Nöjd = utopi?

Jag och maken var på "Ljust och fräscht" på Berns igår.

Fantastiskt bra. Intressant, spot on och intelligent. Igenkänning på max. Ångest.

En kärnfråga som gick som en röd tråd genom hela showen var; vad eller vem väntar vi på? Och finns det ett mål i vår ständiga strävan efter det lite bättre? Alltså en punkt där man sätter sig ner och för sig själv konstaterar:

"- Sådär ja. Nu har jag allt. Nu kan det inte bli bättre än så här."

Som exempel gavs att den jeppe som sitter i en åttarummare på Strandvägen troligen hellre vill sitta i ett penthouse vid Central Park i New York. Och att det marockanska klinkergolv som lades in på gästtoan i höstas blev tre millimeter för högt vilket raserar helhetsupplevelsen då de var tvungna att slänga dit en absurt ful silikonlist för att dölja debaklet. And it goes on. And on.

När F och jag köpte det här huset för sju år sedan var vi bägge övertygade om att detta var the Shit. Här skulle vi bo till pensionen och vi kände oss helt tillfreds med vårt nya boende i säkert.... två månader eller så.

Sedan kom tankarna. Är inte köket lite för litet egentligen? Badrummet som renoverats något år innan vi köpte huset kändes så makabert 90-tal med sina mässingskrokar och mintgröna kakel. Och så var vi igång igen...

I snart två års tid har vi letat större, bättre och kanske egentligen bara ANNAT boende. Nu har vi bestämt oss för att bygga ut istället. En kompromiss. Typ.

Undrar sedan vad nästa steg blir. Ute-SPA har maken börjat fnula på. Själv har jag ännu inte riktigt gått vidare utan funderar fortfarande på vilken slags kamin vi ska skaffa och vilket stuk vi ska välja på det nya köket.

För inte så många år sedan kämpade de flesta människor, även här i Sverige, för ren överlevnad med ett rent överjävligt slit från morgon till kväll. Svält, köld, sjukdomar och död fyllde vardagen för människan.

Kanske är strävan efter det bättre är en ren överlevnadsinstinkt hos oss som än idag sitter kvar som en ångest eller drivkraft. Till ingen egentlig nytta, alltså. Bara ett ständigt driv och rastlöshet.

Jag blir liksom aldrig nöjd.