fredag 26 augusti 2011
torsdag 25 augusti 2011
Karin Röfvenhielm, angenämt!
Sitter och nyser. Om och om igen. Drippelidropp dropp från snoken.
Förkyld. Igen.
Skrev ju ett inlägg tidigare i somras om att jag alltid blir förkyld på semestern och sitter nu här och känner mig snuvad (åååhh, nog lever det en liten göteborgare i min lilla Stockholmssjäl, ändå) på hela min teori. Jag har ju precis börjat jobba, vilket innebär att hela min teoretiska förkylningsvärldsbild rämnar.
Kanske är det bara så att jag är sån som människa. Förkyld. Som en del av min personlighet. Göteborgsk eller ej....
Har med viss förtjusning läst om den efternamnsdiskussion som förekommit senaste dagarna i media. Tydligen är det så att alltfler par som gifter sig, väljer att komponera ihop egna efternamn. Ingen ont om det, det står väl var och en fritt att heta i princip vad som helst. Men om man tittar på vad folk väljer att heta, baxnar man ju ändå lite grann.
Ärligt talat?
Sadelsstierna? Glittertass?
För mig, som för övrigt valde att behålla mitt flicknamn när jag gifte mig, är efternamnet mer som ett signum. En tillhörighet och en historia.
I helgen var jag på en liten släktsammankomst i Norrland där typ samtliga heter samma sak i efternamn. Det känns så fint på något sätt och än mer när man vet att vi faktiskt har hetat just detta i flera hundra år. Sedan att detta namn inte råkar vara av typen Röfvenhielm eller Spahrrisstråhle, det bekommer mig inte alls.
Jag säger som Malin Wollin, så länge man inte heter Klittberg eller Stjärtgren, ska man nog vara stolt över det namn man har.
Förkyld. Igen.
Skrev ju ett inlägg tidigare i somras om att jag alltid blir förkyld på semestern och sitter nu här och känner mig snuvad (åååhh, nog lever det en liten göteborgare i min lilla Stockholmssjäl, ändå) på hela min teori. Jag har ju precis börjat jobba, vilket innebär att hela min teoretiska förkylningsvärldsbild rämnar.
Kanske är det bara så att jag är sån som människa. Förkyld. Som en del av min personlighet. Göteborgsk eller ej....
Har med viss förtjusning läst om den efternamnsdiskussion som förekommit senaste dagarna i media. Tydligen är det så att alltfler par som gifter sig, väljer att komponera ihop egna efternamn. Ingen ont om det, det står väl var och en fritt att heta i princip vad som helst. Men om man tittar på vad folk väljer att heta, baxnar man ju ändå lite grann.
Ärligt talat?
Sadelsstierna? Glittertass?
För mig, som för övrigt valde att behålla mitt flicknamn när jag gifte mig, är efternamnet mer som ett signum. En tillhörighet och en historia.
I helgen var jag på en liten släktsammankomst i Norrland där typ samtliga heter samma sak i efternamn. Det känns så fint på något sätt och än mer när man vet att vi faktiskt har hetat just detta i flera hundra år. Sedan att detta namn inte råkar vara av typen Röfvenhielm eller Spahrrisstråhle, det bekommer mig inte alls.
Jag säger som Malin Wollin, så länge man inte heter Klittberg eller Stjärtgren, ska man nog vara stolt över det namn man har.
måndag 22 augusti 2011
Facebook for dummies
När Facebook kom, så var det något nytt. Fräscht och modernt och något som hörde ungdomen till.
För två år sedan, vilket innebär alltså att jag var två år yngre än vad jag i skrivande stund, fick jag frågan från en sommarjobbande flicksnärt på jobbet:
"- Vaaa?! Har du Fejsbock? Jag trodde inte att så gamla hade det!!! Cool!"
Okej.
Jag var då 36 bast och en och annan liten rynka hade väl krackelerat min så ungdomliga uppsyn, men ändå? Hur gammal trodde hon att jag var? Fyrtio, eller?
Men det var då det.
Idag har jag introducerat mor min i Facebook och om jag var gammal då för två år sedan så undrar jag vad den lilla pryo-eleven skulle ha att säga om mamsens framfart i Fejans värld.
"- Ahhh, men asså.... Det är ju nästan obscent asså...!"
För två år sedan, vilket innebär alltså att jag var två år yngre än vad jag i skrivande stund, fick jag frågan från en sommarjobbande flicksnärt på jobbet:
"- Vaaa?! Har du Fejsbock? Jag trodde inte att så gamla hade det!!! Cool!"
Okej.
Jag var då 36 bast och en och annan liten rynka hade väl krackelerat min så ungdomliga uppsyn, men ändå? Hur gammal trodde hon att jag var? Fyrtio, eller?
Men det var då det.
Idag har jag introducerat mor min i Facebook och om jag var gammal då för två år sedan så undrar jag vad den lilla pryo-eleven skulle ha att säga om mamsens framfart i Fejans värld.
"- Ahhh, men asså.... Det är ju nästan obscent asså...!"
Enjoy the silence
Tystnad är en lyx som går utanför det mesta.
Att få sitta ner, kanske läsa, och veta att nästa hundöra som viks i boken är för att jag själv vill det. Inte för att jag måste agera domare i brottningsmatch, torka upp en liter mjölk från den slitna parketten eller bada ett barn som hällt en hel flaska solskyddskräm i sitt hår.
Killarna är på dagis och fritids och jag sitter här i en sällan upplevd avsaknad av hörselstimuli.
Tystnaden känns i öronen och liksom smeker mina sargade trumhinnor.
Jag funderar en del på de där familjerna som har massor med barn och jag förstår, i ärlighetens namn, inte hur de överlever. Det är ju inte så att de nödvändigtvis bor i stora mansions där varje barn har eget rum med tillhörande badrum. Ej heller så att de har folk anställda som viker tvätt, torkar köksbord och mäklar i revirstrider i TV-soffan. Nej, merparten av dessa familjer bor i hus eller lägenheter där barnen sover flera i samma rum, föräldrarna står i tvättstugan och parar ihop strumporna själva och kidsen själva får göra upp om vem som skall sitta i det för tillfället mest åtråvärda hörnet i soffan.
Hur orkar de? Hur mycket man än älskar sina barn och kanske barn i största allmänhet måste väl ändå även dessa stackare ha ett behov av att få tänka en ostörd tanke? Eller ligger det kanske för långt upp på Maslows behovstrappa?
Att bara få njuta av sitt eget stillsamma sällskap.
Att inte behöva göra någonting.
Att få återuppleva ljudet av tystnaden.
Nihil agere delectat
onsdag 17 augusti 2011
Äntligen!
Så idag har då dagen kommit med det besked som vi alla väntat så förväntansfullt på.
Vickan är gravid.
Spekulationerna har härjat i såväl skvallertidningar som fikarum och nog hördes väl en lättnadens suck över hela landet när tillkännagivandet gavs.
Även hos mig.
Men tro nu inte att jag har gått runt med ömmande magsår och stress-tics i min oro över monarkins framtid. Hardly.
Nä, min lättnads-suck är på ett mer mänskligt plan. För någonstans där bakom säpo-agenter, tiaror och de där löjliga handbuketterna står ju faktiskt en tjej. En, förmodligen, rätt så vanlig tjej.
Som ung, långt innan mina huliganer var det minsta påtänkta, tänkte jag ibland på det här med fertilitet. Jag funderade på om jag någonsin skulle skaffa barn och framför allt om jag i så fall skulle kunna det. Alltså rent biologiskt. Jag var dock väldigt länge väldigt inställd på att jag inte ville ha några, men ändå. Tanken fanns där. Kan jag? Om jag mot förmodan skulle ångra mig?
Och jag gjorde ju det. Ångrade mig alltså.
Och gravid blev jag. Efter ett missfall och tre fullgångna graviditeter sitter jag nu här som en relativt luttrad mor och tänker tillbaka på tiden då vi började försöka skaffa barn. Förväntan, förväntan, förväntan och oftast följt av besvikelse.
Men förväntan var vår egna, min och makens, och i det hela bara vår angelägenhet. Och det är där som tankarna, gång efter annan, gått till stackars Vickan och hennes Ockelbo-prins. Inte för att jag tror att de läser Hänt Extra och Se & Hör, men ett och annat löp där det spekulerats om magar och missfall måste de väl ändå passerat ute på stan.
Så, från hela mitt hjärta; Grattis Victoria och Daniel!
PS. Vi ses väl på SöS i mars? DS.
Vickan är gravid.
Spekulationerna har härjat i såväl skvallertidningar som fikarum och nog hördes väl en lättnadens suck över hela landet när tillkännagivandet gavs.
Även hos mig.
Men tro nu inte att jag har gått runt med ömmande magsår och stress-tics i min oro över monarkins framtid. Hardly.
Nä, min lättnads-suck är på ett mer mänskligt plan. För någonstans där bakom säpo-agenter, tiaror och de där löjliga handbuketterna står ju faktiskt en tjej. En, förmodligen, rätt så vanlig tjej.
Som ung, långt innan mina huliganer var det minsta påtänkta, tänkte jag ibland på det här med fertilitet. Jag funderade på om jag någonsin skulle skaffa barn och framför allt om jag i så fall skulle kunna det. Alltså rent biologiskt. Jag var dock väldigt länge väldigt inställd på att jag inte ville ha några, men ändå. Tanken fanns där. Kan jag? Om jag mot förmodan skulle ångra mig?
Och jag gjorde ju det. Ångrade mig alltså.
Och gravid blev jag. Efter ett missfall och tre fullgångna graviditeter sitter jag nu här som en relativt luttrad mor och tänker tillbaka på tiden då vi började försöka skaffa barn. Förväntan, förväntan, förväntan och oftast följt av besvikelse.
Men förväntan var vår egna, min och makens, och i det hela bara vår angelägenhet. Och det är där som tankarna, gång efter annan, gått till stackars Vickan och hennes Ockelbo-prins. Inte för att jag tror att de läser Hänt Extra och Se & Hör, men ett och annat löp där det spekulerats om magar och missfall måste de väl ändå passerat ute på stan.
Så, från hela mitt hjärta; Grattis Victoria och Daniel!
PS. Vi ses väl på SöS i mars? DS.
söndag 14 augusti 2011
En mysstund
Jag tänkte, i ett tämligen naivt infall, att ta ett bad. Ett hett, väldoftande, avslappnande bad med sällskap enbart av en bra bra bok. Naivt, som sagt.
Efter att jag i smyg hällt upp vattnet med stängt toadörr för att ådra mig så lite uppmärksamhet som möjligt sjönk jag ner i det heta vattnet.
Tio sekunders tystnad, ett vakuum av vällust.
Små barnafötters trippande spring hördes från ovanvåningen, följt av det karaktäristiska ljudet av blöjbaks-duns-hasnade nedför trappan.
"Ffffopp, ffffffopp, fffffopp."
Då insåg jag att det var kört.
I vanliga fall, när maken är hemma, brukar jag i detta läge ropa på honom.
"- Hjäääälp! Hindra honom! Han är på väääääg!"
Men som bekant; i rymden kan ingen höra dig skrika, så det var bara att invänta det ofrånkomliga.
Utanför den tillskjutna dörren hördes hur någon krängde av sig en blöja, dörren sköts upp och in for en skriande två-åring med helt galen uppsyn.
"PLUMS!"
På mindre än en sekund hade min lilla mysstund förvandlats till ett Skara Sommarland.
"-Aaaaaj, vajmt!" kved den lille Esther Williams-wannabeen och raskt fick jag dra ur proppen och fylla på med iskallt vatten för att anpassa mitt hemma-spa till ett mer barnvänligt alternativ.
Så nu sitter jag här, iförd Fleece, och försöker få upp kroppstemperaturen samtidigt som min bok hänger med en klädnypa på tork.
Det är för härligt med barn!
Efter att jag i smyg hällt upp vattnet med stängt toadörr för att ådra mig så lite uppmärksamhet som möjligt sjönk jag ner i det heta vattnet.
Tio sekunders tystnad, ett vakuum av vällust.
Små barnafötters trippande spring hördes från ovanvåningen, följt av det karaktäristiska ljudet av blöjbaks-duns-hasnade nedför trappan.
"Ffffopp, ffffffopp, fffffopp."
Då insåg jag att det var kört.
I vanliga fall, när maken är hemma, brukar jag i detta läge ropa på honom.
"- Hjäääälp! Hindra honom! Han är på väääääg!"
Men som bekant; i rymden kan ingen höra dig skrika, så det var bara att invänta det ofrånkomliga.
Utanför den tillskjutna dörren hördes hur någon krängde av sig en blöja, dörren sköts upp och in for en skriande två-åring med helt galen uppsyn.
"PLUMS!"
På mindre än en sekund hade min lilla mysstund förvandlats till ett Skara Sommarland.
