Ibland känns det inte som att man lever sitt liv utan mer som att man färdas genom det.
Man sitter i en kanot, mitt i en rusande fors, utan vare sig paddel eller karta som talar om vart man är på väg.
Lite så känns det i mitt liv just nu. Min karta har dock en blå nål som visar vart vi är på väg och jag har faktiskt en paddel i knät. Men jag vet inte riktigt hur jag ska använda den.
Kan inte någon bara komma förbi med en attachéväska full med stålar och köpa vårt hus? Och stilla forsen en aning?
Just nu hör jag knappt vad jag tänker. Det brusar så. Och vi har inte ens börjat med försäljningen än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar