Min veckas fasta punkt

Vad är det med tv4 och Beck-filmerna egentligen?

Inte så att jag för in statistik i ett litet skrivhäfte liggandes på tv-bänken direkt, men nog har kanalen gått ner sig ordentligt i repristräsket med den filmserien? Det känns som repliken: "-Ska ru hare en stänkare?", blivit ett slags signatur för söndagens upphällning. En signal som talar om att helgen börjat gå mot sitt slut. Som en sista tryckare innan lamporna tänds. För det gör de. Obarmhärtigt.

För mig löper dock veckorna i en egen totalt oregelbunden cykel. Min arbetsvecka börjar först på tisdag och tar sedan slut redan på torsdag för att sedan återigen köra igång på söndagen igen.

Jag känner att det är tur att vi har våra Beck-söndagar. Ja, så att jag vet vilken dag det är i veckan, typ. Som ett lod i min snurriga värld.

Tack snälla tv4, för det!

Ta daaa!

Så här styggt snygg blev då slutligen herr Pumpa.

Vi får väl se hur hans avskräckande huggisar fungerar som skydd mot vitlufsiga bestar med viss ADHD-problematik.

Skinn vs päls

Som replik på mitt föregående inlägg känner jag att jag måste skriva lite mer om saken.

För vad är egentligen skillnaden på att bära en päls mot en jacka av skinn? Eller kanske skor? Hud är det ju likt förbenat.

Ja, de riktigt hard-core aktivisterna använder ju givetvis inte läderprodukter, what so ever, men det gör ju jag. Hycklare? Ja, kanske. Men jag har teoritiserat mitt hyckleri till en för mig godtagbar tes. Låt mig förklara:

Traditionella läderplagg, skor och väskor görs av ko- eller kalvskinn. Avlagda kostymer där ägarna redan ligger i kyldiskarna och som under sin livstid förhoppningsvis fått uppleva en och annan grön äng (ni handlar väl ekologiskt, by the way?).

Minkarna å andra sidan föds upp enkom för sin vackra päls i en allt annat än dräglig miljö.

"Sedan början av 1900-talet har minken hållits i fångenskap inom pälsindustrin. I fångenskap hålls minkarna i nätburar under tak. Burens mått är 45 × 30 × 90 cm eller 40 × 30 × 80 cm. I buren finns det en lya med halm. Minken får mat minst en gång per dag och den har alltid tillgång till vatten. Maten består oftast av biprodukter från köttindustrin och spannmål. I maj föder minken sina valpar. De får stanna hos sin mamma tills de blir åtta veckor gamla. Då placeras de parvis, oftast en hona och en hane, i egen bur. Under november-december avlivas alla minkar utom de som ska användas i avel. Avlivningen sker genom att minkarna placeras i en låda som man för in koldioxid i. De minkar som ska användas i avel placeras i burar var för sig, eftersom de annars skulle slåss med varandra om reviret.

Redan 1990 slog Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap fast att pälsindustrin inte lever upp till djurskyddslagens krav då det gäller hållning av minkar. Man ansåg att minkarna inte gavs möjlighet att bete sig naturligt och att det leder till att minkarna utvecklar beteendestörningar (s k stereotypier) i hög grad. Man konstaterade även att minkarna inte hade tillgång till större mängder av vatten att vistas i eller sysselsätta sig med i burarna.

Forskning har visat att tillgång till simvatten är viktigt för minkarnas välfärd. Man har bland annat visat att minkar är beredda att arbeta hårt för att få tillgång till simvatten, och berövas de detta höjs deras stressnivå lika mycket som när de berövas mat."

(Djurens Rätts hemsida)
 
Alltså.
 
Vad jag menar är att; ge minkarna ett bra liv med större burar med möjlighet till vistelse i vatten. Så enkelt! Att det blir dyrare att hålla djuren så förstår ju vem som helst. Men något säger mig att kundklientelet kommer att finnas kvar ändå.
 
Päls är ju egentligen inget annat än skinn utan hår.
 
Det är ju inget att hyckla om.

Apropå den där jävla pälsindustrin...

Läser på Aftonbladet om svenska minkfarmer och förfasas. Och undrar; vem fan köper päls nuförtiden?

Jaha, okeeeej?!

För Sverige i tiden?

Någon där? Hallååååååå?

Den grabben nyttjar nog mer än nässpray är jag rädd.....

Hannibal Lector, del 2

Så var årets pumpa införskaffad och förväntansfull står han nu på räcket och väntar på sin Make-over.

Ludde har redan sin vana trogen önskat honom välkommen in i familjen. Så där rart som bara han kan.

Dags att bereda plats

Sitter med en kopp kaffe och samlar krafter inför dagens planer.

Jag tänkte rensa ur min garderob idag. Kläder som gråtande hänger med dammiga axlar ska helt oempatiskt läggas i svart sopsäck och lämnas till insamling.

Jajemän. Det ska beredas väg för nytt, fräscht och svindyrt. Jag och maken ska till Milano om ett par veckor och då måste jag ha bäddat klart för mina nya älsklingar.

Mmmm, eller hur?

Jag minns när vi var i Rom för några år sedan och vi gick runt på Via Del Corso och plingade på på såväl Prada som Versace. Jag minns speciellt när vi på spelat världsvant sätt blev insläppta hos Dolce Gabbana, bjöds på skumpa och tio expediter genast började ta på mig och springa runt som mössen hos Askungen och börja leta bland de exklusiva plaggen för att finna någon till just min lekamen.

"-Ahh, this dress will look wondwul on you. You must try it on!"

Kvinnan höll i en svart slimmad hellång skapelse med gnistrande stenar kring den djupa urringningen. Hennes entusiastiska blick talade ett väldigt övertygande språk och efter en blick på maken så tog jag tag i galgen och skred in i den exklusiva provhytten.

Och tro fan hon hade rätt. Tyget föll som ett svart vattenfall över kroppen på ett extremt smickrande sätt och uringningen var som målad över min barm. Helt perfekt. Redo för vilken Oscarsgala som helst.

Tankarna for genom huvudet. En gång i livet. Bara en gång i livet. Klänningen saknade prislapp. Jag kalkylerade för mig själv:

"-Vad kan den kosta? 15.000 kanske. Ja, 20.000 kanske. Men vadå? Den är ju klassisk och kan gå i arv..."

Maken såg på mig med imponerad beundran. De små sjungande Askunge-mössen likaså.

"How much is it?", fick jag tillslut ur mina narcissistiska läppar.

"-20.000, svarade den tjockaste av mössen (Jack eller Gus?).

Mitt leende stelnade till en grimas när det sakta gick upp för mig att hon pratade Euro, medan mina kalkyler inbegrepp den svenska valutan.

Sådär stod jag. I klädd en designerklänning värd ca 200.000 pix, med tio inställsamt leende dräktbeklädda dansmöss plus en likblek make stirrande på mig.

Hur jag fick av mig klänningen minns jag inte. Inte heller vad vi sa eller hur vi tog oss ur butiken.

Vad jag vet är att Via Del Corso nu mer går under epitetet Via Dolorosa i min tankevärld. Smärtans väg.

I Milano testar vi nog några andra butiker. H&M kanske?

Jag och maken på Via Dolorosa?

Cold Turkey

Idag är jag abstinent. Svårt abstinent.

Jag bestämde mig definitivt i går kväll och det är nu över 24 timmar sedan jag tog min sista fix.

*Pfft pfft!*

Jag minns ljudet som ljuv musik i mina belockade öron.
Jag minns känslan av befrielse...

Jag vaknade i morse med en tunga av wellpapp och nattens drömmar har undagtagslöst handlat om andnöd, halsont och svår törst. 

Ett helvetes kval
där jag dansar i beroendets sal

En del har sin alkohol
Jag har min Otrivin Menthol

Ibland måste man faktiskt ställa upp

Jag har ju tidigare beskrivit vad som är det roligaste som min mamma vet.

Just det. Att röja.

Ja, alltså inte röja på det där "Vasknings-Båstad-SpyBar-sättet" som alla som träffat min mamma givetvis genast trodde att jag menade. Nej, mer på det där rejäla "Kom-så rotborstar-vi-alla-mattorna-med såpa-sättet" eller "När-dammade-du-egentligen-ovanpå-taklisterna-sättet?".

Så, idag fick hon en ny snilleblixt.

Ögonbrynen vinklades till en bedjande min och jag såg genast att det var något hon ville be om.

"- Du Ka-in (efter över 40 år i Stockholm sitter småländskan kvar som ett födelsemärke och bokstaven "R" är fonetiskt utrotad). Vo-e det inte väldigt -oligt att -öja upp lite ute i fö--ådet? Jag hjälpe- så gä-na te!! Det ä- säke-t masso- med ba-nsake- som ni skulle kunna slänga elle- sälja dä-ute"

"- Stöööön!" undslapp jag på ren stockholmska.

Älskade mamma. Vi gör väl det då... Du kan ju få det i 70-årspresent av mig!

Man måste ju ställa upp för det äldre generationen. Eller hur?

Fastfrusen i asfalten

Idag var det riktigt kallt ute. Är riktigt kallt ute. Gräset var frostat i morse och andedräkterna syntes som tankebubblor hos alla och envar.

Och återigen kan jag bara konstatera att min inre termostat inte ligger i fas med verkligheten. Jag är liksom inte riktigt beredd ännu. Trots en för årstiden egentligen på tok för varm Parkas kröks min rygg i en missklädsam spasm och luften känns som flytande kväve mot min knottriga hud. Jag kan inte röra mig för risken att vinden ska nå in i mig. Med en nacke stel som en knotig kvist söker mitt ansikte i skyn efter kärleksfulla strålar, men likt minnen vid åsynen av ett blekt fotografi kan man bara se dem, inte känna.

Jag köpte mig ett par vantar i dag iallafall. De och min Skinnarmo-jacka måste stötta mig in i den reella verkligheten.

I väntan på att min termostat ska börja fungera. Jag vill minnas att jag gillar vintern. Ju?

Synaps-error

Sitter här framför datorn och stirrar på den blinkande markören.

*blink blink blink*

Jag vill skriva, jag känner för det, men det går liksom inte. Huvudet spränger av värk, det känns som att skallen snart ska spricka av ett konstant tryck över tinningarna.

*blink blink blink*

Men jaaaaa! Jag vet att du väntar. Ge mig ett intryck bara, så ska jag ge dig ett uttryck!

Det bästa vore väl att flippa ihop laptopen och ge markören en läxa men jag vill jaga fram honom över raderna som ett jagat villebråd. Passa dig din lille Blink-Pinne. Nu kommer jag och tar dig!

*blink blink blink*

Du tror att du kan vinna va? En enkel musklickning bara och du är finito! Gone. No more blink for you.

*blink blink blink blink blink blink blink blink blink blink blink blink*

Okej. Du vann. Denna gång. Du och huvudvärken.

Äckelgubben Höst

Efter veckor av klar vacker luft mot en bronsfärgad palett rycks man upp ur den romantiserade drömmen om höst med en hink regnvatten över huvudet.

Ja visst ja. Det var ju såhär det var. På riktigt.

Luften är mättad av fukt och vattendroppar stora som körsbär trycker ner mina axlar ytterligare några snäpp.

Hur kunde jag glömma?

Kalla stela galonisar panerade av timmars vistelse i sandlådan.
Dyngsura vattentäta vantar.
Blöt torkskåpsförbjuden fleece.

Hösten har släppt sitt falska leende och visar nu upp sitt rätta jag.
Han stryper oss sakta med sina kalla stela fingrar och flåsar ner i våra nackar med sin droppande saliv.

Ja du, din djävul. Nu känner jag igen dig!

To be continued....

Tänkte boka in uppföljningen på min tandavbitarhistoria idag. The Sequel. Del två av hur många? Ingen vet. Jag och Visa-kortet enas i gemensam ångest. Var ska det sluta?

Men det var tydligen lättare sagt än gjort.

Akuttandläkar-Nissen som jag träffade i lördags sa att jag bör gå till min ordinarie tandläkare och fixa till det ordentligt ASAP då den provisoriska historien tydligen inte har en livslängd på mer än en vecka, cirkus Cirkör. Jojo... 8:e november fick jag en tid. Lattjo...

Det känns ju inte som en högoddsare att jag innan dess får avlägga ytterligare ett besök hos herr Nisse.

Tandläkarräkningar ingår i samma kategori som en del andra lika upplyftande utgifter.
Avgassystem. Restskatt. Fackavgifter.

Det är inte så att det finns räkningar som är direkt kul att betala, men nog känns det roligare att lägga 3 papp på en handväska än en tappad amalgamfyllning. Man slipper dessutom smärtan.

Man kanske skulle dra ut alla gaddarna och lägga sig till med dubbla lösgommar istället. Bländande vita, jämna som staketet hos en neurotisk hobbysnickare. Och tänk vad roligt till Halloween? Ut med dom bara och du är färdig för vilket party som helst....

Ska höra med maken vad han tycker.....

You say Macroner and I say Makroner

Så drar då denna lediga helg sina sista kalla andetag. Kvällspromenaden är avklarad och reflexerna bortplockade från såväl undertecknad som Ludde.

Jag bakade Makroner i går på min dyrbara ledigtid.

Eller Macroner. Eller Macaroner. Det beror på vem du frågar. Ni vet de där trendiga små kakorna som av någon outgrundlig anledning för närvarande ligger på allas läppar och i allas munnar. Små söta rosa, gula eller blå. Gulligulligulli....

Jodå. Här skulle det bakas. Jag hade till och med planer på att ta lite bilder på skapandeprocessen och tillsammans med bilder på de färdiga sötnosarna lägga upp ett inlägg om detta här på bloggen.

Nu gör jag inte det och jag tycker inte vi pratar så mycket mer om den saken. Låt mig bara säga att jag lärt mig att saker som ser ut som måsbajs faktiskt kan smaka ganska bra. Så har vi liksom klarat av Makron-kapitlet.

Bilden nedan föreställer Makroner som de SKA se ut.

Kanske var det fel stavning på mina? Så var det nog... Nästa gång testar jag nog Macroner istället. Som att det skulle bli en nästa gång. Hahahaha!!!

En ledig lördagskväll

Att jämföra smärta är svårt. Kanske omöjligt. Har man ont så har man ont och förmodligen också ondast.

Men allvarligt? Tandvärk måste väl ändå kvala in på topp 3 av djävulska smärttillstånd. En isande blixt i käken med en ständigt mullrande åska i hela skallen. En blottad pulpa känns som en isande falsk falsettsång på repeat. Tänk Monica Dominique. På högsta volym. Var är fjärrkontrollen? Sänk för h-lvete!!!!!

En mysig middag på tu man hand med maken med tända ljus och svindyr löjrom förvandlades till en afton sittandes i ett lysrörsupplyst tandläkarrum på St: Eriks Tandakut. Med en ännu svindyrare tandläkarräkning.

Det är nog meningen att jag ska jobba på helgerna. Surt sa räven....

50-talet i blodet

Läser en artikel på Aftonbladet om hur forskare i England påvisat att mammor favoriserar sina söner framför sina döttrar. Och funderar.

Jag har av lättförklarliga skäl lite svårt att applicera forskningen på mitt eget mammaskap, och har faktiskt svårt att överhuvudtaget svårt att se mig själv som mamma till en dotter. Det känns som att det vore totalt annorlunda på något sätt. Men egentligen; varför då?

Jag vill ju gärna tro att jag är så där sjuttiotals-aktigt genusfri i min uppfostran av de blivande små svärmorsdrömmarna som snurrar på min drejskiva här hemma. Men hur väl har vi egentligen lyckats? So far.

• F har inte varit föräldraledig mer än några enstaka strödagar här och där och då undantagslöst i samband med jul eller sommarsemestrar.
• Det är jag som jobbar deltid för att kunna hämta tidigare på dagis och skola och för att hinna med alla aktiviteter.
• Det är F som kör den snygga snabba bilen och jag som kör den praktiska minibussen med plats för de små barnen och de stora kassarna.

Man behöver ju inte vara Tiina Rosenberg för att inse att vi redan präglat de små liven med ett helt gäng värderingar om hur samhället är uppbyggt.

Det kan egentligen bara tolkas på ett sätt:
Mamma = trygg och tråkig med ett egentligen ganska oviktigt jobb.
Pappa = kul kompis med viktiga möten på dagarna.

Hur blev det såhär? Jag som var så..... rabiat?

Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund...

Höstens dagar le åt hela världen.

Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...

Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,

i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...

- Edith Södergran.

Jag menar inte att vara sådär kulturtantigt hennafärgat pretto-aktig.
Men visst kunde hon, Södergranskan? Hon fångar in höstkänslan med några få rader. Me like.

Lilja forever?

Nu j-vlar är det svart ute. Mörkret trycker hela sin lekamen mot fönstren och huset bäddas in i dyngsur sammet. Det enda som möter ens blick genom glaset är en sorglig gestalt med hållning som en Kungsängslilja, misstänkt lik en själv.

Jag kom på häromdagen att jag faktiskt har ett träningskort på ett gym. I över ett halvår har det norpats pengar i slutet av varje månad utan att jag satt mina slitna Ree-bookisar på de svettbefläckade golven. Få se nu, varför var det nu jag gjorde en träningspaus (som jag väljer att kalla det)?

Först var det nog en förkylning. Sedan började jag ju jobba och hej vad det tog slut på mina krafter den första tiden. Okej. Sedan kom ju sommaren och vem vill hänga på ett gym i ett värmeslagigt juli. Inte jag, trallallalaaaa! Augusti sedan då... Vad hände då? Jo visst ja. Någonstans där i mtten blev jag ju förkyld och ja; här är vi nu...

Se där. En handfull fullt legitima skäl för min lilla paus.

Nu önskas en handfull motiverande dito för att komma igång igen. Som om inte reflektionen i köksfönstret torde räcka....

Enigma 2010

Som jag har undrat! I månader, ja varför inte år, har min nattsömn störts av tankar kring hans gaddar.

Men nu; äntligen. Nu har svaret nått oss.

Det är så. Han gör det. Han bleker dem. Tänderna.
En sten faller från mitt bröst, ögonen fylls av lättade tårar. Grubblet är förbi. Svaret har kommit.

Fast redan nu känner jag hur nästa gåta börjar gnaga i mig. Som en vagt gnissel från en dörr långt borta börjar nu nästa enigma hemsöka min veka själ.

Botoxen då? Hur har han det med Botoxen?

Fan, också. Det blir till att ligga vaken inatt också......

Jag anade detta

Sverige förlorade mot Holland i går i EM-kvalet.

Ett Sverige som inte kvalade in till VM i somras mot det lag som kom tvåa i samma turnering. En del tycks vara i chock och deklarera krav på förbundskaptenens avgång. Men inte jag. Icke.

Alltså.

Redan vid laguppställningen då nationalsången ljöd ur de knastriga högtalarna började jag ana oråd.

Zer han inte lite zliten ut, våran  Zlatan?

Pizzorna tycks vara goda i Milano. Det återstår förövrigt att se, då jag och maken drar dit om några veckor. Någon måste ju ta ett snack med den där killen, liksom.

Ormbo

Det börjar mörkna tidigt nu och kylan nyps inte längre bara i nästippen utan river över och i hela ens kropp. Det, tillsammans med dofter av stearin och nyskalad clementin, minner oss om stunder som skall komma.

Juletider. Japp, någongång om ca en månad är det dags. Time to bling the house.

Och redan nu har jag hört hur det börjar tisslas och tasslas ute i garaget. Och fnissas.

Jodå, jag lovar. Sätt örat mot dörren och du kan höra de djävulska planerna ta form.

"- Okej, om jag slingrar mig åt det hållet och du åt det... Ja j-vlar i vår låda, nu har vi verkligen trasslat till oss ordentligt. Hi sladd, på det"!

Jag vill nämligen å det bestämdaste minnas att jag med vördnadsfulla, toleranta och noggranna fingrar ömsint rullade ihop ljusslingorna var för sig med en försiktighet som hos en självmordsbombare och lade dem i en pedagogisk ordning. Å det bestämdaste...

Och därför vill jag redan nu förklara att, när jag nu om ca en månad möts av ljusslingornas totala avsaknad av respekt inför ett civiliserat samhälle, så är det inte mitt fel. Det är deras fel. Jag har redan hört dem. Jag lovar.

Söndagsjobb

Jag jobbar ikväll.

Om så inte var fallet skulle jag:

• Dammsuga
• Sortera bort sommarkläder
• Rensa barnens garderober
• Bada Ludde
• Gå en långpromenad
• Baka
• Tvätta
• Kratta höstlöv
• Koka äppelmos
• Sortera in viktiga papper i pärmar

Absolut. Jag lovar.

Det, eller ligga i soffan med en bok.

Men det får vi aldrig veta. Så låt oss låtsas.

Kläm på nu, brudar!

Oktober means lökar.

Ja, inte bara de som febrilt trycks ner i hundratals trädgårdar landet över utan även de två kompisar som vi av kvinnligt kön är behängda med.

Varje "Rosa-bandet-månad", varje år, samlas miljoner in för bröstcancerforskning och vart enda år tycks det slås nya rekord. Fantastiskt. Och lite tragiskt.

Jag är övertygad om att ALLA känner någon som drabbats av bröstcancer. Personligen vet jag minst fem personer som alla, tack och lov, kommit ut tilltuffsade men hyffsat återställda på "andra sidan". Men finns det verkligen en "andra sida"? En bröstcancerdiagnos måste man leva med resten av sitt liv. Som ett mullrande åskmoln lång borta i horisonten. Kanske drar det hitåt, tillbaka, eller inte....

Till alla Kvinns som läser detta (skulle förövrigt tro att det nästan är uteslutande kvinns som läser detta, by the way):

Kläm på era bröst, lär känna dem.

Jag är själv helt usel på detta. Det är i princip en gång om året som jag gör detta, och det är just vid denna tid varje år. Bröstcancer-tiden, Rosa-bandet-månaden.

Min omtänksamme man köpte en gång en liten skylt som han hängde upp i duschen. På skylten stod det "Glöm inte lökarna!", eller nåt i den stilen. Men hjälpte det? Icke. På samma sätt som man vänjer sig vid en omålad list, ett hål i tapeten eller en makalöst ful halllampa, hängde skylten där fullkomlig ignorerad efter bara några veckor.

Skumt, egentligen...

Men kläm på nu, Brudar. Var som helst, när som helst! Flest kläm vinner!! Go go go!

Jag har drabbats av Appendicit. Typ

Med en iPhone har man aldrig riktigt tråkigt.

Jag kan ärligt säga att ringa; det är det absolut sista jag använder min telefon till. Jag hänger på "Fejjan", jag twittrar (eller åtminstone läser andras), jag spelar spel, lyssnar på musik, letar pinsamheter på You tube och beställer en massa onödiga "appar".

Detta är "Photoshop for iPhone". Heja Disko-Karin!

Detta är "FatBooth":

Och detta är AgingBooth:

Och med samtliga kan man vattna sin slokande fåfänga. Eller nåt.

Försäkringskassans bästa vän

Om jag hade jobbat idag hade jag sjukskrivit mig.

Tror jag.

Det sägs att de som jobbar inom vården är de sämsta patienterna och det stämmer nog. Jag vet inte hur många gånger jag släpat mig iväg trots rinnsnok och subfebrilitet, bara för att man vet att bemanningen redan legat på minus.

Men idag hade jag nog fått vara hemma. Att dra sig fram mellan patienterna med en kateterklämma över näsan som droppskydd eller att Cocillana-rusigt zick-zacka fram genom korridorerna kan nog ej kallas för patientsäker vård.

Men imorgon är en ny dag. Och då jobbar jag.

Tror jag.

En stilla bön om sämre väder

Det ligger döda och stympade äpplen på vår tomt.
Glädjelösa, anemiska löv som tappat taget om sin tillvaro, sprids som aska för vinden och lägger sig som ett lavatäcke över de kippande grässtråna.
Barrträden ser så där lagom malliga ut, nu när de hånar de allt glesare bladverken på de tidigare så praktfulla lövträden.

Jag har varit förkyld i en månad. Drygt. Snuva som kommer och går, en konstant hosta och en förlamande trötthet som gör att en dags trädgårdsarbete känns lika lockande som en heldags umgänge med Kungarna av Tylösand.

Varför måste det vara fint väder? Varför kan det inte regna sådär "det-bara-häller-ner-så-att-det-bara-inte-går-att-vara-ute"-mycket? Att hösta en trädgård är inte bara jobbigt, det är rätt trist också. Lite som att packa upp resväskan efter en semester. Ett avslutande skitgöra.

I morgon hoppas vi på sämre väder och bättre samvete.

Räser-Karin

Ni måste tro mig när jag säger att faktiskt gör annat än sitter i bilen och lyssnar på radio. Det gör jag. Det är inte så att jag kör in min blå minibuss i garaget, halar upp min skotskrutiga kaffetermos, fläker upp Aftonbladets korsordsbilaga och knäpper på radion liksom. Men när jag åker bil, då lyssnar jag på radion och lyssnandet blir liksom mer intensivt i en bil. Det är som att man sitter i en vakuumkapsel med radion som enda sällskap. Du och jag, Radion. Varje dag. Vår stund.

Idag när jag åkte till jobbet var det en samling mer eller mindre roliga gäster som satt och diskuterade om när de gjorde bort sig senast. Den enda historien som är värd att återberätta är den om när Henrik Hjelt körde runt i en lånebil, då hans var på verkstad eller nåt. Han blev invinkad till vägkanten för en rutinkontroll av farbror Polisen och när polisen stegar fram för att göra det en polis gör, tänker den skallige komikern rulla ner fönsterrutan, så som sig bör. Grejen är bara den, att precis när polisen är framme vid rutan, tar han fel på nedrullningsknappen och låser istället centrallåset.

"- Klick!!"

Det tar sedan, enligt hans kanske inte helt sanningsenliga historia, ca fem minuter innan han lyckas få ner rutan på bilen. Allt medans konstapeln förvånat står och tittar på. Fnuppel, fnuppel....

Jag tycker iallafall att det är komik på hög nivå....

Jag har själv en bilrelaterad pinsamhetshistoria, som även om jag faktiskt var helt oskyldig så var det ju jag som fick sitta där som en idiot och skämmas.

Bilen jag hade var en Volvo, modell "Vetefaan", årsmodell "För gammal". Gasvajern hade hängt sig, vilket innebar att bilen gick med full gas hela tiden. Tänk er att stå och tokvarva en bil på tomgång. Precis så lät det.

Och självklart var det jag som fick äran att köra fanskapet till verkstan. Först och främst är det inte helt lätt att köra med full gas hela tiden. Man måste parera med kopplingen hela tiden och du måste konstant köra på lite för låg växel, annars går det ju på tok för fort. Så där kom jag, körandes i 70 km/h på tvåan med ett varvtal på typ 6000. Skräcken var ju att behöva stanna vid ett rödljus och självklart var ju det precis vad jag fick göra. Jag lovar att de som stod där vid övergångstället vid Bygg-Ole i Nacka fortfarande talar om hon i den vita Volvon med en blandning av gapskratt och rädsla över vilka som får färdas ute i trafiken.

"-Kommer ni i håg hon som stannade vid rödljuset. Ja, hon som varvade motorn tills den skrek, för att sedan köra iväg i ett stort rökmoln av bränt gummi! Sicken jävla brud!"

Jag kröp i hop som en liten makaron där bakom ratten. Men jag är rädd för att de såg mig ändå.... Jag lyste ju liksom. Mer än rödljuset..

Humor är min arvedel

Ibland får man kommentarer som liksom lyfter en lite. Kotpelaren rätas ut och och man känner sig, om än bara för en millisekund, som en riktig bra och lyckad människa. Lungorna fylls med styrka och man lättar från sin självkritiska nidbild om sin trista vardag och patetiska kropp. Ibland.

Och ibland, som idag, kommer kommentarer av ett helt annat slag.

Fritidshämtning vid Myrsjöskolan vid 15-snåret efter en lång arbetsdag på bebisfabriken:

"- Va? Är du Gustafs mamma?" frågar ett litet gossebarn trosskyldigt.

"- Ser man på, ser man på", tänker jag naivt. "Här har vi en liten rackare som trodde att Gurras storasyrra var för att hämta idag....!"

"- Du ser ju verkligen jättegammal ut! Typ hundra, om jag skulle ha gissat"!, fortsätter den lille missuppfattande spolingen.

"- Okej, ungjävel. Säg ett ord till och jag slår ut de där abnormt stora framtänderna ur din lilla oförskämda skitmun!", sa jag förstås INTE.

Men tanken är fri....

Och tur att man har humor. Den har nog räddat en från avgrundens djup flertalet gånger.

Humor är min arvedel
Min strupes gapskratt
Mitt hjärtas sköld i världen

Typ

Från barn och fyllehundar....?

Min mittimellan-son låg bredvid mig i sängen när jag läste och strök mig betänksamt över min ludna arm. Länge. Efter ett tag kom då frågan ur den lilles mun:

"- Mamma? Är du så här luden bara för att du var en apa när du var liten?"

Okej.

Jag tar det på ett moget sätt. De har troligen talat om Darwin på dagis och han har inte riktigt greppat evolutionsteorin fullt ut. Men ändå. Sååååååååååå hårig är jag väl inte?

Hårresande krönika om kvinnlig behåring här. Så djefla sant!

Flaxe

Skafferiet är stängt

Sitter och lyssnar radion i bilen. Nyheterna, okej jag höjer lite....

"- Den kände komikern Martin Ljung avled i förrgår i en ålder av....."

Chock!

Va!? Levde han? Jösses han måste ja ha varit typ..... Jag fortsätter lyssna.

"- ..... 93 år."

Ja, jag tänkte väl det. Vem minns inte "Farbor Frippes skafferi" och vad jag kan minnas kändes han rätt gammal redan då. Let´s go down the memoty lane:

Detta klipp är från 1980. 30 år sedan alltså.... Ja, att han fortfarande hängde i så pass länge. Jösses. Jag trodde nog att Frippegubben slagit igen sitt skafferi för en herrans massa år sedan.

Nyheterna slut.

"- Reklaaaaam!!!!"

I en reklamsnutt från 118110 frågar en man en kvinna om hon visste att alla kroppsfunktioner stannar av när man nyser. Och då minns jag.... Ner på minnenas gata igen, bara. Det sa man ju alltid förr. Det och att man inte fick bada direkt efter man ätit. Eller vadå "man"? Let me refrase that; den äldre generationen sa det...

Nej, inget av påståendena är ju givetvis sanna (bortsett från möjligen bäckenbottenmuskulaturens nära-döden-upplevelse när man nyser då förstås).

Snart var min bilfärd slut och minnenas resa var över för denna gång. ICA Maxi har gärna den effekten att faceslapa en in i nutidens vuxenmåsten. Right away.

• WC-anka: blip.
• Toabal: blip.
• En helvetes annat massa tråkigt: blip blip blip blip blip blip osv i all oändlighet.....

Avstämning? Puh, nej. Inte denna gång heller.

"34.567:50:-" på displayen!

I bilen hem satte jag på denna underbara låt bara för att bevisa för mig själv om det finns vissa fördelar med att leva idag. Madrugada, till exempel.