Ludde was here

Att vara ute med Ludde vintertid är som att vara ute med en fjortonårig klottrare.
Varenda snödriva ska taggas med hans gula signatur, oavsett hur långt vi går.

Vad jag inte kan förstå är hur bläcket kan räcka så länge i pennan.

Det verkar liksom aldrig torka ut. En outsinlig källa. En slags hundvariant av "Pojken med guldbyxorna".

Ludde; "Hunden med guldpennan".

I rymden kan ingen höra dig skrika....

Det finns tankar och funderingar som förföljer mig. Helt i onödan liksom.
Till exempel det här med att rymden är oändlig. Det går liksom inte att greppa. Och om vi säger att det trots allt finns ett slut. Vad är det för ett slags slut? Och sedan när slutet är slut. Vad har vi då? Början?

Och tiden. Samma där. Vi människor använder en normal livslängd som någon slags norm vad gäller tidsperspektiv. Barndomens sorglösa sommarlov, tonårens känslostormar, vuxentidens lagomhet och ålderdomens vishet. Men vad är en livstid? I ett större perspektiv.

Om vi säger att Universum bildades för 13,7 miljarder år sedan och jorden för typ 4,54 miljarder år sedan. Tiden måste ju ha funnits innan dess ändå, eller hur?
Ja, av samma skäl som att världen finns kvar även om vi blundar, liksom.

Och sen när solen har slocknat och jorden ramlat ur sin sfäriska bana, fortsätter ju ändå tiden att gå. Även fast vi inte har klockorna kvar som kan bevisa det.

Som att vardagens små besvär inte ger mig en tillräcklig utmaning kan jag ibland trilla in i sådana här meningslösa tankegångar.

Ok, nu står det visst två män i vita rockar här och erbjuder mig en tröja med ovanligt långa ärmar.
"- Bm bm bm....."
*Sitter och tittar tomt framför mig och spelar frånvarande med pekfingret på underläppen*

Vi kanske inte hörs på tag.....

Lady Kaka

När jag ser bilden av Lady Gaga publicerad på Aftonbladet.se är igenkänningen på max. Stylad till tänderna, twentyfour-seven. Gaga och jag, Lady K. Same same. Eller?

I morse körde jag in F till ett återbesök på den ögonklinik som opererade hans numera extremt ömma ögon. Medan han lommade i väg som ett blindstyre på Vasagatan satt jag kvar i bilen för att vänta. Eller, det var den ursprungliga planen.

Alltmedans minutrarna tickade på började min mage skrika i saknad av frukost och tillslut var dess klagorop så påfallande att det var bara knäppa loss sin lekamen från det uppvärmda sätet och gena över den hårt trafikerade gatan för att slinka in på närmsta käkställe för en frulle. Burger King.

"-Alla tajders!", sa jag klämkäckt för mig själv.

Parkasen lämnades kvar i bilen då jag drabbats av ett svettutlöst aggressionsutbrott minuten tidigare.

Först framme vid kassan känner jag att något är fel. Ja, något annat än det faktum att jag faktiskt stod i begrepp att inhandla en Whopper med ost klockan 09.15 en torsdagmorgon. Som i en ond dröm varseblev jag min uppenbarelse.

"- Visst ja. Det var ju därför jag skulle stanna i bilen och vänta på maken," tänkte jag där jag stod i mitt noppriga och svarta underställ samt ett par nedtrampade curlingkängor från 2003.

Tänk pantomimartist. Det vita ansiktet faller sig liksom naturligt för mig.

Nu är det av vissa självklara skäl rätt glest mellan kunderna på Burger King ved den tiden så det var tack och lov bara ett fåtal byggare som skulle ta sitt eftermiddagskaffe samt personalen som fick njuta av min stass.

Sedan när vi var hemma igen ser jag då denna bild. Och tänker genast på vad lika vi är jag och Gaga. Typ.

Alltid redo för ett gäng paparazzis.

/ Lady Kaka

Mina batterier är köpta på Lidl

Jag är som en duracellskanins absoluta motsats. Eller vänta, jag vet!
Jag är den där kaninen i reklamfilmen som viker sig efter halva loppet. Som en Per Elofsson, rätt in i väggen. Det är jag.

Hur gör alla andra? Anabola? Amfetamin?

Jag vet iallafall hur jag ska spendera min ålderdom. Varje morgon när mobilen yrvaket aviserar uppstigning fantiserar jag mig bort till min framtids långvårds grindade säng.

"- Ledsen tant Karin, men vi hinner inte ta upp dig idag. Det får bli en dag i bingen för dig!".

Jag ser framför mig hur jag med spelad besvikelse drar det urtvättade påslakanet över huvudet. Och fnissar för mig själv

"- Jävla loosers."

Eller nej. Så vill jag ju inte ha det. Men klockan 05.20, i beckmörkret, finns inga högtflygande drömmar om resor och nybyggda hus. Då finns bara en enkel längtan. En längtan att bara få vända sig om.

Om somna om.

En skön kollega

från Aftonbladet

Så mycket bättre

En frisk fläkt

På onsdag ska jag byta vindruta på bilen. Det är liksom på tiden, ser ni...

Eller alltså; JAG ska inte byta rutan. Det vore just en skön syn. Jag, en enormt stor glasruta och en tub Plastic Padding i ett enda stort moln av diverse svordomar och ohälsosamma ångor.

Givetvis skall bilen lämnas in. I den här familjen görs ingenting vad gäller bilar på hemmaplan.

"-Ursäkta. Skulle jag kunna få boka en tid för påfyllning av spolarvätska?"

Typ.

Men ruta. Vadå, KAN man byta det själv?

Bilrutan liknar nu alltmer ett spindelnät av sprickor och en av sprickorna går som Grand Canyon över hela synfältet. Endera dagen är det jag som sitter i 110 blås på motorvägen med en ny form av cabbe. En frontal cabrolet. Med spöregn och allt.

Festligt....

The return

Sådär ja.

Förtrollningen är bruten. Det skämsiga avklarat. Steget är taget.

Min comeback på gymet är gjort. Finally...

Ett halvårs absence är nu till ända. I´m back...

Spinning.

Guds gåva till djävulen själv.

Tänk om jag måste sjukskriva mig i morgon.....

Finders keepers

Jag älskar verkligen Bengt Ohlssons krönikor.

Det känns, vecka efter vecka, som att han förkommer mig med mina åsikter. Spot on, gång på gång...

I dagens DN skriver han om allt äckel som hans lilla oskyldiga voffsing gladeligen luktar på och stoppar i sig med god aptit och som vanligt kan jag, i detta avseende som hundägare, skriva under med mitt namn som en "Ja, men, eller hur?"-signatur.

Jag minns en frodig sommar för några år sedan då jag och Ludde var ute och spatserade i området där vi bor. Han sprang lös och for fram över asfalten som en polishund som fått upp ett spår efter en korvtjuv. Hit och dit, ner i diken, under buskar, skutt och hopp, fram och tillbaka. Yster. Som vanligt.

Om vi säger att vi går en slinga på sisådär tre kilometer, skulle man sätta en stegmätare på Ludde skulle han nog visa det dubbla. Minst.

Okej. Åter till sommarpromenixen....

Vid en buske dröjde han sig lite extra. Jag hörde hur det prasslade därunderifrån och började så smått bli lite orolig, då det som många vet är kopplingstvång under sommaren och i mitt inre började skräckscerarios med söndertuggade harpaltar spelas upp.

Men nej.

Som skjuten ur en kanon, kommer min av många bekanta damp-diagnostiserade vovve, fram ur busken med någonting rosa och sladdrigt, flärpandes hit och dit ur munnen.

"- LUDDE! HIIIIT!!!!", ropade jag med en delvis lättad och delvis undrande stämma.

Fram mot mig kommer då min oskyldiga och oförstående vän, sätter sig framför mina fötter och stolt släpper han ner sitt byte.

"Flapp!"

Och nedanför mig ligger en ca 40 cm lång rosa löspenis. Med ådror och allt.

"??!!"

I ögonvrån ser jag att det kommer ett promenerande par lite längre bort och blixtsnabbt tar jag sats och sparkar ner jättesnorren i diket igen. Vad ska de tro liksom? Här står jag med en hund och en löspenis....

Men Ludde fattar ju inte det prekära i situationen utan tror ju (förstås) att matte vill leka apport med den roliga bitvänliga rosa tuggleksaken och far ju ner efter igen.

Och situationen upprepar sig. Damphunden kommer upp ur diket. Springer runt runt, nu även runt den medelålders paret och visar upp sig som den mäster-apportör han är. Jag avvaktar dock denna gång lite med inkallningen och ber istället en stilla bön att idioten ska fortsätta att springa fort som blixten så att de inte ska kunna urskilja vad det är vi använder som träningshjälpmedel på vår lilla promenad.

Paret går vidare och då de är utan synhåll kallar jag in och kopplar Ludde och kan inte dölja min genomgenerade irritation när jag nästan skriker:

"- LOSS, för h-lvete!!!!"

Sedan sparkar jag dildon åt just h-lvete och går med den helt oförstående voffsingen i ovanligt stramt koppel raka vägen hem.

Och tankarna på vem som har tappat en 40 centimeters löspenis ner i ett dike på Sommarvägen följer mig än i dag. Vem och varför?

På klassisk mark

La Scala i Milano.

Klassisk mark för en operaälskare. Tyvärr fanns inga biljetter kvar när i var där, men nästa gång....

Jag köpte iallafall ett fantastiskt originalfoto på Maria Callas in action som Medea on stage. Alltid något...

Här kommer lite guldkorns-Malena. Som plåster på mitt snuvade hjärta. Lyss och njut!

Jag; en gås?

Jag tänker på uttrycket "Vatten på en gås", och hur målande det faktiskt är.

Kritik kan komma i många olika former. Så är det absolut. Allt ifrån välvilliga tips menat från hjärtat till elaka gliringar från någon annan del av kroppen.
Men något som också varierar är hur man absorberar de slipande orden.
Och responderar.

Vissa människor låter verkligen elaka tungors salivstänk droppa av sin fjäderskrud likt vattendroppar på en gås. Andra människors inflammerade självkänslor suger in dropparna i huden som vore det saltsyra och de lägger sig som oljeskadade sjöfåglar längs strandkanten.

Hur ser då min fjäderdräkt ut? Vissa dagar går jag som Akka med påfågelstjärt och andra dagar ligger jag som gråsparv nedanför ett fönster med bruten nacke i ett spöregn som blöter ner min smärtande kropp.

Kanske är det så det är för de flesta? Ibland är man en gås, ibland en kungsörn eller en gök. Varför inte en sån där grå stadsduva eller en irriterande skrattmås?

Idag är jag en gås...

Zlatan-toffeln

2010

2009

Hemma igen

Så var vi då hemma igen efter en helg i Milano. Det har varit helt underbart med massor av god mat, fantastiska viner och totalt onödig shopping.

Bílden nedan är tagen på restaurangen Bagutta på Via Bagutta, ett supermysigt litet hak med en historia som konstnärs- och författartillhåll, vilket verkligen kunde kännas i atmosfären. (Tack snälla Li för tipset!)

En del av skörden...

Eftermiddagsdipp

När arbetsdagen är slut börjar den riktiga arbetet. Det oavlönade.

Den blå bussen har körts sin eftermiddagsslinga runt området och samtliga barn checkats ut från sina respektive tillhåll.
Klädhögarna i hallen har källsorterats och de största vattenpölarna är upptorkade, företrädesvis med hjälp av mina strumpor.
Något som däremot ej kommer att torka ännu på länge är mina missklädsamma Lp-skivor under armarna som härrör från lite för mycket kläder, lite för uppspelta barn och en väldig brist på utvilat tålamod.

Då kommer den.
Eftermiddagsdippen.
Och då pratar vi inte frasiga tortillachips i krämig guacamole.
Nej nej.
Tänk nästipp och kaffekopp...

zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

En riktigt gammal mamma

På fredag fyller jag år. 38 bast. Känns rätt så okej faktiskt.

Om man tänker efter.

Madonna är 14 år äldre än mig, Kylie Minogue är 5 år äldre och Demi Moore 9 år. Helt ok.

Sedan att Laila Bagge är ett år yngre och att samtliga idoldeltagare skulle kunna vara mina avkommor försöker jag inte fästa någon som helst notis om.

Så jag jämför mig med Madonna. Okej att hon är f-n så mycket snyggare, men det är liksom det som är grejen. Så länge det finns liv finns det hopp. Typ.

Sedan har man ju sina barn som gör sitt bästa för att få en leva enligt Mindfullness-principen. Ja, att leva i nuet alltså.

Gustaf berättade för sina småbröder idag på ett förnumstigt sätt att han minsann visste att mamma (dvs jag då) tuggade på kåda som barn.

"- Ni förstår, sade han med en storebrors självklara pondus. "När mamma var barn fanns det inget riktigt tuggummi...."

Aha, de har snackat om stenåldern i plugget idag....

"- Alltså hörni....", försökte jag lite smått förnärmat. "Vi hade visst riktigt tuggummi. Vi hade Toy, Bugg, Jenka och Dance och....."

Varpå Gustaf och hans två apostlar såg ut som de bara fått sin tes bekräftad.

Mamma levde verkligen på stenåldern.