Konferens på Knyttet

Klockan 09:32 på Knyttet i Saltsjö-Boo:

"-Psst, grabbar! Kom in i lekrummet ett tag... Jag har information, HIGH CLASS! Fort innan fröknarna ser..."

Axel viftar in alla kompisarna i det lilla skrymslet innanför snickarverkstaden.

"- Nu ska ni få höra.... Tipsens tips. Lösningen på alla era önskemål. Here it comes!"

Barnen har nu samlats i ring runt den blonde lille gossen, ivriga att få höra vad han har att säga.

"- Får ni lajja med era pärons mobiler? Knappa på fjärrkontroller? Ta ur alla DVD-skivor ur deras fodral? Kladda med banan i soffan?

Skaran med ett och ett halvt-åringarna börjar skaka på sina små huvuden.

"- Näääää!"
"- Typ aldrig liksom!"
" - Såå jäää-la surt asså!"

hörs nästan unisont ur de små munnarna.

"- Tidpunkten, grabbar. Det är där vi har det. Kom i håg detta jag säger nu; TIDPUNKTEN!!!"

Tio små oförstående gossar står med blicken riktad mot mötets ordförande. En av dem tar till orda och säger:

"- Tidpunkten, vaddå? Kunde du kanske vara lite mer preciiiis?"

"- Självklart min käre Max! I natt när jag hade vaknat typ för tjugonde gången och mamma och pappa hade turats om med att stoppa in nappen i min mun igen och så där... Ja, ni vet!?"

I gruppen hörs ett fnissande sorl.

En liten Hugo tilllägger:

"- Ja, det är så naivt gulligt på något sätt... Man hör deras trötta hasande steg, siluetten i mörkret då de trevar efter nappen för att slutligen köra in den i gapet på en....

En igenkänningsfniss i hela gruppen...

Axel fortsätter:

"- Det är DÅ, kära kollegor, ni ska ta chansen. När de har tröttnat på ert gnyende och tar upp er för att liksom resonera med er. Det är då ni sonika sträcker er efter mobilen, hojtar efter banan och sätter er i soffan och bara väntar."

"- Åhhhhhhhhååå! Aaaahhhhaaaa!"

"- Just det mina kära Watsons! Ni skulle sett morsans iPhone-skärm! Man kunde knappt inte se igenom den av allt bananklet. Och DVD-skivorna sen. Herregud! Där fick hon nog att göra idag på förmiddagen".

"- Så hon lät dig alltså göra allt detta inatt?" frågade någon i den imponerade skaran.

"- Njaae.... Tillät och tillät! Hon satt där i soffan mest och såg död ut. Ja, vilken syn alltså"

"- Alltså Axel, sade Leo, du är ett geni. Nu gör vi så såhär grabbar; alla kör Axel-taktiken inatt och så möts vi här i morgon igen för en utvärdering. Alla med på det?!

"- Jaaaaaaaaaa!!!!"

"- Tyst, nu kommer Sivan! Mötet avslutas! Schhhhh!"

Vinterrakning

Jag återkommer ofta i bloggen om hur fantastiskt ofåfäng jag är. Jag liksom stoltserar med hur satans ful jag är där jag lodar omkring i mina mjukisbrallor och lilla My-tofs på huvudet.

Men varför återkommer jag till detta HELA tiden? Är det en slags kognitiv terapi där jag genom att verbalisera min ynkedom spräcker mina troll eller är det kanske ett uttryck för något helt annat?

Kanske rent av fåfänga?

Ett slags vältrande i min brist på glamour där jag med skitiga naglar pillar i mina öppna sår av brist på fest och färgglada drinkar. Sår som infekteras och behandlas genom att descificeras med att visas upp här på bloggen.

Kanske är min hävdade brist på fåfänga snarare ett tecken på just motsatsen. Jag målar upp mig som en martyr, en självmordsbombare i skönhetens namn och hänger på mig vapen såsom fleecetröja och raggsockor innan jag utför mina uppdrag.

Nä, det måste bli ett slut på detta självömkande oglamourösa levende.

Nu går jag och rakar benen. Fast i vintervariant, förstås, där bikinilinjen mer förvandlats till en Bermudashorts-linje.

Jag behöver ju inte överdriva liksom.....

EPA-trosor och BH:s för 7-åringar

Idag har vi, Axel och jag, då slutligen halat den gula flaggan och hävt karantänen. Utflykt till Forum stod på programmet och min kropp som vant sig vid min friktionsfria fleecekostym fick nu åter kännas vid de trånga jeansen.


"-In med magen, bara! Andas får du göra i eftermiddag!", skrek jag åt min kropp då knapphålen kändes ovanligt långt i från knapparna i gylfen.

Så till köpcentret for vi, jag, Axel och mamma. In och ut i X antal butiker och en lunch på det. Lill-Flaxen låg halvliggande i sin nya vagn med simmig blick, rätt nöjd med lite nya ansikten omkring sig och inte enbart sin frustrerade mors.

På Lindex fick jag syn på denna:

Och jag förundras....

Om man nu har 65 A, varför då använda BH? Jag skulle gärna skita i BH:n om det inte vore för det faktum att jag skulle snubbla på tuttarna om jag inte hängde upp dem i något. Skrapsår på bröstvårtorna, aj aj aj!

65 A. Vem passar den på? Min äldste son, kanske? Han är sju. Och jävligt smal.

Jag fattar inte...

BH har man väl för att hålla lökarna på plats och inte för att man tycker att det är kul med något som kliar alternativt skaver på ryggen och allsköns andra ställen.

Nej, BH har man för att lägga ner de ihoprullade skinnflärparna (former known as bröst) i.

Sedan såg jag ett par röda stringtrosor med sådana där "boll-fransar" på. Ni vet såna där som kantar fönstren på EPA-traktorer och gamla lampskärmar.

Då kände jag att det fick vara nog och lämnade butiken....

Jag måtte ha blivit jävligt gammal (och möjligen ett uns bitter).

An accident, mr Barnaby?

Lufsandet i mjukisbyxor går vidare.

Lill-Plutt har fortfarande feber men hostandet har mojnat till ett mer mänskligt sådant. Som jag skrev i går var ju natten till idag den natt där återbetalningen till den tidigare frånvarande barnafadern skulle ske. Jag var noga med att i går kväll måla upp det förväntade scenariot under natten.

"- Du ska vara tacksam om du får sova till ett-snåret, för sedan därefter är det kört. Det kommer hostas, skrikas och snoras. You name it!"

Jag mös inombords. Talesättet att "skadeglädjen är den enda sanna glädjen" ekade i mitt sinne och jag kände mig riktigt fri och luftig i min tanke då jag för mitt inre såg maken sitta vid spjälsängen med en sällan skådad gamnacke.

Tror ni inte att ungen sov till sju i morse?. I ett jävla svep. I natt är det jag som ställer klockan varje timme och smyger upp och nyper det lilla rofyllt sussande gossebarnet.

Men så idag har det mysbyxats här hemma igen då. Både jag och Lilleman har hasat runt iklädda velourdressar som tagna ur vilket 70-talsbarnprogram som helst. Bara Claire Wikholms speakerröst i bakgrunden har saknats.

Fram på eftermiddagen knoppade Snoris in och då passade jag på att kolla in ett gammalt Midsomer-avsnitt. Jag är verkligen en sucker för de där engelska landsbygdsdeckarna. Helt orimliga i sina stories och dramaturgiskt upplagda efter en mall som appliceras på avsnitt efter avsnitt. Men jag gillar det. I´m a geek... Framförallt gillar jag seriens sätt att driva med sig själv. Små nyanser och kommentarer som bara skymtar förbi i all hast.

I avsnittet jag såg idag, modell äldre, var det en som hade blivit slagen med ett tungt föremål i huvudet, sedan knivstucken och sedan överkörd av en ångvält. Assistentens fråga till kommisarie Barnaby då de stod tittade på den tillplattade mannen var:

" - En olycka, sir?"

Brittisk humor.

Gillart!

För det är han värd

Jag är så obeskrivligt trött.

Där det en gång fanns en hjärna, flyter numera en trögflytande vätska. Vid lägesändringar förflyttas den sega massan och det tar ett tag innan synapserna hittar rätt igen. Huvudet hålls därmed mest stilla. Som huvudet på en knappnål.

