40

Mina dagar som 30 plus är nu räknade. Nästa måndag smäller det.

Eller vadå? 30 plus är man ju egentligen hela livet. 30 plus 10. 30 plus 40. Man kan ju egentligen säga att jag är 20 plus nu.

Vilken idioti. Varför skulle själva siffran egentligen spela någon som helst roll? Det är mer bara en känsla av medelålder och foträta skor som ligger där bakom krönet och skräms lite grann.

Vuxen har man ju, per definition, varit ett tag nu. Förr blev man vuxen i samband med konfirmationen, lite senare studenten eller i och med det att man fyllde 18.

När blev jag vuxen?

Inte var det i samband med 18-årsdagen i alla fall. Det är då ett som är säkert. Inte ens när jag flyttande hemifrån när jag var 19, även om det var hela 40 mil från Mamsen och Papsen.
Kanske var det när jag gifte mig när jag var 28? Eller var det när jag fick barn vid 30-års ålder. Ja, där någonstans vaknade jag en morgon och kände:

"- Ja, jävlar, vad mogen jag är nu. Allt har liksom bara fallit på plats, alla farhågor och nojjor är som bortblåsta och äntligen känner jag mig sådär; rekorderligt,  snusförnuftigt landad!!"

Eller hur?

40-årskris?

Frågan har kommit från en del håll och kanter och jag har bara skrattat åt begreppet. Varför skulle jag ha det? Det är ju bara en siffra....

Men allt efter dagen närmar sig känner jag hur mitt tankemönster alltmer drar åt samma håll. Jag tänker tillbaka på förr, vad jag gjorde då, hur jag gjorde då och hur livet skulle ha gestaltat sig om jag valt annorlunda.

Tänk om jag bott kvar i Stockholm och fortsatt partaja som jag gjorde då? Hade jag varit barnmorska då eller hade jag fortsatt jobba med skor eller mode?

Sådana tankar har jag.

Hade jag stått kvar vid fläkten och rökt mina Marboro lights och lagat "den lilla svarta" med häftapparat som jag gjorde då? Hade jag fortfarande hängt med okända pojkar till obskyra illegala nattklubbar ?

Klart jag inte hade. Mina vänner som blev kvar i Stockholm lugnade ju under stundom ner sig de också.

Sent omsider.

Landningsbana

Herregud vilken ljudnivå det är här inne.

Jag hade en naiv tanke om att bor man bara större så kan barnen väsnas på sitt håll och jag kan sitta med mina tankar någon annanstans. Så naivt.

Men visst skulle det kunna vara så.

Barnen inne på sina rum lekandes med klippdockor och mjuka djur och annat sådant som jag tror att sådana där tysta barn brukar leka med. Eller kanske ljudlösa charader där gissningarna skrivs upp på lappar som efter avslutat mim samlas in och rättas.

Varför mina barn nu helt plötsligt skulle börja hänge sig åt den sortens lekar bara för att vi flyttat några kilometer till ett lite större hus, vet jag inte. Jag kände bara att; sen blir det bättre....

För tillfället leker alla tre barnen flygplan. Alla tre har olika flygplansmodeller med olika ljudeffekter. Uppenbarligen innebär ett högljutt plan en bättre plan då samtliga killar drar upp sina motorer med flera decibel för varje flygtur. G´s bästa plan heter Tigern och Flabbens kallas tydligen Eldvrålet. Detta torde ju säga allt.

Den utökade golvytan har egentligen bara inneburit en enda sak.

Mer plats att fara runt på och bredare och längre startbanor kräver ju följaktligen större flygplan. Tänk Herkules.

Som sprungna ur jorden

Kom just in från kvällsprommisen med Ludde.

Mörkret har nästan intagit fysisk form och grusvägen där vi bor har förenats med luften till en odefinierbar massa av vaporiserad lera. Luddes tassar och mina skor skulle kunna antyda att vi är nyss hemkomna från Novemberkåsan eller ur några marker som Orcher föds ur.

Men det har vi inte. Vi har bara varit ute här på vår lilla väg. Och gått. Reflexade och fina.

Det är ändå rätt så skönt ute. Friskt, fuktigt och lite småmysigt. Ett väder som bäddar in en och liksom talar om för en att;
- "Det finns ingenting du kan göra här. Gå bara in! Vila. Sov. Ät!"

Jag tänder en brasa.

Underbart!

Olle Ljungström

Jag väljer att minnas honom som han var.

När han var min. Och alla andras.

Då det begav sig:

Bromsa!

Ja. Hej igen då.

Livet rullar på med varje hålrum fyllt av något viktigt eller mindre viktigt. Dagarna jobbas igenom, endera på arbetet eller på hemmaplan.

Tick tack tick tack. Klockan går. Dagarna sveps igenom och vips var det höst och snart är det jul.

Vissa av träden har kommit så långt i sin höstekipering att de till och hunnit slänga av sig sina kläder och står redo för att möta vintern spritt språngande.

Själv ligger jag efter. Bristen på värme i somras (jag skyller på den) gör att jag varken fysiskt eller psykiskt har lämnat sensommaren och trots att jag både går klädd i tjock jacka och nyinköpta fodrade jodpuhrs kröks jag ihop som en mask när jag kommer ut i den friska luften.

Det var lättare när man var barn.

Grabbarna är helt inne på höst med allt vad det innebär såsom Halloween, höstmarknader, påbörjade julpyssel och julklappar i slöjden.

För varje år som läggs på känns det som det bara går fortare och fortare.

Glad påsksommar och god julår!

Release 12/11

Synaps error

Nu har det gått några veckor igen sedan jag skrev och vips är jag där igen.

Med tomhet i blicken och fingrar som står en garde över tangenterna. Markören blinkar och väntar. Och väntar.

Jag menar ju längre tid det gått sedan man skrev, desto mer borde det ju rimligen finnas att skriva om. Eller hur?

Låt oss skylla på det faktum att jag har semester och att jag därmed har skurit ner lite på andelen hjärna som används. Låt oss nu bara hoppas att de oanvända delarna inte gått i nekros under senaste veckorna.

Vissa delar har dock fått jobba mer än andra. Laga mat-delen har vuxit till smått groteska proportioner och Tjat-delen har tagit över en stor del av den del där det logiska tänkandet förut satt.

En vecka semester kvar. Sen gäller det att plocka upp synapserna igen.

Let me introduce myself: Mamma

Så där ja!

Äntligen semester.

Tänkte att jag skulle ta och lära känna de här grabbarna lite igen.

Familjen.

Jag och mina kroppsdelar

Efter ett antal misslyckade gym-medlemskap tänkte jag nu försöka mig på en ny giv.

Löpning.

Det borde ju ändå vara den mest smidiga formen av träning. Man behöver inte åka någonstans, det kostar inget och kan utföras på de mest kontroversiella tider på dygnet.

Det finns bara ett aber.

Det är så förbannat tråkigt.

Enformigt.

Men jag ska ge det en chans. På riktigt. Inte ge upp.

Tre gånger har jag varit ute den senaste veckan. Inte långt och inte länge. Passen har väl inneburit en ca 30% löpning och resten framåtlutad håll-gång med blodsmak i munnen. För mig har det alltid varit det värsta; hållen. Långt innan jag blir andfådd och det minsta fuktig utav svett sitter den där som ett knivhugg i sidan.  Och detta just vid löpning. Vid Spinning eller annan konditionskrävande aktivitet känner jag aldrig av det. Fan.

En annan sak som jag faktiskt aldrig tidigare känt av då jag sprungit har också kommit till mitt varsevarande.

Rörelsen. Och då inte de självklara rörelser som uppkommer då man förflyttar sig i springande form.

Den andra rörelsen, gravitationsrörelsen, den ofrivilliga rörelsen. De rörelser som liksom talar om att löpningen nog trots allt är en ganska god idé.

Aldrig tidigare har jag så tydligt förnummit hur tung min rumpa känns, hur den liksom rikoschetterar upp och ner med löpstegens rytm och hur egentligen hela hudkostymen tycks hänga löst över mina förtvinade muskler. Till och med ansiktet följer ivrigt med i löpningen och involveras i stegen och jag känner mig som en Basset där jag far fram (nåja) över grusvägarna i grannskapet. Ja, om man bortser från öronen, de sitter i allafall någorlunda fast. Än så länge.

Så vi springer väl vidare. Jag och mina ivrigt påhejande kroppsdelar. Och hållen.

Nr 684

Detta är mitt 684:e inlägg enligt Blogger. Och de borde väl veta. Själv har jag ingen aning.

När jag startade bloggen 2009 var jag en understimulerad hemmamamma med bara en enda drivkraft. Att få tänka vuxentänk och skriva ned det. Inte egentligen för att någon nödvändigtvis skulle läsa det utan mer för att känna att jag var en människa som hade fler strängar på min lyra än att bära bebisar i och utanför min livmoder.

Och sedan har det liksom fortsatt.

Fast nu utan understimulans, vilket i sig visar sig i att frekvensen av inlägg starkt sinar mellan varven.

Idag är jag ledig, den första dagen utav två, för att till helgen avverka mina tre sista pass innan den ömt efterlängtade semestern tar vid.

28 dagar i lala-land utan landstingspyjamas och skrikande kvinnor. Rain or shine.

Samtidigt som jag sitter här och plinkar på tangenterna tittar jag ut i trädgården på tre kråkor som verkar ha hittat något riktigt spännande fem meter från fönstret. En efter en turas de om att grotta ner sina svarta näbbar i ett litet hål och fiska upp något för att sedan hoppa jämfota en halvmeter åt sidan, mumsa glupskt och låta polaren kliva fram och ta sig en munsbit. Undrar vad de kalasar på. Kanske bäst att inte veta. Musungar?

Om man bortser från dieten så verkar ett kråkliv vara rätt så behagligt egentligen. De bara lallar runt, kraxar utan melodi och tycks leva ett tämligen bekymmersfritt liv utan naturliga fiender och krav. Kanske är det kråka man ska bli i sitt eventuella nästa liv.... Att flyga från trädtopp till trädtopp, störa lite med sin härliga stämma, släppa en skit och framåt eftermiddagen flyga till en korvtjorre och mumsa sig mätt på kasserade halvätna tunnbrödsrullar och krokiga pommes.

Nu gäller det bara att sköta sina kort rätt så att man inte drar nitlotten när nästa livs skepnad ska lottas fram då man slutit sina ögon för sista gången.

Tänk att vakna upp som fästing. Eller slamsugarbils-körare.

God have mercy.

Zlatan-toffeln

2009

2010

Det lutar åt att det får bli en toffelköpar-resa till Paris i höst.

Förra sommaren

Nedanstående inlägg skrev jag innan jag gick på semester förra året och då känslan är exakt densamma väljer jag att lägga ut inlägget igen. 
Så som livet är. På repeat.


"Tre arbetspass kvar. Och jag vet inte om jag klarar det.

Varför är det så?

Om någon skulle komma till mig och säga att det blivit något fel och min semester blivit senarelagd med låt oss säga en vecka, ja, då skulle jag dö. På fläcken. Rätt upp och ner.

Jag skulle vaporiseras i ett moln av svett och kortslutas av fukten från densamma. Puff och fräääääs.

Var tog hon vägen?

Allt känns jobbigt. Till och med fikarasten.

Jag tror att det är samma fenomen som när man är kissnödig. Ja, kopplingen kan måhända inte vara självklar, men psykologin bakom misstänker jag vara typ densamma.

Ni vet när man ska åka hem från jobbet och så står man där med handen på dörrhantaget och känner plötsligt en förnimmelse av kissnödighet.

Orkar jag gå tillbaka in för att gå på toa? Nä, jag håller mig till jag kommer hem.

Och för varje meter som man nalkas sitt hem känner man hur blåsan tänjs alltmer och när man står och fnipplar med nycklarna vid ytterdörren med kroppen formad som en potatisskruv tänker man:

Jag hade inte klarat en meter till. Inte en minut.

Men det hade man ju. Eller hur?

Ju närmare målet man kommer, desto mer slappnar man av och en återvändo känns då helt otänkbar.

Tyvärr Karin. Toan är trasig, du får åka tillbaka till jobbet och kissa....
Tyvärr Karin. Pga sjuk personal måste du jobba en vecka till innan du kan gå på semester.

Kiss på golvet.
En förångad Karin.

Samma psykologi. Same same.

Tre pass kvar...."

Stackars tjockisar

Ärligt talat?

Är det verkligen Lisebergs fel att hon inte kan åka?

#orkarintemedfolk

Underbara sommar

Jättevallmo