För första gången ska priset delas ut till någon man vet om. En person som inte bara har ett krångligt namn och obegripliga berättelser, utan en av kött och blod, med böcker som förstås och tankar som känns igen. Det är igenkänning jag gillar, någon som ser det jag ser och som dessutom innehar en förmåga att beskriva det.
Tomas Tranströmer.
Kyrie
Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.
Som barnet somnar in med skräck
lyssnande till hjärtats tunga steg.
Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen
och mörkrets dörrar öppnat sig.
Ur Hemligheter på vägen, 1958.
.........................................................
Allegro
Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna
Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.
Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.
Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.
Jag hissar haydnflaggan- det betyder:
"Vi ger oss inte. Men vill fred."
Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.
Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.
Ur Den halvfärdiga himlen, 1962.
..................................................................
Jag spelar inte själv och musiken behöver inte vara Haydn, men visst är det applicerbar på känslan?
Årets Nobelpristagare i litteratur. Så kul. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar