Varför är det så?
Om någon skulle komma till mig och säga att det blivit något fel och min semester blivit senarelagd med låt oss säga en vecka, ja, då skulle jag dö. På fläcken. Rätt upp och ner.
Jag skulle vaporiseras i ett moln av svett och kortslutas av fukten från densamma. Puff och fräääääs.
Var tog hon vägen?
Allt känns jobbigt. Till och med fikarasten.
Jag tror att det är samma fenomen som när man är kissnödig. Ja, kopplingen kan måhända inte vara självklar, men psykologin bakom misstänker jag vara typ densamma.
Ni vet när man ska åka hem från jobbet och så står man där med handen på dörrhantaget och känner plötsligt en förnimmelse av kissnödighet.
Orkar jag gå tillbaka in för att gå på toa? Nä, jag håller mig till jag kommer hem.
Och för varje meter som man nalkas sitt hem känner man hur blåsan tänjs alltmer och när man står och fnipplar med nycklarna vid ytterdörren med kroppen formad som en potatisskruv tänker man:
Jag hade inte klarat en meter till. Inte en minut.
Men det hade man ju. Eller hur?
Ju närmare målet man kommer, desto mer slappnar man av och en återvändo känns då helt otänkbar.
Tyvärr Karin. Toan är trasig, du får åka tillbaka till jobbet och kissa....
Tyvärr Karin. Pga sjuk personal måste du jobba en vecka till innan du kan gå på semester.
Kiss på golvet.
En förångad Karin.
Samma psykologi. Same same.
Tre pass kvar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar