Ett ögonblick av imaginärt lugn och en tystnad bärandes på ondska.
"-Undrar vad lille Axel gör där uppe? Har det inte varit rätt så tyst ett tag nu?"
Tyngdlösa, ångestfyllda steg uppför den evighetslånga trappan.
"-Var är han? Vad har han gjort?"
Och alla förväntade farhågor besannade. Multipelt.
Mitt på golvet i Gustafs rum sitter en förnöjd 2-åring mitt i ett inferno av resterna av det som en gång var ett stort och av storebrodern helt självständigt ihopsatt Star Wars Lego-skepp.
För en hundradels sekund ser jag lill-Flaxens liv passera revy och flyktplaner börjar genast ta form i mitt inre.
"- Vi sticker.... Vi drar till Arlanda. Fort.... Nä, faaan, Flaxe har inget pass."
"- Okej, vi kör på det här: När vi kom hem från affären så märkte vi att vi haft inbrott. Inget stulet, tack och lov... Se här Gustaf; ditt Wii är kvar. Men tyvärr ditt Star Wars-skepp slog de sönder. Grymt!"
Eller så ringer vi hem Pappan i panik som får lösa det hela.
Ja, så gör vi.
Och låtsas som ingenting har hänt. Det känns ärligast så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar