Jaja, mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och är jag känd som en quitter? Svar: nej. Låter jag mig nedslås? Svar: nej.
En nära vän till mig brukar gång efter annan dra upp en annan av mina famösa bak-eskapader när vi kommer in på huslighet och kompetens inom det mjöliga området. Hallongrottor. Man kan inte ens säga ordet hallongrotta innan hon fullkomligt bryter ihop och i magkramper beskriver den oformliga massa som flutit samman på en plåt.
Men som sagt; jag ger mig inte. Jag SKA klarart!
Så mitt senaste projekt, såsom en väldigt stor del av det svenska folkets verkar det som, är nu surdeg. Jepp, kanske är det så att det just småkakor och sånt krafs som jävlas med mig. Jag kanske inte är en sockerbagare som bor i staden helt enkelt. Tänkte jag.
Och det började bra. Redan dag två bubblade det fint i den lilla glasburken och mitt hjärta fylldes med moderskänslor för den dallriga massan.
"-Såja, lite mer mjöl och lite vatten och så en liten sur rap på det!"
Lilla Gubben.
Så det är med sorg i hjärtat jag nu kan konstatera att den Lilla Gubben har frusit ihjäl i natt. Inte en bubbla kvar som bevisar hans andetag, bara en skuren sörja av stinkade surhet. Min vän. Död.
Men men, en lillebror står nu redan blandad och klar i en ny burk. Han får bo i badrummet med fullt påslagen golvvärme för att förhindra ännu ett dödsfall. Nu jävlar ska det gå!
Fortsättning följer.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar