Det har varit mycket om Palme idag. Mest om mordet förstås, inte så mycket om honom egentligen.
Jag skulle fylla 14 år när Palme blev skjuten, men jag minns det faktiskt som igår. Det var sportlov, precis som nu, och vi var på skidsemester i Sillre. Jag kommer ihåg att jag av någon anledning satte på TV:n på morgonen (det fanns ju ingen morgon-tv på den tiden direkt) och där möttes av beskedet om vad som hänt. Jag tassade in till mamma och pappa som fortfarande sov och talade om vad jag just hört. Snart satt hela familjen och chockat tittade på nyhetssändningarna. Som i Twilight Zone, eller nåt....
Och när jag nu, 25 år senare, tänker på Palme så är det faktiskt nästan bara mordet jag minns av honom. Kanske var jag för ung för att inse hans kontroversiella storhet, eller är det kanske så att mordet i sig skuggar hans person. Men det är väl kanske så för alla som går hädan på ett spektakulärt vis? Det är sortin man minns. Tänk JFK, Abe Lincoln eller Martin Luther King.
Det är som att brottet aldrig upphör, det bara fortsätter och fortsätter...
måndag 28 februari 2011
Vi är på G
Nu så är tillbyggnadsplanerna i gång på riktigt.
Cirkus 60 kvadrat extra kommer det att bli och där vi har köket idag kommer det bli en riktig grabb-lounge med tv, tv-spel och dylikt för kompishäng för slynglarna (och dit räknas för övrigt alla i den den här familjen förutom mig).
Själva köket kommer alltså slängas ut och destruktionen av de slitna skåpsluckorna kommer jag med glädje stå för själv. Jag ska slita, stampa och hugga. Fan vet om jag inte ska elda lite också? Kanske i den tjusiga kaminen som skall pryda det nya köket, i den nya delen.
Jag längtar......
Cirkus 60 kvadrat extra kommer det att bli och där vi har köket idag kommer det bli en riktig grabb-lounge med tv, tv-spel och dylikt för kompishäng för slynglarna (och dit räknas för övrigt alla i den den här familjen förutom mig).
Själva köket kommer alltså slängas ut och destruktionen av de slitna skåpsluckorna kommer jag med glädje stå för själv. Jag ska slita, stampa och hugga. Fan vet om jag inte ska elda lite också? Kanske i den tjusiga kaminen som skall pryda det nya köket, i den nya delen.
Jag längtar......
söndag 27 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Skibum?
Nästa vecka är det sportlov och HEJ vad det ska sportas... Upp till Vemdalen ska vi och jädrar i min låda vad det ska skidas.
Jag var och köpte nya skidglasögon och handskar i dag så nu är det bara att bege sig ut i de svarta pisterna igen. Sure....
OM det nu inte vore för att man nuförtiden är tvungen att genomsvettig behöva åka med en skrikande unge mellan benen i de gröna flackerna förstås.
Men man kan ju alltid minnas de tider som flytt och längtansfullt fundera på tider som skall komma...
Något sammanbiten...
Kan det bli mer 80-tal? Lägg märke till fotografens diskreta skugga.
Kan det bli mer 90-tal?
Kan man bli coolare?
Jag var och köpte nya skidglasögon och handskar i dag så nu är det bara att bege sig ut i de svarta pisterna igen. Sure....
OM det nu inte vore för att man nuförtiden är tvungen att genomsvettig behöva åka med en skrikande unge mellan benen i de gröna flackerna förstås.
Men man kan ju alltid minnas de tider som flytt och längtansfullt fundera på tider som skall komma...
 |
| Bild från sportlovet 1984. Ort okänd. |
 |
| Klövsjö, 1987. |
 |
| Tidigt 90-tal. Vemdalen? |
 |
| Val dÍsere, 1991. |
tisdag 22 februari 2011
Vård av inte speciellt sjukt barn
Ibland låter man barnen leka med vadsomhelst bara för att hålla dem nöjda. En kamera till exempel.
Axels förmiddag i bilder:
Axels förmiddag i bilder:
 |
| "Det här skulle nog mamma aldrig komma på att fota..." |
 |
| "Min fina lilla maaage!" |
 |
| "Close-up på pekfinger, döper jag nog den här till!" |
 |
| "Och så lite grodpespektiv...." |
 |
| "Åååkej, mamma. Det räcker väl nu rå!" |
lördag 19 februari 2011
*blink blink blink*
Här sitter jag nu med all tid i världen och håller fingrarna över tangenterna. Beredd. Blogg-beredd. Lille kräk-Flaxen sover, storebröderna leker och maken, ja han är ju hemma men han stör ju inte heller.
*blink blink blink*
Men jag vet inte. Vad ska jag skriva om?
Mello? Inte igen... I morgon kanske.
Vädret? Been there, done that. Känner inte för det...
Mitt pågående surdegsbrödbakande? Nä, man vill ju inte "Jinxa" det liksom.....
Det är bara att konstatera; mitt skrivande fungerar bäst med tre larmande barn, halsbränna och tidspress. Jag har en hjärna som inte lyckas starta upp på egen hand utan behöver katalysatorer i form av tv-spelsblipp, omkullvälta juicetillbringare och i smyg avdragna bajsblöjor.
Tur att man har barn och framförallt, hur i hela världen fungerade jag innan de fanns?
*bink blink blink*
*blink blink blink*
Men jag vet inte. Vad ska jag skriva om?
Mello? Inte igen... I morgon kanske.
Vädret? Been there, done that. Känner inte för det...
Mitt pågående surdegsbrödbakande? Nä, man vill ju inte "Jinxa" det liksom.....
Det är bara att konstatera; mitt skrivande fungerar bäst med tre larmande barn, halsbränna och tidspress. Jag har en hjärna som inte lyckas starta upp på egen hand utan behöver katalysatorer i form av tv-spelsblipp, omkullvälta juicetillbringare och i smyg avdragna bajsblöjor.
Tur att man har barn och framförallt, hur i hela världen fungerade jag innan de fanns?
*bink blink blink*
torsdag 17 februari 2011
onsdag 16 februari 2011
Jag är ingen surdeg, jag ger mig inte
En del av er minns kanske makron-debaklet för några månader sedan. En samling måsskitar på en bakplåt.
Jaja, mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och är jag känd som en quitter? Svar: nej. Låter jag mig nedslås? Svar: nej.
En nära vän till mig brukar gång efter annan dra upp en annan av mina famösa bak-eskapader när vi kommer in på huslighet och kompetens inom det mjöliga området. Hallongrottor. Man kan inte ens säga ordet hallongrotta innan hon fullkomligt bryter ihop och i magkramper beskriver den oformliga massa som flutit samman på en plåt.
Men som sagt; jag ger mig inte. Jag SKA klarart!
Så mitt senaste projekt, såsom en väldigt stor del av det svenska folkets verkar det som, är nu surdeg. Jepp, kanske är det så att det just småkakor och sånt krafs som jävlas med mig. Jag kanske inte är en sockerbagare som bor i staden helt enkelt. Tänkte jag.
Och det började bra. Redan dag två bubblade det fint i den lilla glasburken och mitt hjärta fylldes med moderskänslor för den dallriga massan.
"-Såja, lite mer mjöl och lite vatten och så en liten sur rap på det!"
Lilla Gubben.
Så det är med sorg i hjärtat jag nu kan konstatera att den Lilla Gubben har frusit ihjäl i natt. Inte en bubbla kvar som bevisar hans andetag, bara en skuren sörja av stinkade surhet. Min vän. Död.
Men men, en lillebror står nu redan blandad och klar i en ny burk. Han får bo i badrummet med fullt påslagen golvvärme för att förhindra ännu ett dödsfall. Nu jävlar ska det gå!
Fortsättning följer.....
Jaja, mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och är jag känd som en quitter? Svar: nej. Låter jag mig nedslås? Svar: nej.
En nära vän till mig brukar gång efter annan dra upp en annan av mina famösa bak-eskapader när vi kommer in på huslighet och kompetens inom det mjöliga området. Hallongrottor. Man kan inte ens säga ordet hallongrotta innan hon fullkomligt bryter ihop och i magkramper beskriver den oformliga massa som flutit samman på en plåt.
Men som sagt; jag ger mig inte. Jag SKA klarart!
Så mitt senaste projekt, såsom en väldigt stor del av det svenska folkets verkar det som, är nu surdeg. Jepp, kanske är det så att det just småkakor och sånt krafs som jävlas med mig. Jag kanske inte är en sockerbagare som bor i staden helt enkelt. Tänkte jag.
Och det började bra. Redan dag två bubblade det fint i den lilla glasburken och mitt hjärta fylldes med moderskänslor för den dallriga massan.
"-Såja, lite mer mjöl och lite vatten och så en liten sur rap på det!"
Lilla Gubben.
Så det är med sorg i hjärtat jag nu kan konstatera att den Lilla Gubben har frusit ihjäl i natt. Inte en bubbla kvar som bevisar hans andetag, bara en skuren sörja av stinkade surhet. Min vän. Död.
Men men, en lillebror står nu redan blandad och klar i en ny burk. Han får bo i badrummet med fullt påslagen golvvärme för att förhindra ännu ett dödsfall. Nu jävlar ska det gå!
Fortsättning följer.....
måndag 14 februari 2011
Dags att följa Egyptens exempel och avsätta diktatorn?
Long time, no seen.
Legat däckad dårå... Hög feber och frekventa vomeringar har hållit mig borta från allt vad som kräver ett fungerande tankearbete, såsom arbete och bloggande.
Men nu är jag tillbaka på banan. Blodcirkluationen har åter öppnat alla körfälten till hjärnan och även kollektivtrafiken till handlingsförmågecentrum har nu börjat gå efter ordinarie tidtabell. Vad nu det vill säga....
I lördags då febern sjunkit till subfebrilitet låg jag i soffan med siktet inställt på Mello. Tävlingen där de bästa av drygt 3000 inskickade bidrag skall tävla om vem som ska få representera den svenska musiksmaken i Tyskland senare i vår.
Richard Olsson beskrev lördagens startfält som en "dödens grupp", dvs en grupp där alla tävlande håller en så hög klass att det är omöjligt att på förhand tippa en vinnare.
Dödens grupp. Ja, verkligen... Jag låg där i soffan och fick ideliga accessoationer till självmord, genocide, harakiri och förruttnelse.
Så vansinnigt uselt. Är verkligen detta det bästa vi har? Landet Sverige med artister som Robyn och Håkan Hellström? Helt ofattbart och helt omöjligt att inte fundera över hur de andra drygt 2975 bidrag lät som inte kommit med.
Titta bara på Sanna Nielssens låt till exempel. Finns det inga regler för hur många gånger en låt får vara med och tävla i sammanhanget, undrar jag i mitt stilla sinne. Jag lovar er att hennes låt varit med som bidrag varenda år sedan 1974 och dessutom vunnit ett flertal gånger.
Dagen efter kunde man i kvällisarna läsa om tittarstormar och hur deras läsare rasade mot arrangörerna av tävlingen.
Hm, det är något jag faktiskt undrat, även tidigare, en del över. Hur ser en tittarstorm ut och framför allt hur gör man när man rasar mot något?
Jag ser framför mig hur tusentals missnöjda tittare går man ur huse bepansrade med högafflar och plakat, krigsmålade i deras anleten och ilsket vrålande krav på ändring och huvudrullningar.
Men var det verkligen så? Vem rasar? Min fråga är snarare; vem f--an bryr sig? Egentligen.
Legat däckad dårå... Hög feber och frekventa vomeringar har hållit mig borta från allt vad som kräver ett fungerande tankearbete, såsom arbete och bloggande.
Men nu är jag tillbaka på banan. Blodcirkluationen har åter öppnat alla körfälten till hjärnan och även kollektivtrafiken till handlingsförmågecentrum har nu börjat gå efter ordinarie tidtabell. Vad nu det vill säga....
I lördags då febern sjunkit till subfebrilitet låg jag i soffan med siktet inställt på Mello. Tävlingen där de bästa av drygt 3000 inskickade bidrag skall tävla om vem som ska få representera den svenska musiksmaken i Tyskland senare i vår.
Richard Olsson beskrev lördagens startfält som en "dödens grupp", dvs en grupp där alla tävlande håller en så hög klass att det är omöjligt att på förhand tippa en vinnare.
Dödens grupp. Ja, verkligen... Jag låg där i soffan och fick ideliga accessoationer till självmord, genocide, harakiri och förruttnelse.
Så vansinnigt uselt. Är verkligen detta det bästa vi har? Landet Sverige med artister som Robyn och Håkan Hellström? Helt ofattbart och helt omöjligt att inte fundera över hur de andra drygt 2975 bidrag lät som inte kommit med.
Titta bara på Sanna Nielssens låt till exempel. Finns det inga regler för hur många gånger en låt får vara med och tävla i sammanhanget, undrar jag i mitt stilla sinne. Jag lovar er att hennes låt varit med som bidrag varenda år sedan 1974 och dessutom vunnit ett flertal gånger.
Dagen efter kunde man i kvällisarna läsa om tittarstormar och hur deras läsare rasade mot arrangörerna av tävlingen.
Hm, det är något jag faktiskt undrat, även tidigare, en del över. Hur ser en tittarstorm ut och framför allt hur gör man när man rasar mot något?
Jag ser framför mig hur tusentals missnöjda tittare går man ur huse bepansrade med högafflar och plakat, krigsmålade i deras anleten och ilsket vrålande krav på ändring och huvudrullningar.
Men var det verkligen så? Vem rasar? Min fråga är snarare; vem f--an bryr sig? Egentligen.
måndag 7 februari 2011
Jag har en plan....
Klockan är tjugo över sex och det råder periodpaus i den sport som kallas "Vardagskväll".
Första perioden avlöpte relativt smärtfritt då en av motspelarna varit på hemmaplan hela dagen och därmed inte utrustad med den illasittande trötthet hans övriga två medspelare tillförskaffat sig under dagens hysteriska dagistimmar.
Ja, detta referat bör givetvis egentligen inledas med en förklaring av sporten och dess regler.
Denna idrott kallas även "Fawlty Towers på Kocktorpsvägen", "Inferno" eller "Lyckligt gift ensamstående kvinna vs. tre talibaner". Take a pick; kärt barn har många namn.
Grundidén är iallafall att jag ska inhämta tre gossebarn på respektive ställen, transportera dessa glada trallande lintottar hem för att där anrätta en uppskattad och näringsrik middag. Därefter skall de förnöjda avkommorna tandborstas, sagoläsas och nattas. Game over.
Första periodpausen inträffar då barnen fått av sig sina ytterkläder och ljudnivån återigen har understigit 100 dB. Då kan man passa på att fylla på sina och barnens energidepåer med en banan eller så. Barnen lallar sedan iväg och jag måste påbörja kvällens taktiktänkande inför den andra perioden; matlagningen samt middagsätandet.
Jag drar fram min whiteboard, lägger upp olika strategier och lägger upp exempel på eventuella scenarios som kan tänkas uppkomma.
