R.I.P.

Som ett svar från Ödet med hänvisning till mitt inlägg om Axels oaktsamhet kring iPaden sändes i går ett meddelande från någon däruppe som för tillfället ville mig riktigt illa.

För vart ska man bli slagen om inte där det gör som mest ont? Kom nu inte dragande med världssvält, cancer och att fel person åkte ur Idol. Jag snackar real disaster här. Big Time!

Min iPhone 4 S, två veckor gammal, är död. Jag misstänker starkt självmord men då jag inte kan bevisa saken för vi nog ändå rubricera händelsen som en mycket tragisk olycka.

Jag stod i hissen på SöS och den metalliska rösten hade just deklarerat att vi nu var framme vid den önskade våningen. Av någon anledning, någon förbannat överjävlig och helt j-vla onödig anledning, stoppar jag ner handen i handväskan för att fiska upp min plånbok.
Det är här mina suicidmisstankar kring händelsen börjar ta form för på något sätt sträcker iPhonen ut sina osynliga armar och griper tag i min plånbok och formligen flyger upp ur handväskan med en dubbel Mollbergare, han släpper där taget om plånkan och fortsätter sedan sin resa ner mot hissgolvet. Utan vare sig över- eller underslag, med perfekt precision, dyker han sedan ner i den perfekt iPhone-anpassade springan som bildas mellan golv och hiss då dörrarna öppnats och därmed var hans öde beseglat. Kvar står jag med gapande mun och en blick som troligen inte gav sken av en större intelligensreserv och det tog X antal minuter innan jag överhuvudtaget förstod vad som hänt.

"- Han är död. Han ville verkligen dö".

Med gråten i halsen ringde jag sedan upp väktarna som stängde av hiss-systemet och plockade upp den lille stackaren från längst nere i hiss-schaktet.

Det känns ändå skönt att ha fått se han igen. Att få ett avslut liksom.

Nu i veckan  blir det till att ta sig en dust med mobiloperatörens försäkringsbolag. Självmordsteorin får jag dock nog hålla lite tyst om då jag i flertalet tv-deckare sett att någon livförsäkring ej betalas ut i dessa fall. Det blir till att hålla sig till historien om tragisk olycka i stället.

Även om jag innerst inne vet vad som hände. Frågan jag nu bara får tampas med är; VARFÖR?