Vecka 1

I dag är sista dagen på min första semestervecka.

Vädret har varit helt okej, men inte så där "ja, jävlar vilket sommar vi har fått".
Rätt mycket sol men även en vind som får oss att misstänka att någon vill blåsa bort oss här från ön. Men vi stannar, vi tänker inte låta oss viftas bort som en irriterande fluga på den Roslagska huden. Å nej...

Jag läser en hel del, jag gör gärna det på sommaren och så har det varit så länge jag kan minnas. Oavsett om jag jobbar eller inte så så läser jag mer. Och jag läser annat än vad jag normalt gör. Gamla, så kallade klassiker, blandat med sådant jag en gång läst och fastnat för. Nu senast Hjalmar Söderberg, nu håller jag på med Bengt Ohlsson och på mitt nattduksbord ligger William Golding och väntar med "Flugornas herre" som jag inte läst på tjugo år.

Stor-barnen leker på annat håll och Lilleman hålls med iPaden.

Tystnad. Det enda som hörs är vindens enträgna försök att flytta på naturen och flugornas surrande och studsande mot de stora fönstren.

Just nu njuter jag. Jag måste minnas detta.

Tittuuuut

Röj i gäststugan

Cars 2

Så det är den här låten Jocke Berg ska göra en svensk version av till nya Bilar-filmen.



Nu längtar jag nästan lika mycket som barnen....

Besök i en vikingaby

Om mamman vill vara med på bild får hon fota sig själv. Och det i bilen på väg hem.

Minnen

Tänk vad många dagar i livet som man inte inte minns. Dagar som bara flyter bort och inte är mer än ödslade andetag och förbrukad energi. Och ändå, kanske är det just de som är de bästa dagarna.

För ärligt talat. Vilka dagar är det egentligen man minns i detalj?

Jag minns dagen när Palme blev skjuten, jag minns Estonia, Anna Lind och tsunamin. Och jag kommer att minnas Oslo/Utöya från i år.

Jag och min familj är lyckosamt förskonade från allt vad som heter riktiga tragedier. Unga släktingar som dött i cancer, trafikolyckor eller för annans hand. Och jag är så ångestladdat tacksam för detta. Måtte detta faktum kvarstå. För alltid.

Jag minns den dagen jag fick budet om att min mormor var död. Jag var hos en vän i Göteborg och vi hade varit ute på lokal och kommit hem fram på småtimmarna glada i hågen och lite lagom överförfriskade, vilket inte var helt ovanligt på den tiden då man fortfarande var om inte singel så åtminstone barnfri.

Jag sov på soffan, troligen både utan lakan och täcke. En yllefilt fick istället värma mina nylonbeklädda ben och kudde behövdes knappt då mitt hårdsprayade hår var som ett bolster i sig, om än något inrökt.

Efter ca två timmars välbehövd sömn ringde kompisens telefon, ett flertal signaler gick fram innan vännen kom ramlandes ut ur sitt sovrum och fick fatt i den ilskna luren. 

Och jag förstod genast. Något har hänt. Man ringer inte till någon klockan halv sju en söndagsmorgon. Men att samtalet skulle beröra mig, det trodde jag inte.

Det var mamma. Och hon bad att få tala med mig.

Vännen sträckte luren mot mig och jag hann tänka många tankar. Pappa, F, min bror, vem, vad, hur?

Mormor.

Hjärtinfarkt. Död.

Kanske det mest troliga av de mörka alternativ som hunnit målats upp för mitt inre. Hon var ju ändå äldst, på tur, om man vill vara cynisk. På en hundradels sekund var jag helt klarvaken. Sinnena var som skärpta och den eventuella bakfylla som troligen förelåg var förpassad ner under alla mina försvar och istället satt jag bara helt tom och nykter på soffkanten och det tog nog ett antal minuter innan de första tårarna började rulla ner för mina bleka kinder.

Med risk för mitt körkort och framförallt mitt liv satte jag mig sedan i bilen och påbörjade min resa hem. Hem till det Ulricehamn som aldrig mer skulle bli sig likt för mig och som jag bara ett halvår senare lämnade för att åter flytta till min barndoms nejder i Nacka.

Jag fick stanna flera gånger under bilresan då tårarna skymde min sikt och jag kände att jag inte kunde fortsätta.

Jag kom fram. Ingen konstapel eller olycka kom emellan.

Jag minns resten av dagen. Jag minns vad vi åt, vilka jag träffade och hur tom jag var. Hur jag gick på autopilot.

Så egentligen; nog är väl den bästa dagen den vi inte minns.

PS

Fast ändå inte.

Jag minns ett bröllop i september som var mitt eget, jag minns mina förlossningar och mjuka bebi-magar.

Det finns även ljusa minnen som består. Faktiskt.

DS

En tradition

Fortfarande sjuk.

Huvudvärken tar fullkomligt död på all glädje som jag troligen borde känna över att solen nu skiner från en klarblå himmel. Den täppta näsan kliar och ger mig andnöd i det obarmhärtiga ljuset så jag går in.

Och tycker synd om mig själv.

Jag läste en artikel i Norrtälje Tidning om det fenomen som alltid straffar mig när jag är ledig. Semestersjukan. Det slår aldrig fel. Aldrig.

Exemplen är många och det senaste var bara för en dryg månad sedan.

Artikeln handlade alltså om oss stackars satar som skjuter undan våra virus och bakterier med hjälp av våra överjagiga immunförsvar tills timmen är slagen för semester. Då ramnar fasaden, kropparna förvandlas till agarplattor och där andra packar ner bikinis och solkräm har vi nässpray, huvudvärkstabletter och självömkan i våra bagage.

Men jag kan ju inte klaga över utsikten här där jag sitter i skuggan och skriver ner min bitterhet. Inte alls.

Om det bara inte vore för hostan. Den j-la hostan...

Semesterfix

Manikyr; check.

Nyinköpta sommarböcker; check!

Dag 1

Första dagen på semestern.

Jag trodde det skulle kännas annorlunda. Lite som när man var barn. Pirr i magen, spring i benen och en förväntan kring att vad som helst kan hända.

I stället sitter jag här, som vanligt, och far runt genom internet och förundras och förfasas över den stora verkligheten.

För visst är det så? Att det finns en stor och en liten verklighet, menar jag.

Min verklighet ser ut som följer:
Kaffe, morgonrock, sovande andetag från en regnvåt hund under bordet. Revirbråk och Händige Manny från övervåningen. Täppt näsa och papercut på vänster lillfinger. Regn från en vit himmel bruten i grått utanför fönstret.

Den stora verkligheten är en helt annan. Men jag orkar inte med den i dag.

I dag är ju dagen då jag ska fyllas av iver och entusiasm över min frihet.

Semesterkänslan är inte omedelbar. Den måste liksom växa fram. Tror jag.

Jag återkommer i frågan.....

Det ofattbara

Tittar på mitt föregående inlägg och tänker avmätt.

Vad lite man visste då...

"Två döda..."

Om det ändå stannat där....

Jag känner att jag inte klarar av att formulera mig kring det som inträffat. Det finns inga ord, det finns knappt känslor. Bara en ekande tomhet där hjärnan liksom kämpar för att få ihop ett sammanhang.

Hur förklarar man en sådan händelse för sina undrande barn när man inte själv får till ett begrepp.
Det finns ingen sans, ingen logik och i barnens svart-vita värld kanske man lättast förklara det i termer av ondska. Han var en man med rött lasersvärd, i ondskans tjänst. En Darth Vader eller Voldemort kommen från Mordor.

Som vuxen inser man ju någonstans att det mer handlar om en Gollum förblindad av en uppdiktad teori kring sin egen rasöverlägsenhet. Hans älskade ring av vanvett har förvandlat hans psyke till en slav under sin övertygelse.

"Det var obehagligt att skjuta ihjäl så många men jag kände att jag var tvungen"

"My precious"

Det finns inga ord....

Perspektiv

Det sägs ju ofta att man ska se sina problem i ett större perspektiv, liksom lite utifrån och kanske rent av snett uppifrån. Och det ligger nog en hel del i det. Om ens största problem är att man inte riktigt kan fastställa färgnyansen på sitt navelludd är det nog dags att vidga sina vyer en smula.

Mot världen.

I Norge har man tills i eftermiddag varit förskonade från terrorattentat. Minst två döda, säger de på nyheterna här i bakgrunden. Undrar vilken kärleksfull gud eller befriande politisk ideologi som låg bakom denna gång?

I Somalia hotas mångt fler själar än vad vi kan uppbringa i detta land av en svältkatastrof av historiska mått. Åter fylls tv-rutan av dessa barn med uppsvällda magar. Trötta och flugangripna ögon med en slags uppgiven acceptens kring det ofrånkomliga; döden.

Med lite perspektiv krymper ens problem momentant.

Jag släpper flugsmällan för ett slag, tror jag....

När kroppen minns

Albin har lärt sig cykla.

Det tog sin lilla tid och han har förlorat en del hud under resans gång. Stora mängder vätska i form av tårar och blod har även det offrats till den Velocipediska guden.

Men nu hojar han. Det där med bromsande och att stanna utan hjälp av diken och buskage kommer nog med tiden.

Jag minns inte när jag lärde mig cykla, jag har inga bildminnen i alla fall. Men jag kan känna i kroppen den krokiga vägen dit. Jag minns hur det känns att skrapa knän och handflator i asfalten, jag minns känslan av en haka mot det kalla styret och smaken av blod blandat med tårar. Jag minns känslan av uppgivenhet då jag övertygat grät mig till sömns över att jag förmodligen aldrig skulle lära mig cykla. Och det världsherraväldiga självförtroende som till slut fyllde min spinkiga flickkropp då jag lärt mig att bemästra den så högt rankade cykelkonsten.

Nu är det bara Axel kvar. Stackarn...

Jag såg ju i alla fall rätt glad ut.

(Juli)

Juli är en månad på undantag, som i en parantes.

Det är som att ett helt folk bara har gått och lagt sig någonstans. Gömda från allt och alla. Semesterstängt.

Jag minns när jag i tonåren sommarjobbade i en skobutik och den klaustrofobiska stiltje som rådde just under juli månad. Allt som hördes var den surrande luftkonditioneringen och den Guantanamo-inspirerade hissmusiken på repeat som strömmade ur de spruckna högtalarna i köpcentrumet. En och annan sandal såldes väl och några par kulörta tygskor som liksom stod som ett eget begrepp på den tiden. Och nätskor. Någon som minns?

Tv-tablåerna är som en enda reprisfest och tidningarna kör helsidesuppslag med kalla grillsås-tips och ständiga väderrapporteringar om torka och översvämningar.

Det känns som att detta är en månad då det är meningen att man skall lägga sitt intellekt åt sidan.

Och man kan ju inte skylla på värmen direkt....

Three to go

Tre arbetspass kvar. Och jag vet inte om jag klarar det.

Varför är det så?

Om någon skulle komma till mig och säga att det blivit något fel och min semester blivit senarelagd med låt oss säga en vecka, ja, då skulle jag dö. På fläcken. Rätt upp och ner.

Jag skulle vaporiseras i ett moln av svett och kortslutas av fukten från densamma. Puff och fräääääs.

Var tog hon vägen?


Allt känns jobbigt. Till och med fikarasten.

Jag tror att det är samma fenomen som när man är kissnödig. Ja, kopplingen kan måhända inte vara självklar, men psykologin bakom misstänker jag vara typ densamma.

Ni vet när man ska åka hem från jobbet och så står man där med handen på dörrhantaget och känner plötsligt en förnimmelse av kissnödighet.

Orkar jag gå tillbaka in för att gå på toa? Nä, jag håller mig till jag kommer hem.


Och för varje meter som man nalkas sitt hem känner man hur blåsan tänjs alltmer och när man står och fnipplar med nycklarna vid ytterdörren med kroppen formad som en potatisskruv tänker man:

Jag hade inte klarat en meter till. Inte en minut.


Men det hade man ju. Eller hur?

Ju närmare målet man kommer, desto mer slappnar man av och en återvändo känns då helt otänkbar.

Tyvärr Karin. Toan är trasig, du får åka tillbaka till jobbet och kissa....
Tyvärr Karin. Pga sjuk personal måste du jobba en vecka till innan du kan gå på semester.


Kiss på golvet.
En förångad Karin.

Samma psykologi. Same same.

Tre pass kvar....

Ett offer

Irritationen sitter som en sten i skon. Hela tiden. Som ett borrljud hos grannen eller ett kliande tvättråd i nacken.

Jag kan inte komma ifrån den.

Jag kan bara försöka ignorera den så gott det går.  Svälja och räkna till tio.

Jag vägrar vara ett offer för mina hormoner. Jag måste kunna stå emot.

Att se på mig själv utifrån, att ifrågasätta mina tankegångar.

Är jag verkligen så förbannad på den där tanten som står framför mig i kassan på Konsum att jag vill slita håret av henne? Är jag det egentligen?

En före detta kollega till mig hävdar med bestämdhet att det är veckan innan mens som vi kvinnor visar våra rätta jag. Resten av tiden går vi runt i ett förslavande Östrogenmoln och ler sådär moderligt och tålmodigt som bara vi kvinnor kan.

Herregud!

Men så är det kanske. Och i så fall är jag nog tacksam för den den där Östrogen-puffen som tillåter mig att bli lite mer civiliserad den mesta tiden.  

Förslavad, eller ej....

Lägerbyte

Sitter här som ett barn på julaftonskväll och bara myser med min nya dator.

Efter flera års "iPhonande" och senare "iPaddande" har jag nu övergivit PC:n och har så att säga helt bytt läger.

Yes, numer är jag en Mac-are.

Min gamla dator har fått pensioneras och får nu leva sina sista dagar som lekkamrat till mellankillen. Och var den redo för pension? Om den var!

Den måtte ha börjat höra dåligt då den helt ignorerade min kommandon och med en snabbhet som en mördarsnigel fick den telefonkötiden till Försäkringskassan kännas som en felringning.

Sitter nu här och leker mig fram och imponeras av den uppsjö av finesser och förinstallerade program som hängde med. Köper man en PC får man vara glad om Windows hänger med.

Ja, som ni ser.

Om jag bara vetat att paradiset bara var en knapptryckning bort hade jag bytt ut PC:n för länge sedan.

Nu ska jag leka vidare.

Vi hörs!

Statusuppdatering

Jag ber om ursäkt.

Jag ser framför mig hur ni rivs av oro och nyfikna tankar. Sömnlösa nätter. Tics och sönderbitna nagelband.

Och det är då jag kommer med svar. Som ett kylbalsam över era brända ryggar ska jag nu uppdatera eder om statusen.

Statusen på operation Tillbyggnad.

Jora, så att....

X antal högt rekommenderade och in i minsta detalj nagelfarna byggfirmor är nu kontaktade. Nr 1, låt oss kalla honom Byggare Bob, var här i går och tittade. Han gick där hummande och bankade på panel, rev sig i det rufsiga byggarskägget och begrundade våra planer efter att ha studerat våra fantastika ritningar innan han undslapp:

"- Fantastiskt! Vilket projekt. Detta vill jag ha!!"

Ja, eller något sånt. Vad vet jag? Jag var ju inte ens hemma....

Men F påstod att snubben, skäggig eller ej, verkade på hugget och "inom kort" skall vi ha en offert i vår brevlåda. Nu vet ju alla som haft någonsomhelst kontakt med en hantverkare att det där "inom kort" är ett relativt begrepp och att vi kan vara tacksamma om vi fått ett belopp att begrunda innan mellandagsrean.

Men som sagt; bara för att stilla er klåda från era inre kliande ångestbett.

Vi är på G.

Klockan 05:30

Det är varmt, luften känns klibbig och det är svårt att andas. Jag får en känsla av att jag sitter fast. Brinner det?

Ja, det gör det nog för där går visst ett brandlarm.

Eller nej. Det var visst bara djävulen som ringer och säger att det är morgon. Jag smäller till mobilen med öppen hand rätt i hans blanka skrikande ansikte och somnar om.

Ge mig tio minuter, bara tio minuter....

Snart sitter jag där med fötterna på det svala trägolvet och andas tungt.

Hur kunde jag välja ett jobb med sådana arbetstider. Jag måste vara idiot.

Bakom mig hörs F`s tunga andetag, lyckligt ovetande om att även hans tid snart är kommen. Jag vänder mig om och räknar in min avkomma:

En, två, tre... Ja ha, allihop i natt också. Bara hunden som saknas. Men det var väl för varmt...

Jag reser mig och går med klibbiga fotsulor och knakande knän till toaletten. Sätter mig på toaletten. Och somnar om.

Vad ska du göra på semestern, Karin?
Sova, sova och sova...

Två veckor kvar.
Kämpa!

Kvällsrodnad

Mina axlar rodnar av min dumdristighet kring solens styrka. En gång varje år, slår aldrig fel.

En och en halv timmes autistiskt läsande i gassande julisol sätter sina skamsna spår på min snart 39 år gamla lekamen.

Jag smörjer mina barn till oigenkännlighet och söker efter missfärgade leverfläckar på deras oförstörda hudkostymer. Själv sitter jag med min läderartade hud och tycks förtränga att solens strålar även kan tränga ner i mig.

Så "note to self" inför nästa sommar: Solen bränner även vuxna axlar.

Aldrig nöjd

Idag sitter luften som en film över kroppen. Det känns som huden är insmord med salt honung och luften är mer fylld av fukt än av syre. Andnöd.

Det händer inte ofta. Rent statistiskt händer det egentligen inte alls, men just idag är en sån dag då jag längtar efter lite regn.

Jag funderar längtansfullt på hur jag skulle lägga mig på gräset och låta de svalkande dropparna kyla ner min sommarfebriga kropp. Hur jag skulle låta regnet skölja genom mitt kladdiga hår och och sakta ingjuta sval energi i min förslappade kropp.

Men det skulle ju aldrig hända. Det vet ju både jag och du. Förmodligen skulle jag sitta här, där jag sitter nu, och syrligt konstatera hur sommaren rinner bort genom de igensatta stuprören.

Aldrig nöjd is my middlename.