Jag och mina kroppsdelar

Efter ett antal misslyckade gym-medlemskap tänkte jag nu försöka mig på en ny giv.

Löpning.

Det borde ju ändå vara den mest smidiga formen av träning. Man behöver inte åka någonstans, det kostar inget och kan utföras på de mest kontroversiella tider på dygnet.

Det finns bara ett aber.

Det är så förbannat tråkigt.

Enformigt.

Men jag ska ge det en chans. På riktigt. Inte ge upp.

Tre gånger har jag varit ute den senaste veckan. Inte långt och inte länge. Passen har väl inneburit en ca 30% löpning och resten framåtlutad håll-gång med blodsmak i munnen. För mig har det alltid varit det värsta; hållen. Långt innan jag blir andfådd och det minsta fuktig utav svett sitter den där som ett knivhugg i sidan.  Och detta just vid löpning. Vid Spinning eller annan konditionskrävande aktivitet känner jag aldrig av det. Fan.

En annan sak som jag faktiskt aldrig tidigare känt av då jag sprungit har också kommit till mitt varsevarande.

Rörelsen. Och då inte de självklara rörelser som uppkommer då man förflyttar sig i springande form.

Den andra rörelsen, gravitationsrörelsen, den ofrivilliga rörelsen. De rörelser som liksom talar om att löpningen nog trots allt är en ganska god idé.

Aldrig tidigare har jag så tydligt förnummit hur tung min rumpa känns, hur den liksom rikoschetterar upp och ner med löpstegens rytm och hur egentligen hela hudkostymen tycks hänga löst över mina förtvinade muskler. Till och med ansiktet följer ivrigt med i löpningen och involveras i stegen och jag känner mig som en Basset där jag far fram (nåja) över grusvägarna i grannskapet. Ja, om man bortser från öronen, de sitter i allafall någorlunda fast. Än så länge.

Så vi springer väl vidare. Jag och mina ivrigt påhejande kroppsdelar. Och hållen.