Trettionio

Livet tuffar på och en gång om året knäpper det till i kugghjulen och man hoppar vidare ett snäpp i åldersskalan.

I dag.

Jag funderar inte så mycket över det där med ålder men just vid födelsedagar blir man liksom ohjälpligt varse om sitt eget åldrande enligt det kronologiska kalendern.

Det riktiga åldrandet, det som syns och känns i den reella kroppen, sker mer än en gång om året. Det är en ständigt fortgående process, non stoping, year around. Tyvärr.

Eller. Egentligen, på riktigt, bryr jag mig inte så värstans mycket. Lite tråkigt är det ju förstås att man mer och mer börjar likna en basset med hängande kinder och att rumpan har trängt sig igenom såväl bäcken, kotpelare och rätt igenom tarmpaket och liksom lagt sig på magen istället. Det är ju lite trist.

Jag, innan morgonkaffet.

Men trots att jag både hänger med kind och ögonlock, så vägrar jag hänga läpp. Ånej, jag låter mig inte nedslås. Det gäller att hitta sätt att se förbi de tunga ögonlocken. Vara innovativ, liksom.

Jag säger som Lasse Åberg; "le mycket och gå fort så hinner ingen se att du är ful".

Nästa år fyller jag 40.