När jag startade bloggen 2009 var jag en understimulerad hemmamamma med bara en enda drivkraft. Att få tänka vuxentänk och skriva ned det. Inte egentligen för att någon nödvändigtvis skulle läsa det utan mer för att känna att jag var en människa som hade fler strängar på min lyra än att bära bebisar i och utanför min livmoder.
Och sedan har det liksom fortsatt.
Fast nu utan understimulans, vilket i sig visar sig i att frekvensen av inlägg starkt sinar mellan varven.
Idag är jag ledig, den första dagen utav två, för att till helgen avverka mina tre sista pass innan den ömt efterlängtade semestern tar vid.
28 dagar i lala-land utan landstingspyjamas och skrikande kvinnor. Rain or shine.
Samtidigt som jag sitter här och plinkar på tangenterna tittar jag ut i trädgården på tre kråkor som verkar ha hittat något riktigt spännande fem meter från fönstret. En efter en turas de om att grotta ner sina svarta näbbar i ett litet hål och fiska upp något för att sedan hoppa jämfota en halvmeter åt sidan, mumsa glupskt och låta polaren kliva fram och ta sig en munsbit. Undrar vad de kalasar på. Kanske bäst att inte veta. Musungar?
Om man bortser från dieten så verkar ett kråkliv vara rätt så behagligt egentligen. De bara lallar runt, kraxar utan melodi och tycks leva ett tämligen bekymmersfritt liv utan naturliga fiender och krav. Kanske är det kråka man ska bli i sitt eventuella nästa liv.... Att flyga från trädtopp till trädtopp, störa lite med sin härliga stämma, släppa en skit och framåt eftermiddagen flyga till en korvtjorre och mumsa sig mätt på kasserade halvätna tunnbrödsrullar och krokiga pommes.
Nu gäller det bara att sköta sina kort rätt så att man inte drar nitlotten när nästa livs skepnad ska lottas fram då man slutit sina ögon för sista gången.
Tänk att vakna upp som fästing. Eller slamsugarbils-körare.
God have mercy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar