt god ton.

Håller lite julstängt här på bloggen, kan vi väl säga. Att sanningen är att jag inte har något att skriva om talar vi tyst om.

Låt oss låtsas att jag sitter framför en värmande brasa på ett fjällhotell och skriver detta efter en härlig förmiddag i de gnistrande skidbackarna. Eller i lobbyn på ett femstjärnigt hotell på Mauritius.

Julledigt alltså. Vi kör på det.

Where´s the spirit?

Dan före, dan före, dan före, dan före doppardan.

Julkänslan låter sannerligen vänta på sig i år.

Trots pepparkaksbak, adventsmys och traditionellt lussefirande på dagis är jag liksom inte där ännu. Julen känns fortfarande långt långt borta och känslan är mer som att vi befinner oss i ett höstigt november där julskyltningen påbörjats på tok för tidigt.

På TV ernstar Ernst runt i sin mys-fluffiga tröja och försöker pådyvla oss sin oktober-jul och julkalendern harvar på i sitt makliga tempo.

Maken slänger ihop sillinläggning efter sillinläggning och frysen är proppfull av redan färdiglagad mat som bara ligger och väntar på att få tinas upp och inmundigas av hungriga släktingar.

Men ändå....

Det känns inte som jul. Det är något som saknas.

Snön kanske? Eller ledighet?

Jag får väl fira min jul i januari någongång...

Vad i.....?!

Jag skulle med bestämdhet vilja hävda att bilden är manipulerad!

Ordningen är återställd

Äntligen är jag hel igen.

Dock inte stackars mobilen. Han fick, föga förvånande, bytas ut mot en ny.

Men det är väl så livet är. Förlorar du en står dig tusen åter.

Lika som bär?

Here we go again!

Så var man då där igen.

En skavande hals och en framtung panna. Hela kroppen reagerar en millisekund för sent på impulser och ögonlocken känns tjockare än vanligt.

Hela familjen har varit sängliggande utom jag. Trodde jag.

Jag ska ju jobba i helgen. Hoppas jag.

Wish me luck!!!!

Hallen (del 2/137?)

Nu har jag ångrat mig...

Det blir nog en fond med den här i hallen istället.

Men som sagt; det är fem månader till flytt så mången åsikt hinner ändras innan dess....

Lusse-nåt

Satte en saffransdeg som barnen fick härja fritt med.

Under själva bakandet stod jag för övrigt ute i hallen och räknade till tio. Tiotusen alltså...

Axels lusse-nåt

Gustafs lusse-leopard

Albins alster

En lusse-sol, någon?

Rätt fina ändå va?!

Tomas Tranströmer

Idag får Tomas Tranströmer sitt Nobelpris.

För första gången ska priset delas ut till någon man vet om. En person som inte bara har ett krångligt namn och obegripliga berättelser, utan en av kött och blod, med böcker som förstås och tankar som känns igen. Det är igenkänning jag gillar, någon som ser det jag ser och som dessutom innehar en förmåga att beskriva det.

Tomas Tranströmer.

Kyrie


Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.


Som barnet somnar in med skräck
lyssnande till hjärtats tunga steg.
Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen
och mörkrets dörrar öppnat sig.


Ur Hemligheter på vägen, 1958.
.........................................................


Allegro


Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna


Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.


Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.


Jag kör ner händerna i mina haydnfickor 
och härmar en som ser lugnt på världen.


Jag hissar haydnflaggan- det betyder:
"Vi ger oss inte. Men vill fred."


Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.


Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.


Ur Den halvfärdiga himlen, 1962.
..................................................................


Jag spelar inte själv och musiken behöver inte vara Haydn, men visst är det applicerbar på känslan?

Årets Nobelpristagare i litteratur. Så kul. Faktiskt.

Lördag

Ledig lördag.

Vaknade halv elva.

Kaffe vid datorn.

Inga planer.

Kan inte bli bättre.

Angry Karin

I dag har årets julklappsrace börjat och startskottet gick med tre karaktärer ur spelet Angry Birds i gosedjursformat.

Och nej, till er som undrar: de är inte till F. De är till mina tre helt Angry Birds-besatta avkomlingar.

Jag har för övrigt även funnit ett You Tube-klipp som förklarar orsaken till varför de små färgglada pippisarna är så arga. Och jag kan inte klandra dem. Om det hade hänt mig hade ni fått skjuta i väg mig i en slangbella också. I promise!

R.I.P.

Som ett svar från Ödet med hänvisning till mitt inlägg om Axels oaktsamhet kring iPaden sändes i går ett meddelande från någon däruppe som för tillfället ville mig riktigt illa.

För vart ska man bli slagen om inte där det gör som mest ont? Kom nu inte dragande med världssvält, cancer och att fel person åkte ur Idol. Jag snackar real disaster här. Big Time!

Min iPhone 4 S, två veckor gammal, är död. Jag misstänker starkt självmord men då jag inte kan bevisa saken för vi nog ändå rubricera händelsen som en mycket tragisk olycka.

Jag stod i hissen på SöS och den metalliska rösten hade just deklarerat att vi nu var framme vid den önskade våningen. Av någon anledning, någon förbannat överjävlig och helt j-vla onödig anledning, stoppar jag ner handen i handväskan för att fiska upp min plånbok.
Det är här mina suicidmisstankar kring händelsen börjar ta form för på något sätt sträcker iPhonen ut sina osynliga armar och griper tag i min plånbok och formligen flyger upp ur handväskan med en dubbel Mollbergare, han släpper där taget om plånkan och fortsätter sedan sin resa ner mot hissgolvet. Utan vare sig över- eller underslag, med perfekt precision, dyker han sedan ner i den perfekt iPhone-anpassade springan som bildas mellan golv och hiss då dörrarna öppnats och därmed var hans öde beseglat. Kvar står jag med gapande mun och en blick som troligen inte gav sken av en större intelligensreserv och det tog X antal minuter innan jag överhuvudtaget förstod vad som hänt.

"- Han är död. Han ville verkligen dö".

Med gråten i halsen ringde jag sedan upp väktarna som stängde av hiss-systemet och plockade upp den lille stackaren från längst nere i hiss-schaktet.

Det känns ändå skönt att ha fått se han igen. Att få ett avslut liksom.

Nu i veckan  blir det till att ta sig en dust med mobiloperatörens försäkringsbolag. Självmordsteorin får jag dock nog hålla lite tyst om då jag i flertalet tv-deckare sett att någon livförsäkring ej betalas ut i dessa fall. Det blir till att hålla sig till historien om tragisk olycka i stället.

Även om jag innerst inne vet vad som hände. Frågan jag nu bara får tampas med är; VARFÖR?

Flexibilitet

Idag är det fredag för mig.

Skiftarbetarens vardag, där man enkelt får ha en flytande kalender där veckodagarna byter namn och betydelse med varandra.

I år infaller till exempel nyårsafton den andra januari och nyårsdagens Ivanhoe får ses digitalt i någon form först den tredje.

Julafton infaller, just i år, lustigt nog den 24:e december och det kommer troligen bli ett minne för livet för barnen.

"- Minns ni julen 2011, brorsorna?  Det var det året som mamma var hemma....."

Efter i kväll är jag ledig i dagarna två och på tisdag får jag tända det andra ljuset på min alternativa adventsljusstake.

Men jag är inte bitter....

Tur att man har ett jobb

iPad for Dummies

"-Du är väl rädd om iPaden, däruppe i soffan, Älskling?"

"-Mmmmmm!"

Det lackar mot jul....

Albin på Skansen

KBT-light

Att vara sex år är rätt så jobbigt. Eller, alltså, jag minns inte. Men om man ser på min mellankille verkar det sannerligen som att det är det.

I skolan är man stor. Och tuff. Skrattar år allt, inga bekymmer, allt är så toppen.

Sedan nalkas kvällen, lamporna släcks en efter en och volymen på tv:n sänks. Plötsligt kommer de troll man hörde om i sagan tillbaka, ormen som fröken talade om i klassrummet ringlar sig under sängen och häxorna som det lästes om i skolan för några veckor sedan står nu och trycker sina vårtiga näsor mot det svarta fönstret med bara en löjlig rullgardin som skydd.

Klart som tusan att man inte kan sova.

I flera månader nu, har den i skolan så kaxige lille mannen sovit mellan mig och maken. Ofta har han inte somnat när vi kommit för att lägga oss och oavsett hur vi bedyrat att vi varken har kobror eller troll under sängen är det som han inte riktigt litar på oss.

"-Det är klart ni säger så!  Ni VET ju inte!"

Om och om igen försöker vi förklara att häxor och troll är fantasiskapelser utan skuggor i det verkliga livet. På låtsas. Och han säger att han förstår, dagtid skrattar han till och med åt det. Ända tills det mörknar och han åter hör hur trollen står vid ytterdörren och knackar på med sina träpåkar.

Ormarna kan man ju inte ens försöka förklara bort. Det finns ju där ute och är ju faktiskt, om än kanske inte här i Sverige, potentiellt farliga.

Istället för att förklara bort, utan mer för att avdramatisera ormen som väsen for jag, mamma och Flabbe idag för att klappa på Snoddas på Skansen. Lite KBT-tänk sådär.

Gick väl sådär... Han tokvägrade att ta på ormen hur mycket jag och den ömma mormodern än gullade med den lilla boaormen. Men nu har han iallafall sett en riktig orm på nära håll. Utan att vare sig blivit biten eller ihjälkramad. Alltid något.

Fast.

Albins egna ormar, häxor och troll, de som lever sitt egna liv där inne i det blonda huvudet, de rår nog jag inte över. De måste nog han själv bekämpa, med tiden. Utan vår hjälp.

Eller Snoddas, för den delen...

Lerig advent

Det blåser visst.

Träden dansar ut sin frustration, helt enligt rituella mönster, men med fötterna stadigt i jorden. Det ser lite jobbigt ut, men också lite skönt. De kan nog behöva få röra på sig, då ett trädliv ju inte är ett speciellt aktivt liv. I vanliga fall.

Tog en promenad i blåsten tidigare idag, inspirerad av trädens nyvunna entusiasm.

Luften var som vattenånga och temperaturen ville säga något helt annat än advent. Marken är helt porös utan tillstymmelse av tjäle och stabilitet vilket gjorde att Ludde såg ut som efter en aprilpromenad med grus och lera ända uppe i mustaschen. Min klarade sig dock förhållandevis bra.

Nu måste väl ändå de mest nitiska vinterhatare ge med sig.

För visst vore det väl ändå bättre med frost i mustaschen än lervälling?

Bäst just nu

Pepparkaksbak 2011

Vinterlängtan

Sju grader och blött. Och grått.

På söndag är det första advent och tur är väl det. Då får man plocka fram ljusstakar och slingor och forcera fram lite julekänslor!

Gräset är fortfarande alldeles grönt och saftigt och fåglarna som hade packat för månader sedan sitter kvar på de blanka grenarna och skakar på sina små huvuden. Hoppas de hade ombokningsbara biljetter.....

Jag vill ha kallt.

Jag vill ha mössa och röda kinder. Jag vill ha snö som knirreliknarrar under mina tjocka vinterkängor och luft som fryser håren i mina näsborrar.

Som förra året.

You Tube

Trädkrameri in absurdum

Ärligt talat?

Ta och fäll den där j-vla uppruttna eken nu så folk kan börja bry sig om lite riktiga saker istället.

En nyhet som får alla i-landsproblem att blekna.

Ett träd.

Släpp det och gå vidare i livet, säger jag bara....



Idioter.....

Piffelipiff

Nu jädrar har det homestagats i dagarna två och äntligen har jag lyckats decimera alla tecken på att det faktiskt bor människor i det här huset.

Inte en grej ligger framme som inte finns där bara för syns skull. Barnens leksaker är uppradade såsom de gärna är i ett hem där Josef Stalin är pappa och inte ett gulnat blad synes på de välskötta (läs nyinköpta) krukväxterna.

I de glänsande obajsade badrummen färgmatchas allt in i minsta bomullstuss och i varje vrå står ett litet värmeljus och sprider sitt myselimys-mysiga sken.

"Så här har vi det hemma hos hos. Välkomna!"

Snittblommor i badrummet? Jajemän!

Dubbelarbete

Att höra andra berätta om sina drömmar kan i ärlighetens namn vara rätt så tröttsamt. Ni vet, nattdrömmar alltså.

"Åsså kom Majkel Jacksån och cyklade förbi på en trehjuling, å sen...."

Ja, ni vet. Så där kul att lyssna på. En helt osannolik historia som inte ens har hänt. Det är ju inte så att man spelar in samtalet i smyg på sin mobil direkt....

Men trots denna lilla gall-uppkastning av fenomenet kommer jag här berätta om vad jag drömde inatt. Bara för att. Liksom.

Jag var på jobbet och hade hand om en kvinna som skulle föda tvillingar. Normalt sett är man alltid två barnmorskor, en undersköterska samt en läkare vid dessa förlossningar, men då det var helknökat på avdelningen just denna dag fick jag liksom stå för hela chottabalongen själv. Mol allena.

Helt plötsligt, från att bara har varit öppen någon centimeter, börjar kvinnan krysta och ut kommer en frisk bebis som genast skriker och mår alla tajders. Och det är nu problemen börjar. Bebisen visar sig nämligen vara så pass pigg att den redan lärt sig gå och springa och försvårar min redan så överbelamrade arbetsbörda genom att ideligen rymma ut från rummet allt medans jag försöker förlösa tvilling nummer två. Pappan till barnen satt som förstenad i ett hörn och kunde inte hjälpa till med någonting. Kommentarer överflödiga.
Till slut kommer dock även tvåan ut och även den är en liten piggelin som börjar fara runt på golvet.

När jag vaknar fram på morgonkvisten är jag helt slutkörd och man behöver ju inte ha några kvasivetenskapliga examensbevis i drömtydning för att inse vad denna dröm ville säga.

Det har varit rätt så tungt på jobbet ett tag nu.

Jag lever!

Har varit på Ålands-kryssning i helgen. Detta framkommer nog som en chock för många i min bekantskapskrets då jag högtidligen, vid ett flertal tillfällen, högljutt deklarerat att jag "minsann aldrig någonsin skulle sätta min fot på en sådan dödsfälla tillika white-trash-jolle".

Men se, det gjorde jag visst. Grupptryck är ej att förakta.

Tänker återkomma lite mer till denna resa vid ett senare tillfälle, när glädjen över det faktum att jag fortfarande lever har övergått i ett mer sansat konstaterande.

Så mycket kan jag iallafall säga att det var kul, riktigt kul. Även om det mer handlade om det medhavda sällskapet och inte den övriga pöbeln som smyckade farkosten med sina packade kroppar.

Moi et le F

Moi et la Regina

Som sagt; jag återkommer....

Trettionio

Livet tuffar på och en gång om året knäpper det till i kugghjulen och man hoppar vidare ett snäpp i åldersskalan.

I dag.

Jag funderar inte så mycket över det där med ålder men just vid födelsedagar blir man liksom ohjälpligt varse om sitt eget åldrande enligt det kronologiska kalendern.

Det riktiga åldrandet, det som syns och känns i den reella kroppen, sker mer än en gång om året. Det är en ständigt fortgående process, non stoping, year around. Tyvärr.

Eller. Egentligen, på riktigt, bryr jag mig inte så värstans mycket. Lite tråkigt är det ju förstås att man mer och mer börjar likna en basset med hängande kinder och att rumpan har trängt sig igenom såväl bäcken, kotpelare och rätt igenom tarmpaket och liksom lagt sig på magen istället. Det är ju lite trist.

Jag, innan morgonkaffet.

Men trots att jag både hänger med kind och ögonlock, så vägrar jag hänga läpp. Ånej, jag låter mig inte nedslås. Det gäller att hitta sätt att se förbi de tunga ögonlocken. Vara innovativ, liksom.

Jag säger som Lasse Åberg; "le mycket och gå fort så hinner ingen se att du är ful".

Nästa år fyller jag 40.

Dagens inköp

Ny ögonskugga och nytt nagellack inför helgens topphemliga festligheter:

Party party!

Tillökning i familjen?

Visst är vi många i familjen. It´s a crowd.

Men ändå.

En liten till gör väl ingen större skillnad. Nu när vi ska flytta och allt.

Barnen skulle bli överlyckliga. Ludde likaså, även om han kanske rentav skulle bli lite väl entusiastisk, så där som bara Ludde kan.

F vägrar. Men det vet vi ju hur det brukar sluta.

Åh, vad mysigt.

En liten kattunge, med små små tassar och svans som står som en kon rätt upp.

Vad i hela friden trodde ni?

Kropp och själ

Jag känner hur händerna bultar och överarmarna protesterar vid minsta rörelse.

Jag har räfsat löv.

Varenda räfsrörelse sitter som ett smärtsamt minne i min annars så orörliga kropp och jag sitter nu här med kall näsa och sippar på en kolsvart kopp kaffe.

I tanken och kanske rent av själen är jag en trädgårdmänniska. Jag vill också ha en liten damm med vattenväxter och en liten berså där jag och killarna kan sitta och dricka min hemkokta rabarbersaft. I tanken alltså. Jobbigt det där när inte kropp och själ samspelar fullt ut.

Min kropp är nog egentligen mer ämnad för en hyrestvåa på Söder. Med städhjälp.

Men. Nu ska trädgården snart visas upp för hugade spekulanter och då måste man inträda sig i rollen som Bosse Rappne och gilla de ömmande valkarna i händerna och de blöta skorna.

Jag har piffat en del också. I Lulu Carter-kostym har jag formligen bestrött entréerna med ljuslyktor och allehanda blomsterarrangemang. Lite roligare, inte så smärtsamt.

Vill ha!

Angenämt huvudbry

För att skingra mina försäljningstankar har jag i mitt stilla sinne börjat formulera små planer om hur vi ska ha det i det nya huset.

Spännande.

För tillfället är det hallen som har min fokus, och det är egentligen det enda rummet som har en färg som stör mig på ett akut sätt. En lila-beige-rosa-brun nyans som stör mig troligen mest just för det faktum att jag inte riktigt kan definiera vad det är för färg.

Jag tänker mig att måla väggarna i en ljus nyans och sedan ha en fond med tapeten nedan.

Vad tros om det?

Hallen idag

Fondtapet?

Nu kör vi!

Nu är bollen satt i rullning.

Sitter här innanför kolsvarta rutor och tänker över vår tid här inne. Blir lite sentimental.

När vi flyttade in våren 2004 var Gustaf inte året fyllda och jag minns hur han och jag satt på kvällen på inflyttningsdagen i det kobolt-tapetserade vardagsrummet och liksom bara andades i mörkret. Ytterst få lampor var inkopplade och vi satt i en soffa utan dynor och höll om varandra medan F var och provianterade. Pizza, vill jag minnas. Hela vårt liv låg i banala banankartonger och jag kände mig inte så lite vilsen. Hur hamnade vi här? I 1987? Hela huset var belagt med lätt rosafärgat plastgolv och väggarna gick unisont i kulörer som bara en färgblind kunnat välja ut.

Men veckorna fortlöpte och min energiske man (samt en del inhyrd hjälp) förvandlade så småningom det forna 80-talspalatset till ett hus in i 2000-talet.

Vi har trivts här. Två barn till har fötts, jobb har bytts och livet rullat på. Och huset har blivit för litet....

Nu är det dags för nästa familj att flytta in och uppdatera det till 2010-talet. Väl bekomme!

Gläntan

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta 
som bara kan hittas av den som gått vilse.

Ur Gläntan, 1978, T. Tranströmer.

Livet vs Bloggande

Ju mer som händer i livet, desto mindre bloggar jag. Det finns ingen tid, ingen ork och konstigt nog; inga uppslag.

Det känns liksom som att det yttre tar sådan plats att utrymmet för tankar och eftertanke krymps ihop och kvävs.

Man kör på. Full fart, rätt fram.

Just nu lever jag mest och funderar inte så mycket.

Jag vet inte vad som är bäst egentligen....

Brusa lägre lilla å

Ibland känns det inte som att man lever sitt liv utan mer som att man färdas genom det.

Man sitter i en kanot, mitt i en rusande fors, utan vare sig paddel eller karta som talar om vart man är på väg.

Lite så känns det i mitt liv just nu. Min karta har dock en blå nål som visar vart vi är på väg och jag har faktiskt en paddel i knät. Men jag vet inte riktigt hur jag ska använda den.

Kan inte någon bara komma förbi med en attachéväska full med stålar och köpa vårt hus? Och stilla forsen en aning?

Just nu hör jag knappt vad jag tänker. Det brusar så. Och vi har inte ens börjat med försäljningen än.

Vi har köpt hus!

Så då blev alltså det senaste beslutet också det slutgiltiga. Denna gång.

Vi har köpt ett nytt hus. Ett stort hus.

Nu återstår bara slutbesiktning av nyhuset samt försäljning av det egna klabbet. Det sistnämnda har jag ingen ångest för alls.

Inte alls. 

Media rapporterar ju dagligen om hur lätt det är att sälja hus i dagsläget. Not.

Tillträde till nya huset i april.  Så vi har ju i allafall lite tid på oss.

Gulp!

Fint. Eller hur?

Ångest? Javisst!
Jätteglad? JAVISST!

Dagens ungdom

Veckans beslut

Nu har vi bestämt oss. Igen.

Ja, vi bestämmer oss rätt så ofta jag och min man. Eller kanske mest jag, om sanningen ska fram.

Och besluten som fattas är alltid de slutgiltiga. För ett tag.

Så här får det bli!!!

Ja, jag pratar om vårt boende. Igen. Och igen.

Nu har vi bestämt oss för att sälja klabbet.

Utbyggnaden som skulle vara en smidig och relativt billig lösning visade sig vara dyr och j-vligt omständig.

Så: f-ck the ombyggnad.

Vi köper nytt istället. Japp, det är den nya given. Nytt, stort och färdigt. Inte en tapetremsa ska behöva bytas i vårt nya hem.

Så i väntan på en välbärgad spekulant på detta klabb, ska det piffas lite. F får måla huset och jag tar gäststugan.

Jag ska ju inte både behöva ta de tunga besluten och göra det mesta av jobbet.

Man måste ju dela på bördan liksom. Eller hur?

Typiskt

Juholt har medvetet eller omedvetet tillförskaffat sig flera hundra tusen genom diverse bidrag som riksdagspolitiker.

Han sitter kvar.

Mona Sahlin köpte en Toblerone på ett kreditkort tänkt för resor i tjänsten.

Hon fick gå.

Egentligen skiter jag både i Juholt och Sahlin, men nog är det j-vligt typiskt.

Om jag var sosse skulle jag vara rätt så förbannad idag.

Och om jag var Mona Sahlin skulle jag vara beyond det. Mordisk snarare.

It´s a mans world.

Koffeinist? Javisst

Ledig dag.

Vaknar vid halv tio, utvilad men med en tung pannlob. Huvudvärk.

Det var ju själva f-n.

Drar på mig mina mjukisar och hasar mig som en gengångare ner för trappan med fingret utsträckt mot kaffemaskinen redan innan jag nått köket.

På med den. Skynda skynda.

Det kan inte vara sant. Det onda ögat lyser, den röda knappen som markerar att bönorna är oåterkalleligt slut.

Jag höjer min skakiga arm mot skåpet där kaffet förvaras. Borde förvaras, skulle förvaras. Slut!

Golvet börjar gunga, jag faller handlöst ner. Jag minns inget mer, jag vaknar upp bältad på St Görans psykakut.

Eller nej. Inte riktigt så.

Men nu sitter jag här. Med en kopp te.

Ärligt talat vem dricker te? Kattälskare och hemslöjdsmänniskor?

Rediga fruntimmer dricker kaffe. Eller hur? ;)

Nu måste jag iväg för att handla.

Trevlig helg!

Aahhhhh!

"Ledig" dag

Efter att ha jobbat helgen kan det ju vara skönt med en ledig dag så här i hemmet alldeles själv.

Kan man ju tro.

Överfulla tvättkorgar, tomt kylskåp och en eftersatt trädgård är dock den kranka sanningen som gör att vilan är av mer akademisk art.

Och i morgon är man tillbaka på jobbet igen.

Cocoon

Nu börjar det på allvar.

Huden förtjockas och man innesluts i sin puppa där höstkläderna är som en metafor över årstidens influens.

Vi stänger.

Träden försöker värma luften med sin eld, med regnet kyler ner de sprakande lågorna och kväver dem till marken.

Jag trivs rätt så bra här inne.

I ärlighetens namn

Så har det hänt igen.

Ett ögonblick av imaginärt lugn och en tystnad bärandes på ondska.

"-Undrar vad lille Axel gör där uppe? Har det inte varit rätt så tyst ett tag nu?"

Tyngdlösa, ångestfyllda steg uppför den evighetslånga trappan.

"-Var är han? Vad har han gjort?"

Och alla förväntade farhågor besannade. Multipelt.

Mitt på golvet i Gustafs rum sitter en förnöjd 2-åring mitt i ett inferno av resterna av det som en gång var ett stort och av storebrodern helt självständigt ihopsatt Star Wars Lego-skepp.

För en hundradels sekund ser jag lill-Flaxens liv passera revy och flyktplaner börjar genast ta form i mitt inre.

"- Vi sticker.... Vi drar till Arlanda. Fort.... Nä, faaan, Flaxe har inget pass."

"- Okej, vi kör på det här: När vi kom hem från affären så märkte vi att vi haft inbrott. Inget stulet, tack och lov... Se här Gustaf; ditt Wii är kvar. Men tyvärr ditt Star Wars-skepp slog de sönder. Grymt!"

Eller så ringer vi hem Pappan i panik som får lösa det hela.

Ja, så gör vi.

Och låtsas som ingenting har hänt. Det känns ärligast så.

Tomas Tranströmer

Storm

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm.
Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar.
Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

(17 dikter, 1954)

Dagens disco

Morgonmys

En ny idé

Nu vet jag!

Vi säljer huset och köper denna lägenhet i stället!

Taget!

iPhone 5

Min mobil, Aj foon 3, sjunger på sin sista signal.

Den är så gammal att man inte ens kan spela Wordfeud på den och det enkom är ju ett skäl att införskaffa en ny. Behovet av en ny telefon har varit trängande ända sedan i våras, men en 4:a har aldrig känts riktigt aktuell då ryktena redan i vintras börjat gå om en 5:a.

På tisdag ljusnar det i horisonten. Då har min telefon lagt av för sista gången.

Eller kanske en sån här?

Promenadväder

Det är lite mer mulet idag. Grått.

Passar mig som handsken.

Igår sken solen från en helt molnfri himmel och termometern visade juli mer än oktober. Då finns det ju liksom inget annat att göra än att bege sig ut och gå. Vare sig man vill eller inte. Ut måste man.

La Grande Familia på promenix.

Efter ca tio minuters traskande frågade Mellan när vi var framme.

"- Alltså, Älskling, vi ska ingenstans.... Vi är bara ute för att gå!", svarade jag.
"- Å meh! Vaddå? Vart ska vi då?" svarade han blixtsnabbt, nu mer ropandes då han redan här hamnat ett tiotal meter bakom oss andra.
" - Jaaa....", ropade jag dröjandes tillbaka. "Hem, kan man väl säga!"

De tiotals metrarna ökade allt eftersom promenaden fortskred och det var nog lika bra så vi andra slapp höra de troligen inte helt änglalika orden som undslapp den lille sexåringens ihopknipna läppar.

Idag kör vi med "Fri aktivitet" på agendan, vilket i denna familj brukar vara synonymt med "Ingen aktivitet".

Som handsken, som sagt.

Idag stannar vi inne