Strålande framtid?

Aldrig känner man väl sig så liten som då man tittar på bilder från naturkatastrofer. Bilder på enorma vågor som suger tag i hela städer och som har lastbilar som liknar tändsticksaskar i sina smutsiga armar. Kärnkraftverk som börjat glöda av överhettning med hjältar som likt kamikazes försöker begränsa dess förödande krafter.

Vad små vi är. Vad allt känns smått. Några plattor på havets botten idkar lite älskog och hela samhällen förintas och Fukushima har öppnats som Pandoras ask.

Inom mig suckar min osolidariska djävul:

"- Hellre där än här!"

Med skrämda ögon och små munskydd av fuktig papp ses det japanska folket på morgon-TV mellan triss och odlingtips.

"-Hellre dom än mig!"

Idag tackar jag livet och USA som satte käppar i hjulen för Khadaffis planer på ett kärnvapenprogram.

Och köper vårskor till barnen.