"-Aaaaaj, vajmt!" kved den lille Esther Williams-wannabeen och raskt fick jag dra ur proppen och fylla på med iskallt vatten för att anpassa mitt hemma-spa till ett mer barnvänligt alternativ.
Så nu sitter jag här, iförd Fleece, och försöker få upp kroppstemperaturen samtidigt som min bok hänger med en klädnypa på tork.
Det är för härligt med barn!
lördag 13 augusti 2011
Vem ska man tro på?
Aftonbladet:
eller kanske Expressen:
Bägge första sidorna publicerade med några minuters mellanrum.
Jag väljer nog att tro på den förra. I alla fall i just detta avseende.
Stora killen
På måndag börjar Mellankillen skolan. Eller ja, förskoleklass alltså. Eller det gör han ju egentligen inte förrän veckan därpå, men Fritids då. Jädra komplicerat det där....
Men vad jag egentligen ville komma till var hur ofattbart stor han har blivit och fort hans första sex år i livet har gått. Vi kom ju hem från BB alldeles nyss. I förrgår, om jag inte missminner mig.
Men det gör jag nog.
 |
| Bara en timme gammal |
 |
| Mormor och morfar på besök på BB |
 |
| En vecka gammal |
Obsessed
Så har man trillat in i Wordfeud-träsket då.
Har ni iPhone, iPad eller Android, så ladda ner appen. Det är sjukt kul.
Och glöm inte att adda mig sen (Karmiknor), så ska ni få er en omgång....
See ya!
 |
| http://wordfeud.com/ |
Och glöm inte att adda mig sen (Karmiknor), så ska ni få er en omgång....
See ya!
fredag 12 augusti 2011
10 års förnedring
Jag har precis varit och hämtat ut mitt nya körkort. Och det med en djup suck.
När jag för en vecka sedan satt hos Körkorts-Nissarna och skulle ta fotot till den nya lappen drabbades jag av en beslutsångest sällan upplevd. Med det löjliga lilla draperiet fördraget, satt jag där i den lilla automaten och försökte bestämma mig om jag skulle le eller se allvarlig ut. En mekanisk röst räknade ner:
"- TRE!!"
Okej, jag ler. Eller vad f----n! Det kan jag ju inte göra....
"-TVÅ!!!!!"
Nej, allvarlig är bättre.... Mer seriöst, typ.
"- ETT!"
Nä, men vadå. Det är ju inget j-vla mugshot.. Det är nog bäst att jag....
"KLICK!"
Så där ja. Tio års förnedring inplastat och klart.
 |
| Som taget ur en Psykiatri-bok, under kapitlet "Hysterisk kvinna" |
När jag för en vecka sedan satt hos Körkorts-Nissarna och skulle ta fotot till den nya lappen drabbades jag av en beslutsångest sällan upplevd. Med det löjliga lilla draperiet fördraget, satt jag där i den lilla automaten och försökte bestämma mig om jag skulle le eller se allvarlig ut. En mekanisk röst räknade ner:
"- TRE!!"
Okej, jag ler. Eller vad f----n! Det kan jag ju inte göra....
"-TVÅ!!!!!"
Nej, allvarlig är bättre.... Mer seriöst, typ.
"- ETT!"
Nä, men vadå. Det är ju inget j-vla mugshot.. Det är nog bäst att jag....
"KLICK!"
Så där ja. Tio års förnedring inplastat och klart.
torsdag 11 augusti 2011
Vackra barn?
Det finns så otroligt mycket sjuka grejer därute i sajberrymden. Det finns bland annat en hemsida där man kan ladda upp foton på sig själv och sin partner för att få reda på hur ens barn kommer att se ut.
Tur att jag inte gjorde det innan vi beslöt att skaffa barn på riktigt, för då hade det nog inte blivit några....
Tur att jag inte gjorde det innan vi beslöt att skaffa barn på riktigt, för då hade det nog inte blivit några....
 |
| Axel? |
onsdag 10 augusti 2011
Pasta Pest(o)
Jag är ju faktiskt bara mitt inne i min tredje semestervecka. Men ändå. Det känns som att semestern snart är över. Väldigt snart.
I morgon åker F ner till Götelaborg för Way out west och kvar i LEGO-röran sitter jag och sliter i mina blekta hårtestar. Storgrabbarna är så trötta på varandra så att de troligen gladeligen skulle byta bort sin brorsa mot en halväten glass. Eller inte. De verkar rätt trötta på glass också.
Något som man gärna förtränger när man drömskt funderar över sina semesterplaner är all matlagning. Till vardags har man ju liksom bara ett mål med makaroner och korv att se fram emot. Nu ska skiten inmundigas två gånger om dagen. Typ. Jag och maken har dock frångått denna diet och detta innebär att det ska lagas ännu mer mat, och dessutom gärna vid helt olika tidpunkter.
"- Vad vill ni ha till middag, grabbar?"
"- Makaroooner!"
"- NEJ! Det hade vi ju till lunch! Säg något annat!"
"- Åkej. Spaghetti rå!"
Orkar. Inte.
Nästkommande vecka skall maken tillbringa i Danmark, undertecknad troligen på Hispan.
I morgon åker F ner till Götelaborg för Way out west och kvar i LEGO-röran sitter jag och sliter i mina blekta hårtestar. Storgrabbarna är så trötta på varandra så att de troligen gladeligen skulle byta bort sin brorsa mot en halväten glass. Eller inte. De verkar rätt trötta på glass också.
Något som man gärna förtränger när man drömskt funderar över sina semesterplaner är all matlagning. Till vardags har man ju liksom bara ett mål med makaroner och korv att se fram emot. Nu ska skiten inmundigas två gånger om dagen. Typ. Jag och maken har dock frångått denna diet och detta innebär att det ska lagas ännu mer mat, och dessutom gärna vid helt olika tidpunkter.
"- Vad vill ni ha till middag, grabbar?"
"- Makaroooner!"
"- NEJ! Det hade vi ju till lunch! Säg något annat!"
"- Åkej. Spaghetti rå!"
Orkar. Inte.
Nästkommande vecka skall maken tillbringa i Danmark, undertecknad troligen på Hispan.
måndag 8 augusti 2011
Till vackra du som inte orkade längre
Det finns ett ställe där mörkret är mörkare än vad livet vill erkänna och där finns inga ljus som kan lysa upp den kompakta natten.
Där orkar man inte öppna sina ögon, för det finns ändå inget att se.
Man har genomskådat allt som fanns att se och sett sig mätt på det.
Varje andetag skaver mot själen, en själ som blöder ut under allt annat.
Det fanns ett ljus som mörkret inte ville se.
Nu är det för sent.
Vila i frid.
Vila i frid.
söndag 7 augusti 2011
Vecka 2
Så har ytterligare en vecka passerat av min semester.
Vinden leker med trätopparna utanför fönstret och det ständiga regnsmattrandet mot fönstren ackompanjerar en känd melodi. Det låter bestämt som att det är sommaren som sjunger på sista versen.
Har ni tänkt på att sommaren är som ett smörgåsbord med allehanda läckerheter?
I juni står man vid långbordets kortsida och blickar längtansfullt över alla de godsaker som ligger uppdukade på den rena linneduken. Meter för meter betas av och portionerna är som små utflykter av sommarens repertoar. Vissa rätter hoppar man över, andra tar man för mycket av och duken blir allt mer fläckig under resans gång. Buketten med friska ängsblommor som plockades vid dukningen har nu vissnat och står som som några sorgliga strån i grönslemmigt blomvatten.
Jag börjar nog bli mätt nu.
Ge mig några kräftor bara, så kan hösten komma sen.
Vinden leker med trätopparna utanför fönstret och det ständiga regnsmattrandet mot fönstren ackompanjerar en känd melodi. Det låter bestämt som att det är sommaren som sjunger på sista versen.
Har ni tänkt på att sommaren är som ett smörgåsbord med allehanda läckerheter?
I juni står man vid långbordets kortsida och blickar längtansfullt över alla de godsaker som ligger uppdukade på den rena linneduken. Meter för meter betas av och portionerna är som små utflykter av sommarens repertoar. Vissa rätter hoppar man över, andra tar man för mycket av och duken blir allt mer fläckig under resans gång. Buketten med friska ängsblommor som plockades vid dukningen har nu vissnat och står som som några sorgliga strån i grönslemmigt blomvatten.
Jag börjar nog bli mätt nu.
Ge mig några kräftor bara, så kan hösten komma sen.
lördag 6 augusti 2011
Otjevligt väjje....
Klockan 12:30:
"- Men ALBIN!!! För hundraelfte gången: varför klär du inte på dig? Ta på dig shortsen som ligger där på golvet i ditt rum nu!"
Rösten har nu frångått sin naturligt moderliga och ömma tonart och antagit en mer gäll och frustrerad klang.
"- Jag blir helt *mummel mummel*-galen!"
"- Men MAMMA!!!", utropar den lille som förnärmat. "Det är ju kjäääks på dem!!"
"- VA?! Från när? Trevligt!!" utbrister jag ironiskt.
"- Fjån biljesan hem. Och NEJ; det äj inte tjevligt. Det äj otjevligt, faktiskt!"
Så sant. Stackars barn som har en så korkad mamma!
"- Men ALBIN!!! För hundraelfte gången: varför klär du inte på dig? Ta på dig shortsen som ligger där på golvet i ditt rum nu!"
Rösten har nu frångått sin naturligt moderliga och ömma tonart och antagit en mer gäll och frustrerad klang.
"- Jag blir helt *mummel mummel*-galen!"
"- Men MAMMA!!!", utropar den lille som förnärmat. "Det är ju kjäääks på dem!!"
"- VA?! Från när? Trevligt!!" utbrister jag ironiskt.
"- Fjån biljesan hem. Och NEJ; det äj inte tjevligt. Det äj otjevligt, faktiskt!"
Så sant. Stackars barn som har en så korkad mamma!
Familjen Lättja
Det borde dammsugas.
Det kändes som en bra idé där för två veckor sedan att bara lämna det stökiga huset. Det kändes som en mindre bra idé i går när vi kom hem.
Barnen förväxlar dammråttorna med gossedjur och smulorna under köksbordet har upprättat ett demokratiskt system med republik som statsskick. För tillfället är det den största knäckebrödssmulan längst in mot fönstret som innehar presidentposten men det börjar dra ihop sig till val, tror jag. Jag har sett affischerna.
Som sagt; det borde dammsugas.
Och det skulle jag gärna göra (?) om det inte vore för alla grejer som ligger spridda överallt. Mestadels leksaker, men även udda skor och säkert 10 stycken barnryggsäckar efter en fiktiv camping som barnen företog sig sent i går kväll.
Och jag orkar inte plocka. Ingen annan heller.
Lättja.
Sök på det ordet i Wikipedia och du kommer se en bild av vår familj.
Det kändes som en bra idé där för två veckor sedan att bara lämna det stökiga huset. Det kändes som en mindre bra idé i går när vi kom hem.
Barnen förväxlar dammråttorna med gossedjur och smulorna under köksbordet har upprättat ett demokratiskt system med republik som statsskick. För tillfället är det den största knäckebrödssmulan längst in mot fönstret som innehar presidentposten men det börjar dra ihop sig till val, tror jag. Jag har sett affischerna.
Som sagt; det borde dammsugas.
Och det skulle jag gärna göra (?) om det inte vore för alla grejer som ligger spridda överallt. Mestadels leksaker, men även udda skor och säkert 10 stycken barnryggsäckar efter en fiktiv camping som barnen företog sig sent i går kväll.
Och jag orkar inte plocka. Ingen annan heller.
Lättja.
Sök på det ordet i Wikipedia och du kommer se en bild av vår familj.
fredag 5 augusti 2011
Zu Hause
Hemma i stada igen.
Både piggare och tröttare på något vänster. Lite brunare iallafall.
Jag sa LIIITE!
Huset stod kvar där vi lämnade det och blommorna som samtliga skrivit under sina testamenten kunde räddas i sista sekund. Hade vi kommit hem en kvart senare hade allt varit förbi. Utekruks-blommorna är dessvärre bortom all räddning, men det var de i ärlighetens namn redan innan vi åkte också.
Nu blir det lite hemma-semester med bio och frissan de närmsta dagarna. Och det ska f----n inte grillas!
Hörs!
Både piggare och tröttare på något vänster. Lite brunare iallafall.
Jag sa LIIITE!
Huset stod kvar där vi lämnade det och blommorna som samtliga skrivit under sina testamenten kunde räddas i sista sekund. Hade vi kommit hem en kvart senare hade allt varit förbi. Utekruks-blommorna är dessvärre bortom all räddning, men det var de i ärlighetens namn redan innan vi åkte också.
Nu blir det lite hemma-semester med bio och frissan de närmsta dagarna. Och det ska f----n inte grillas!
Hörs!
torsdag 4 augusti 2011
De olika trötthetarna
En av de skönaste trötthetarna (ja, enligt mig är det en fullt acceptabel böjning) är "nyduschad-efter-stranden"-tröttheten.