Denna kväll lades strategin upp som så att Gustaf, känd som den store taktikern och också den med flest utvisningsminuter den här säsongen, bjöds in till själva tillagandet av middagen. Ett genidrag från min sida skulle det visa sig, då jag på detta sätt inte bara lyckades sära på de ständigt trätande storebröderna utan även fick honom att äta. Ja, lite iallafall.
Att sedan Albin fick ett meltdown då maten, enligt hans smak, "vaj alldeles föj vajm" får väl ses som ett minor fall. Man kan ju inte få alla rätt....
Lill-Flax skötte sig såsom han brukar med resultatet att en större del av hans middag kunde återfinnas i A) hans hår, B) i Luddes mage och C) utkletad över hela köksbordet likt fingerfärg.
Så nu sitter jag här i väntan på nedsläpp inför den tredje och sista perioden; Nattandet.
De sista strecken är ritade på tavlan, sportdrycken är urdrucken och svettbandet ordentligt nedtryckt över mitt spröda hår.
Nu j-vlar kör vi! GO GO GO GO!!!!
Första perioden avlöpte relativt smärtfritt då en av motspelarna varit på hemmaplan hela dagen och därmed inte utrustad med den illasittande trötthet hans övriga två medspelare tillförskaffat sig under dagens hysteriska dagistimmar.
Ja, detta referat bör givetvis egentligen inledas med en förklaring av sporten och dess regler.
Denna idrott kallas även "Fawlty Towers på Kocktorpsvägen", "Inferno" eller "Lyckligt gift ensamstående kvinna vs. tre talibaner". Take a pick; kärt barn har många namn.
Grundidén är iallafall att jag ska inhämta tre gossebarn på respektive ställen, transportera dessa glada trallande lintottar hem för att där anrätta en uppskattad och näringsrik middag. Därefter skall de förnöjda avkommorna tandborstas, sagoläsas och nattas. Game over.
Första periodpausen inträffar då barnen fått av sig sina ytterkläder och ljudnivån återigen har understigit 100 dB. Då kan man passa på att fylla på sina och barnens energidepåer med en banan eller så. Barnen lallar sedan iväg och jag måste påbörja kvällens taktiktänkande inför den andra perioden; matlagningen samt middagsätandet.
Jag drar fram min whiteboard, lägger upp olika strategier och lägger upp exempel på eventuella scenarios som kan tänkas uppkomma.
Denna kväll lades strategin upp som så att Gustaf, känd som den store taktikern och också den med flest utvisningsminuter den här säsongen, bjöds in till själva tillagandet av middagen. Ett genidrag från min sida skulle det visa sig, då jag på detta sätt inte bara lyckades sära på de ständigt trätande storebröderna utan även fick honom att äta. Ja, lite iallafall.
Att sedan Albin fick ett meltdown då maten, enligt hans smak, "vaj alldeles föj vajm" får väl ses som ett minor fall. Man kan ju inte få alla rätt....
Lill-Flax skötte sig såsom han brukar med resultatet att en större del av hans middag kunde återfinnas i A) hans hår, B) i Luddes mage och C) utkletad över hela köksbordet likt fingerfärg.
Så nu sitter jag här i väntan på nedsläpp inför den tredje och sista perioden; Nattandet.
De sista strecken är ritade på tavlan, sportdrycken är urdrucken och svettbandet ordentligt nedtryckt över mitt spröda hår.
Nu j-vlar kör vi! GO GO GO GO!!!!
Kast med liten arkitekt?
Som bot mot en alltmera annalkande medelålder går våra diskussioner vidare angånde vårt boende. Nu är vi inne på utbyggnad igen.
Ja, jag säger igen. Been there, men inte done that, så att säga. Jag la ut några provisoriska skisser här på bloggen för något år sedan. Kändes sådär...
På torsdag kommer det hit en riktig arkitekt som vi ska bolla lite med. Ja, alltså inte bolla MED honom, utan lite idéer. Hur skulle det se ut? Bolla gris med en alldeles förskräckt arkitekt-stackare. Och vad tungt sedan....
Mina skisser från förra året hittar jag dessvärre inte, så vi får väl börja om på ny kula är jag rädd.
Återkommer.....
Ja, jag säger igen. Been there, men inte done that, så att säga. Jag la ut några provisoriska skisser här på bloggen för något år sedan. Kändes sådär...
På torsdag kommer det hit en riktig arkitekt som vi ska bolla lite med. Ja, alltså inte bolla MED honom, utan lite idéer. Hur skulle det se ut? Bolla gris med en alldeles förskräckt arkitekt-stackare. Och vad tungt sedan....
Mina skisser från förra året hittar jag dessvärre inte, så vi får väl börja om på ny kula är jag rädd.
Återkommer.....
lördag 5 februari 2011
Vi bor väl kvar då....
För varje vecka som går drar rummen ihop sig en smula. Snart står jag i vardagsrummet med handflatorna stödjandes mot de motsatta väggarna samtidigt som nacken kröks av det sjunkande taket.
Vi skulle titta på ett större hus i morgon. Var det tänkt.
Visningen är inställd då någon drämt till med ett bud som säljaren inte kunde stå emot.
"-I´m gonna make him an offer he can´t refuse", hade kapitalisten deklarerat till mäklaren då han ringde strax efter annonsen publicerats.
Och det kunde ju inte säljaren heller. Om det var ett avhugget hästhuvud eller de 8,6 millar som han erbjöd får jag nog aldrig veta.
Vi bor iallafall kvar här ett tag till.
Vi skulle titta på ett större hus i morgon. Var det tänkt.
Visningen är inställd då någon drämt till med ett bud som säljaren inte kunde stå emot.
"-I´m gonna make him an offer he can´t refuse", hade kapitalisten deklarerat till mäklaren då han ringde strax efter annonsen publicerats.
Och det kunde ju inte säljaren heller. Om det var ett avhugget hästhuvud eller de 8,6 millar som han erbjöd får jag nog aldrig veta.
Vi bor iallafall kvar här ett tag till.
fredag 4 februari 2011
Vitt
Snön som faller ner suger luften ur mina lungor när jag hålögt stirrar ut genom mitt fönster.
Nog visste jag redan igår hur naiva de sprittande vårkänslorna var, men att se hur den läkta asfalten åter förvinner i ett vitt mörker dämpar mig.
Det är trots allt bara i början på februari så en eller två vintrar till bör vi nog hinna med innan fönstren åter kan öppnas mot ett lättare sinnelag.
Jag väljer att tänka på juni.
Nog visste jag redan igår hur naiva de sprittande vårkänslorna var, men att se hur den läkta asfalten åter förvinner i ett vitt mörker dämpar mig.
Det är trots allt bara i början på februari så en eller två vintrar till bör vi nog hinna med innan fönstren åter kan öppnas mot ett lättare sinnelag.
Jag väljer att tänka på juni.
torsdag 3 februari 2011
Knivsöder?
Wii-spelet är trasigt och barnen rivs av svår abstinens.
Ljudlöst med darrande underläppar mimas ord som Mario och Donkey Kong. Fyra ögon stirrar blint mot en flimrande tv-skärm och parketten har svällt av de oceaner av tårar som trillar ner från de blanka barnkinderna. Dag efter annan ställs frågan; är spelet lagat än? Och svaret är som vanligt; nej.
Faktum är att spelet inte ens är inlämnat för lagning ännu. Jag och maken kommer inte ihåg var vi köpte spelet och något kvitto har ej kunnat återfinnas. På Mediamarkt tipsade en snubbe om ett ställe på söder där de lagar tv-spel för en rimlig kostnad, PSXCARE.
Jag gick in på deras hemsida för att se efter lite mer exakt var de finns. På hemsidan finns en exakt vägbeskrivning och jag vet inte.....
Jag tror jag skickar maken dit.
