Ju mer som händer i livet, desto mindre bloggar jag. Det finns ingen tid, ingen ork och konstigt nog; inga uppslag.
Det känns liksom som att det yttre tar sådan plats att utrymmet för tankar och eftertanke krymps ihop och kvävs.
Man kör på. Full fart, rätt fram.
Just nu lever jag mest och funderar inte så mycket.
Jag vet inte vad som är bäst egentligen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar