Ett offer

Irritationen sitter som en sten i skon. Hela tiden. Som ett borrljud hos grannen eller ett kliande tvättråd i nacken.

Jag kan inte komma ifrån den.

Jag kan bara försöka ignorera den så gott det går.  Svälja och räkna till tio.

Jag vägrar vara ett offer för mina hormoner. Jag måste kunna stå emot.

Att se på mig själv utifrån, att ifrågasätta mina tankegångar.

Är jag verkligen så förbannad på den där tanten som står framför mig i kassan på Konsum att jag vill slita håret av henne? Är jag det egentligen?

En före detta kollega till mig hävdar med bestämdhet att det är veckan innan mens som vi kvinnor visar våra rätta jag. Resten av tiden går vi runt i ett förslavande Östrogenmoln och ler sådär moderligt och tålmodigt som bara vi kvinnor kan.

Herregud!

Men så är det kanske. Och i så fall är jag nog tacksam för den den där Östrogen-puffen som tillåter mig att bli lite mer civiliserad den mesta tiden.  

Förslavad, eller ej....