Handdukarna urskakade, badkläderna hängandes lojt droppandes sitt bräckta vatten. Den solsvedda huden som nyss drack av den svala duschen osar nu av Nivea-doft och myggmedel.
Tidig middag idag. Boskapen är redan utfodrad och sitter nu med sina blonda kalufser och tittar på någon Disney-rulle. Inomhus.
Jag sitter här, utomhus, lojt och utan önskemål om egentligen någonting.
Det finns nog bara en skönare trötthet, och det måste vara "nybastad-efter-en-dag-i-skidbacken"-tröttheten.
Men det är hårfint....
Handdukarna urskakade, badkläderna hängandes lojt droppandes sitt bräckta vatten. Den solsvedda huden som nyss drack av den svala duschen osar nu av Nivea-doft och myggmedel.
Tidig middag idag. Boskapen är redan utfodrad och sitter nu med sina blonda kalufser och tittar på någon Disney-rulle. Inomhus.
Jag sitter här, utomhus, lojt och utan önskemål om egentligen någonting.
Det finns nog bara en skönare trötthet, och det måste vara "nybastad-efter-en-dag-i-skidbacken"-tröttheten.
Men det är hårfint....
onsdag 3 augusti 2011
tisdag 2 augusti 2011
Ett aktivt liv
Att vara ledig innebär inte nödvändigtvis att man är ledig. Detta är ett faktum som jag med jämna mellanrum återkommer till i denna blogg.
Vi har en två-åring i vår familj.
Egentligen skulle jag kunna sluta skriva här, då de flesta som har eller har hört talas om barn vet vad det innebär att ha en sådan krabat i ett möblerat hem.
Eller är våran extrem? Om jag försöker dra mig till minnes de andra två grabbarnas två-årighet kan jag inte riktigt känna igen det som vi nu dagligdags får tampas med.
Du kan inte släppa ögonen från den lille en ynkaste sekund. De små knubbiga armarna kan fällas ut till två meters långa gripklor som når allt. ALLT!
En ny svindyr dator längst upp i bokhyllan? Nemas Problemas.
Ett paket med Piggelinisar gömda längst inne i frysfacket, en och en halv meter upp? Skojar ni?
"-Men ge mig en riktig utmaning någongång då? mumlas bakom nappen.
Vid två-tiden sover han. I fyrtio minuter. Då gäller det, jävlar i min låda, att passa på att sola, diska, städa, åka och proviantera, läsa, skriva och säga hej till maken.
"-Hej hej!"
Och sen kör vi igen!
"- Nej nej.. Inte den! Akta där, oj oj oj, hur kom du dit? Var är kortet till digitalboxen? Har någon sett min mobil?"
Har något sett min semester?
Vi har en två-åring i vår familj.
Egentligen skulle jag kunna sluta skriva här, då de flesta som har eller har hört talas om barn vet vad det innebär att ha en sådan krabat i ett möblerat hem.
Eller är våran extrem? Om jag försöker dra mig till minnes de andra två grabbarnas två-årighet kan jag inte riktigt känna igen det som vi nu dagligdags får tampas med.
Du kan inte släppa ögonen från den lille en ynkaste sekund. De små knubbiga armarna kan fällas ut till två meters långa gripklor som når allt. ALLT!
En ny svindyr dator längst upp i bokhyllan? Nemas Problemas.
Ett paket med Piggelinisar gömda längst inne i frysfacket, en och en halv meter upp? Skojar ni?
"-Men ge mig en riktig utmaning någongång då? mumlas bakom nappen.
Vid två-tiden sover han. I fyrtio minuter. Då gäller det, jävlar i min låda, att passa på att sola, diska, städa, åka och proviantera, läsa, skriva och säga hej till maken.
"-Hej hej!"
Och sen kör vi igen!
"- Nej nej.. Inte den! Akta där, oj oj oj, hur kom du dit? Var är kortet till digitalboxen? Har någon sett min mobil?"
Har något sett min semester?
måndag 1 augusti 2011
Nyhetsregn
Idag är det den första augusti. Juli är oåterkalleligt över för detta år och sommaren tar nu ett sista andetag.
Himmelen är så där mörkblått omaskerad och solen har strålat ner över oss lyckliga hela långa dagen. Vinden har mojnat betydligt och nu välkomnar jag de smekande fläktarna.
Livet är väl bra gott ändå?
Jag köper aldrig kvällstidningar annat än på semestern. Detta inte på grund av att jag är en så intellektuell och snusförnuftig människa, utan snarare beroende på det faktum att det är då man har tid och kanske lust att läsa de antinyheter som står att läsa i dylika skvallerblaskor. Sommartid brukar tidningarna fyllas av tips på hur man förlänger brännan, sommaren och kanske penisen. Tips om allt, tips om tips, alla rätt på tipset.
Men i sommar har kvällisarna sannerligen fått något annat att skriva om.
Norge.
På löpen och i uppslag efter uppslag kan vi läsa vittnesberättelser om hur unga människor sms:ade sin dödsångest eller hur de med insatsen med sitt eget liv räddade ett annat. Unga män och kvinnor. Om och om igen fylls tidningarnas sidor om hur ofantligt onödigt och brutalt deras liv gått till spillo.
Och så är det. En svärta som är omätbart med allt mänskligt har solkat ner vårt grannland och inga ord kan egentligen ta udden av hur ofattbart det som skett är.
Men ändå.
Nu räcker det, anser jag. Sluta pilla i såren. Detta vältrande i hur barnen sprang för livet, hur deras mobiler oavbrutet ringer i polisens förvar och dessa bilder på föräldrar som står och blickar ut över Utöya med matta ögon. Det räcker nu.
Vi behöver inte denna visualisering av sorg. Vi är tänkande människor. Jag har barn själv.
Och för att inte tala om skrivandet kring gärningsmannen. Intervjuer med hans syskon, föräldrar, gamla kompisar och arbetskamrater. Publicering av hans så kallade manifest, bilder på honom poserande i en hitte-på-uniform med medaljer från något flingpaket. Paparazzi-liknade foton där han ler med en självgod min, som efter ett väl förättat verk. Ser de att de går hans väg? Det måste de väl ändå inse, men troligen väger moralens vågskål tämligen lätt när det kommer till försäljningssiffror.
Jag tänker på ett Hjalmar Söderberg-citat som passar rätt bra i sammanhanget kring den leende galningen.
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad."
Så är det kanske....
Himmelen är så där mörkblått omaskerad och solen har strålat ner över oss lyckliga hela långa dagen. Vinden har mojnat betydligt och nu välkomnar jag de smekande fläktarna.
Livet är väl bra gott ändå?
Jag köper aldrig kvällstidningar annat än på semestern. Detta inte på grund av att jag är en så intellektuell och snusförnuftig människa, utan snarare beroende på det faktum att det är då man har tid och kanske lust att läsa de antinyheter som står att läsa i dylika skvallerblaskor. Sommartid brukar tidningarna fyllas av tips på hur man förlänger brännan, sommaren och kanske penisen. Tips om allt, tips om tips, alla rätt på tipset.
Men i sommar har kvällisarna sannerligen fått något annat att skriva om.
Norge.
På löpen och i uppslag efter uppslag kan vi läsa vittnesberättelser om hur unga människor sms:ade sin dödsångest eller hur de med insatsen med sitt eget liv räddade ett annat. Unga män och kvinnor. Om och om igen fylls tidningarnas sidor om hur ofantligt onödigt och brutalt deras liv gått till spillo.
Och så är det. En svärta som är omätbart med allt mänskligt har solkat ner vårt grannland och inga ord kan egentligen ta udden av hur ofattbart det som skett är.
Men ändå.
Nu räcker det, anser jag. Sluta pilla i såren. Detta vältrande i hur barnen sprang för livet, hur deras mobiler oavbrutet ringer i polisens förvar och dessa bilder på föräldrar som står och blickar ut över Utöya med matta ögon. Det räcker nu.
Vi behöver inte denna visualisering av sorg. Vi är tänkande människor. Jag har barn själv.
Och för att inte tala om skrivandet kring gärningsmannen. Intervjuer med hans syskon, föräldrar, gamla kompisar och arbetskamrater. Publicering av hans så kallade manifest, bilder på honom poserande i en hitte-på-uniform med medaljer från något flingpaket. Paparazzi-liknade foton där han ler med en självgod min, som efter ett väl förättat verk. Ser de att de går hans väg? Det måste de väl ändå inse, men troligen väger moralens vågskål tämligen lätt när det kommer till försäljningssiffror.
Jag tänker på ett Hjalmar Söderberg-citat som passar rätt bra i sammanhanget kring den leende galningen.
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad."
Så är det kanske....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)