Det osar sjukdom runt vårt röda lilla hus idag. Undantagstillstånd är utlyst och någon måste ha kommit åt "Mute-knappen" då man nästan kan höra sina egna hjärtslag i den för vårt hem så ovanliga tystnaden.
Det började med Albin.
Vid tvättmedelshyllan på Maxi, helt utan förvarning, kom likt ett nyårsfyrverkeri en explosion av den första laddningen av morgonens frukost. Högt och lågt, vitt och brett. På golv, sköljmedelsflaskor, små extraerbjudande-skyltar och framförallt sig själv syntes med icke önskvärd tydlighet exakt vad den lille intagit som morgonmål.
När jag med tunga steg fått tag på en stackars personal och meddelat olyckan och dess omfattning möttes jag av en blick som närapå fällde mig på plats. Det var en blandning av äckel och rent hat, en blick som sade:
"-Dö dö dö!!!!"
Och jag förstod henne helt och fullt.
Sedan var det F´s tur. Han körde den av mig tidigare beskrivna "stereo-eliminationen". Stackarn... Hela natten har han kört "hela havet stormar" mellan soffan och toastolen.
Gustaf och Axel då?
Jodå, de har också kommit igång. Gustaf kom in till mig i sovrummet vid två-tiden i natt och det enda jag hörde i mörkret var en ynklig stämma:
"- Maaammmmma?!"
Åtföljt av ett inte lika ynkligt:
"-Uuuääääähhhhk!"
*Tänder lampan på mindre än en millisekund*
Sådär ja! Hela sängen inklusive tre kuddar och två täcken nerkräkta. Jackpot och Bingo för kräksjukan. Priceless för mig.
Jag då?
Ingen elimination so far, bara feber.
Jag ber till en gud, vilken som, att det ska stanna vid detta.
Snälla be med mig?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar