Ett gott samvete

Jag hatar Lidl. Hatar. Allt från klorlukten till det urusla sortimentet. De plastiga sneakersarna och flugsmällarna. Hatar verkligen.

"-Billigt!" säger ni.

"-My ass", säger jag....

Det finns en skillnad mellan prislapp och pris och jag ska förklara vad jag menar.

All produktion kostar och långa transporter borde ju vara ett tämligen enkelt sätt att dra iväg sina kostnader på. Eller hur? Men hur kan det då komma sig att fläskfiléer producerade i Tyskland, kycklingar från Danmark och oxfiléer från Brasilien kostar hälften av det svenska KRAV-märkta? Och ägg? En hel platta till priset av vad ett sex-pack Svenska Kravisar kostar. En gåta? Ja. En svår gåta? Nej.

Att föda upp, sköta och avliva djur på ett etiskt försvarbart sätt kostar en hel del. Tråkigt nog. Men hur folk kan blunda för detta faktum, bara för att spara in några kronor på de frysta kycklingfiléerna, det är för mig det riktigt stora gåtan.

Jag är sedan många år medlem i "Djurens rätt". Det är en organisation som kämpar för att förbättra djurens villkor i Sverige, men även till en viss del utanför landets gränser.

"- Va? Är du med där?" tänker nog många när de läser detta.

Okej, jag är väl kanske inte urtypen av en "djurens rätt"-medlem direkt. För det första är jag ju inte ens vegetarian och många av er har säkert lite svårt att se mig svartmaskerad med en gatsten i ena handen och en frisläppt mink i den andra agiterat skrikandes:

"-Ropen ska skalla; Tofu åt alla!!!"

Och, allvarligt talat, det har jag också. Jag är inte den kaftanklädda, surdegsbakande eller linsgrytekokande typen.

Men jag älskar djur. Och jag ser att deras liv också har ett värde.

Vi människor äter kött, inget mer om det. Men jag anser att vi faktiskt måste vara beredda att pröjsa lite för att de levande varelser vi väljer att föda upp enkom för att döda, ska få ha rätt till ett drägligt liv och en smärtfri död.

Många tror att KRAV enbart handlar om gott kött. Men för mig handlar KRAV om samvete.

Ett gott samvete.