"Vägbeskrivning:
Kör till Ringvägen 91, sväng in på Grindsgatan.
Kör ett kvarter och sväng vänster in på Blekingegatan. Ställ dig på första bästa parkering, för butiken ligger precis mitt över gatan efter att du svängt.
Vi ligger till höger om coop/konsum. Vi väntar på våra nya skyltar, så butiken ser mycket anonym ut. Du känner igen butiken på de svarta gallren för fönstren."
Eller vad tror ni?
Ljudlöst med darrande underläppar mimas ord som Mario och Donkey Kong. Fyra ögon stirrar blint mot en flimrande tv-skärm och parketten har svällt av de oceaner av tårar som trillar ner från de blanka barnkinderna. Dag efter annan ställs frågan; är spelet lagat än? Och svaret är som vanligt; nej.
Faktum är att spelet inte ens är inlämnat för lagning ännu. Jag och maken kommer inte ihåg var vi köpte spelet och något kvitto har ej kunnat återfinnas. På Mediamarkt tipsade en snubbe om ett ställe på söder där de lagar tv-spel för en rimlig kostnad, PSXCARE.
Jag gick in på deras hemsida för att se efter lite mer exakt var de finns. På hemsidan finns en exakt vägbeskrivning och jag vet inte.....
Jag tror jag skickar maken dit.
"Vägbeskrivning:
Kör till Ringvägen 91, sväng in på Grindsgatan.
Kör ett kvarter och sväng vänster in på Blekingegatan. Ställ dig på första bästa parkering, för butiken ligger precis mitt över gatan efter att du svängt.
Vi ligger till höger om coop/konsum. Vi väntar på våra nya skyltar, så butiken ser mycket anonym ut. Du känner igen butiken på de svarta gallren för fönstren."
Eller vad tror ni?
onsdag 2 februari 2011
Lapp-Fisa
Att få parkeringsböter om man parkerar framför en ambulansinfart är en sak. Även så om man ställer sig i en handikappruta.
Men att bli lappad för att man glömmer lägga fram den löjliga lilla pappsnurran i fönstret måste väl ändå betecknas som den mest onödiga utgift som du kan behöva erlägga. Gratis parkering, bilen står i en ruta, rakt och fint. Hepp; p-bot!
Den j-veln som lappade mig måste ju ha en sträng av rent sadistiska drag under sin blå låtsaskostym. Visst, regler är regler. Jag fattar det. Dummare än så är jag inte.... Men ändå. Varför skulle jag ställa min bil utanför den lokala pizzerian i avseende att bli stående där i flera dygn? Varför?
Tänk vilket jobb egentligen? Uppskattat av......., typ ingen? Jag såg lite flyktigt på ett tv-program som granskade Lapp-Lisebranschen häromveckan. Tydligen är det så att varje enskild kontrollant måste lappa 25 bilar om dagen. Klart man åker dit då...
Nu är iallafall boten betald. Surt.
Men att bli lappad för att man glömmer lägga fram den löjliga lilla pappsnurran i fönstret måste väl ändå betecknas som den mest onödiga utgift som du kan behöva erlägga. Gratis parkering, bilen står i en ruta, rakt och fint. Hepp; p-bot!
Den j-veln som lappade mig måste ju ha en sträng av rent sadistiska drag under sin blå låtsaskostym. Visst, regler är regler. Jag fattar det. Dummare än så är jag inte.... Men ändå. Varför skulle jag ställa min bil utanför den lokala pizzerian i avseende att bli stående där i flera dygn? Varför?
Tänk vilket jobb egentligen? Uppskattat av......., typ ingen? Jag såg lite flyktigt på ett tv-program som granskade Lapp-Lisebranschen häromveckan. Tydligen är det så att varje enskild kontrollant måste lappa 25 bilar om dagen. Klart man åker dit då...
Nu är iallafall boten betald. Surt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)