Otal var de hakor som dunsade i golvet då jag trots mina idoga svador om dödsfällor och kalla vatten tog en tripp i ett sådant djävulspåfund i höstas. En sömnlös natt i ett litet mushål, eller i ärligheten namn mest ute i korridorer och på däck för att identifiera läskiga dunsar och faktiskt; en hysteriskt skrikande kvinna (alltså ett förtydligande: det var inte jag som skrek. Även om jag understundom gärna ville).
Läser nu, med ångestfyllda och uppspärrade ögon, om instängda passagerare under vattenytan, hur belysningen släcktes ner på hela båten och hur panik utbröt. Det är där, precis där, min värsta fobi är beskriven in i minsta detalj. Människor som klättrar på varandra, i beckmörker, samtidigt som man känner hur båten allt mer börjar luta. Eller att bli liggande i sin hytt, kanske skadad och utanför dörren höra paniken alltmedan vattnet börjar sippra in i dörrspringan och man hör hur det smäller och dunsar i skrovet.
Det finns nu, och jag lovar och svär, inte en chans i helvetet att jag sätter min fot på en färja igen.
Och denna gång ska löftet hållas. Jävlar i min låda....
Du är min tvilling-(fobi)själ!!!! Jag hade precis samma tankar....
SvaraRaderaGjorde en motvillig "romantisk" kryssning med min man, för några år sedan. Sviten med stora fönster, längst fram i fartyget.....
Där satt jag hela natten i fönstret och tittade ångestfylld på vågorna, påklädd med flera lager kläder (för det hade jag hört skulle vara bra om man hamnade i vattnet), långkalsonger och tröjor, ytterkläderna strategiskt nära. Medan maken låg i den bekväma lyxiga sängen och försökte sova, medan jag väckte honom hela tiden och frågade saker om motorljud, dunsar, vågor och överlevnadsfrågor!!
Kan säga att han tyckte inte att det var så himla romantiskt och han har lovat att ALDRIG överraska med en kryssning igen :))
Du har min fulla förståelse......KRAM
//Ewa
Jag är inte säker på att vårt äktenskap skulle klara om Kristian "överraskade" mig med en kryssning...... Det är verkligen en säregen företeelse.... Och väldigt lite njutbart!! Mest oro.... Jag har gjort mitt - åkt Finlandsfärja till Helsingfors 1999. Det räcker ännu. Jag har absolut INGET sug att göra om det.
SvaraRaderaPerfekt beskrivet Karin. Det är en mardröm!!
Kram Emma