Vad beror detta nu på då, undrar någon kanske? Ett sjuhelsikes festande i dagarna tre? Ja, vad gäller tre dagar så kan jag instämma och eftersom festande som begrepp är rätt så relativt kan jag väl inte per automatik säga att det är fel heller.

Men.

Hur relativt festbegreppet än kan tyckas vara, så bör man nog vara rejält utsvulten på vad som skulle kunna kallas ett tillfredställande liv om man skulle vilja beskriva de senaste tre dygnen i mitt liv som festliga.

F har varit bortrest sedan i torsdags och då passar givetvis de små fröna på att agera agar-plattor till allsköns virus och bakterier. Storgrabben har klarat sig helskinnad so far (peppar peppar, som den något äldre generationen skulle tillägga), men Mellan och Liten har ansatts av en elak baselusk som gett en hosta som låter som något som får en death metal-sångare att jämföras med Peter Jöback. Tänk en storrökande KOL-patient korsat med Katla så är ni ljudet på spåret. Liten fick även en bonus i form av krupp, vilket även gav ett tillägg av Baskervilles hund till ljudbilden. Lägg på 40-graders feber, täppta näsor och ett helvetes humör så tror jag att ni har skapat er en någolunda bild av mitt partajande de senaste nätterna.

Satt för skoj skull precis och räknade mitt antal sovtimmar de tre senaste dygnen. Ja, det där med skoj är ju också ett relativt begrepp. Jag kom fram till att jag sovit ca 6 timmar.

Hepp!

I kväll kom F hem. Nu känner jag att det inte är mer än rätt att jag tar det lite lugnt i natt så att han också får gå på lite fest i natt.

För det är han jävlar i mig värd...

*händer gnids och munnen förvrids till en klassisk "Kalle och Hobbe"-min*

Jag och Ludde

Älskade skottar

En Isprinsessa med Jofa-hjälm

I går åkte mellankillen skridskor på dagis. Stackarn.

Ja, alltså, det sa jag ju inte till honom.

"- Nej MEN, vad roligt. Skridskor, det som är så kul!

Jag minns med ett smärtsamt kroppsligt minne i såväl svanskota, armbågar och knän exakt hur roligt det är att åka skridskor. Jag kan känna de av kölden nekrotiserade tårna i de stela läderskridskorna med något princessigt och guldigt tryck på sidan.

"Ice-Princess", eller något sånt. My ass, säger jag bara. Mer "Disney on Ice", om jag minns saken rätt. Och tro mig det gör jag.

För några år sedan, när storkillen skulle lära sig att åka skridskor var det en sån där sorgligt blöt och plusgradig vinter. Skulle man åka skriller var det konst-is som gällde och i någonslags naiv minnesförvanskning kom jag på att det fanns en skridskobana i Kungsan. För i mitt inre såg jag hur jag stadigt som en ismaskin gled fram över isen med min son mellan benen för att efter någon timme ha lärt ut grunderna så att vi gemensamt skulle glida runt i en isdans.

Väl på plats hyrde vi utrustning. I högtalarna spelades flanig hissmusik och isbanan kantades av varmchoklad-drickandes familjer. På själva isen gled det fram kärlekspar som skämtbuffades och pussades och barn i fem-årsåldern for runt som elektroner och deras skratt blandade upp Burt Baccarachs sammetslena stämma på ett nästan klichéartat vis.

Givetvis hyrdes även hjälm. Både till grabben och mig. Man är väl en ansvarsfull förälder.

"-Det gäller ju att föregå med gott exempel..." tänkte jag. Än så länge på rätt så gott humör.

Så äntrar vi då slutligen isen. G först.

Han ramlar direkt.

"- Oj då", försökte jag klämkäckt. "På det igen bara, Gubben!"

Och upp han steg. Och åkte iväg...

Sen kom jag. Med en alldeles för liten blå Jofa-hjälm på huvudet utsmyckad med en kladdigt målad siffra på som tydligt förkunnade att hjälmen ej var min egen, utan hyrd. Om nu någon skulle undra.

Tjoff! Rätt på baken. Upp igen. Tjoff! Och så framåt. Tjoff! Baken igen....

Minnet av barndomens isar blev för varje smäll allt tydligare.

"- Jag KAN ju inte åka skridskor... Det var ju så det va!"

Förnedringens beska smak uppblandat med blod i munnen. På andra sidan skridskobanan ser jag G, stappligt åkandes. Men han åker....

Cirka en kvart senare har han tagit sig runt isbanan och når mig nu åter där jag krampaktigt står och håller mig i sargen.

"- Ska inte du åka mer mamma?" frågar han.

"- Nej, mamma orkar inte mer nu", svarar jag snabbt.

På något sätt tog jag mig av isen. Sista biten kröp jag vill jag minnas.

Men nu kan jag iallafall konstatera att minnet av skridskoåkning aldrig kommer att falna.

Ever.

Dagens mest ljugande löp

"Ulf Lundell talar ut om sin mystiska sjukdom", skrek idag Aftonbladets löpsedel mig rätt i ansiktet då jag skulle inhandla min iskalla tillika sorgliga räksallad på sjukhusets Pressbyrå.

"-Wow", tänkte jag naivt. "Det måste man ju bara läsa. Vad kan det vara..... ?"

Är det månne alkoholismen som blommat upp i ännu ett skov, den förhatliga cancern som kastat ut sina hullingar i den Österlenska snålblåsten eller har han som så många andra farbröder i vällevnadens kölvatten drabbats av kärlkramp i sitt hjärta, det rödaste av dem alla?

Trycksvärtan lossade av mina frenetiska bläddringar fram till det aktuella uppslaget, sidorna där sanningen skulle aviseras. Är han döende? Tala till mig Uffe, jag hör.....

Ett citat:

"Han öppnade dörren efter första knackningen och såg både pigg och fräsch ut.
Hur är det med dig Ulf, alla undrar ju?
– Ni får undra hur mycket ni vill, säger han.
Men?
– Jag är utarbetad och jag är på väg till läkare nu.
Någon mer detaljerad beskrivning om hur han mår ville han inte ge. Förklaring var att han inte ville prata sjukdomar i medierna."

Detta är alltså vad det innebär att tala ut om sin sjukdom i Aftonbladet.

Okej.

Jag tänkte nu tala ut om min ögonsjukdom.

Joråförstårnisåatt..... Det är nämligen så att jag ser väldigt dåligt. Utan glasögon eller linser ser jag ingenting. Bara suddisuddisuddi. Och det blir inte bättre med åren. Snart kommer jag säker behöva progressiva glasögon. Eller operation. Närsynthet kallas min diagnos.

Gud vad skönt att få lätta på trycket och verkligen prata ut.

The Aftonbladet Style.

Tack för att ni lyssnar.

Postkod till helvetet

Hat, rött sprakande hat. Det finns inget annat sätt att beskriva det.

En blandning av uppgiven irritation och bubblande raseri sköljer som en klimakterievallning över hela min kropp och blicken far som en brännande laserstråle i jakten efter fjärrkontrollen.

"-Den där jäveln! IGEN!"

Idioten i Postkodlotteriet-reklamen.

Måhända att min aversion gentemot den tunnhårige skådisen är en aning överdriven, men jag vet inte... Jag bara hatar karln.

I den senaste versionen när han utklädd i kvinnokläder ska föreställa en skåning känner jag hur mina käkar pressas i hop och blodådrorna sväller i mina tinningar.

Ett lotteri med Postkodslotteriets budget borde väl kunna anlita en riktig reklambyrå och inte spexgruppen från en skyddad verkstad när de ska köra sina kampanjer.

Jag fattar inte.
Jag bara hatar....

Det är Oksanens fel

Idag har jag varit trött. Förlamande trött. Som i amningens dagar.

Det är ca ett år sedan jag slutade amma nu. På många sätt kan jag sakna det, men på andra sätt; inte alls.

Nattens ständiga snuttande där man låg som en sugga på sidan alltmedans den lille kultingen mumsade sig stinn timmarna igenom. Dagarna förflöt som i en konstant bakrusdimma och hela ens känsloliv kontaminerades av den våtvarma tröttheten. Ögonlocken tyndes ner av hela pannans tyngd och anklarna bar så kraftiga imaginära tyngder att stegen hasades fram.

Allt bortförklarades med hänvisning till sömnbrist. Ständiga förkylningar, taskigt humör och den globala uppvärmningen.

"- Låt mig bara sova, så grejar jag det där... Tro mig, allt blir bra!"

Så idag har jag fått en flashback till trötthetens dagar.

Att ligga och läsa till 01:30 när klockan ringer klockan fem är väl kanske inte ett av mina smartare drag. Mina ögonblinkningar har idag fått ske med en extra kvickhet då jag märkte att varje gång jag stängde ögonen så försvann jag bort en smula och jag har fått hålla mig på språng hela dagen på jobbet för att inte somna lutandes mot en vägg eller en intet ont anande patient.

Men vad var det då för bok som tvingade mig att fortsätta läsningen genom mina offrade skönhetssömns-timmar?

Jo, Sofi Oksanens "Utrensning". Om ni inte läst den; gör det!

Nu går jag och lägger mig. G´natt!

Sofi Oksanen

Landet Lagom

Man kan ju inte påstå att tangenterna på datorn glöder av mitt aktiva bloggande direkt. Fingertopparna ömmar heller inte av ett frenetiskt knapprande.

Vad ska jag skylla på?

Arbete? Hardly. Jag har varit ledig nästan i en hel vecka.
Träning? Moa ha ha ha!!
Barnen? Nä, inte ens de små potentiella huliganerna får bära hundhuvudena till mitt avsaknande av knappeliknappel.

Jag har bara inte haft lust.

Kanske har hjärnan ställts på stand by. I avsaknad av diverse måsten, slås hela systemet av till ekonomidrift och blodet når liksom inte riktigt ända upp. Iklädd fleece från topp till tå hasar jag mig fram mellan tv och kylskåp, ibland åker termobrallorna på och ytterdörren slås upp för att lungorna ska få vädra ut den unkna koldioxiden. Till och med Ludde har blivit fullständigt försoffad. När det är dags att gå ut får man ropa både en och två gånger innan han kommer lufsande med sitt tillplattade skägg.

Jag slet ner julprylarna i går i hopp om att ingjuta lite fräschör och energi i det amerikaniserade hemmet.
"-Let´s blame the tomtar!", tänkte jag när de en efter en droppades ner i den iskalla banankartongen.

Hjälpte det då? Föga.

Jag har en känsla av att det är ledigheten "it self" som borde bära hundhuvudet i vår fullständigt försoffade tillvaro.

Lagom är bäst. Som alltid.

Ett heltidsjobb

Mellankillen har många funderingar kring det här med barn nu för tiden. Att ha barn, att få barn.

Häromveckan berättade han att han minsann kommer att få TVÅ barn när han blir stor.

"- Jaha? Hur vet du det?" frågade den blivande farmodern nyfiket.
"- Jo, fösstååj du.... Jag har två små knölar i min pung och det är det som blir bebisar sen.... Det vet jag!"

Men så idag pratade vi om barn igen och då frågade jag om han fortfarande trodde att han skulle bli pappa till två barn när han blir vuxen.

"- Men MAMMA! Det är ju inte sääääkert att jag vill BLI pappa när jag blij stooj. Jag kanske vill bli polis, bjandman eller vad som helst!"

Det är fint med den här nya generationen. De tar verkligen sitt pappaskap på stort allvar och tar det för vad det är; ett heltidsjobb.

Gott nytt år!!

önskar Karin och Killarna

Året då vad som helst kan hända

Ett nytt år.
Ett vitt papper eller en blank skärm med en blinkande markör.

Tänk om det verkligen var så....

Den första januari 2011:
- God morgon älskling! Huvudvärk idag?
- Det kan du hoppa upp och hajja....
- Okej, vi får skynda oss och flytta ut från huset nu... Det är ju nytt år nu. Vad tycker du att vi ska hitta på i år?
- Spanien låter fräscht. Vi drar dit, vetja! Jag har alltid velat testa på matador-grejen!
- Jaaaa, och jag kan ju trampa druvor.
- It´s a deal. Gott nytt år förresten!
- Ja, gott nytt....

Men vad kommer att bli annorlunda egentligen?
En hel del frågor står ju givetvis obesvarade....

Frågan om jag ska ta och färga håret mörkt igen....

Till exempel.