Känslan av att vara vuxen

Jag är 37 år, inne på mitt 38:e. Vuxen, typ medelålders.

Det jag gör idag, är troligen det jag kommer att göra resten av mitt yrkesverksamma liv. Bra där!

Jag är gift, har tre barn, hund och bor i en röd villa med staket omkring. Bra där igen!

Jag har körkort och bil och kan fylla på spolarvätska alldeles själv. Tanka likaså. Också bra!

Jag har åldern inne för att gå på vilken krog jag vill och Systembolaget har slutat att be om leg för över 15 år sedan. Fine fine!

Men den där känslan, vuxenkänslan, var är den? Finns den?

När jag som barn, via mitt grodperspektiv, såg upp mot de vuxna var det med en trygghet och tillförsikt att även jag en dag skulle bli som de. Kloka, lugna och landade på något sätt. Min övertygelse var att vuxna visste allt, kunde allt och att alla hade nått sina mål. Det var bara målen som såg så väldigt olika ut. Att tanten som satt i kassan på Konsum egentligen hellre skulle vilja något annat var helt otänkbart. Det fanns liksom inte. Det var inget alternativ.

Troligen är min känsla av det Eldoradoliknande vuxenlandet ett tecken på att jag faktiskt vuxit upp bland bra människor. I en familj utan större problem, i en förort där alla hade i princip samma förutsättningar.

Men nu sitter jag här och inväntar den landade känslan. Den där känslan av att nu är jag framme och här stannar jag.

Tänk om jag allltid kommer att vänta...