I veckan fick jag beskedet att jag inte kan börja rotera mellan antenatal och förlossning förrän till hösten och inte till våren som det först var sagt. Även om beskedet inte var helt oväntat, så blev jag lite besviken.
Att förlösa är ju liksom yrkets creme de la creme.
Det är nu snart tre månader sedan som jag med mina händer fick välkomna en liten illbatting ut till det svala livet. Och nu återstår det alltså typ nio månader tills jag får uppleva det igen. Nio lååånga månader...
Redan nu drömmer jag våta drömmar om små lurviga hjässor som i genomskärning står och trycker på i sina mödrars brännande underliv.
"-Såja! Andas.... Tryck inte nu.... Andas... Vänta på nästa värk!".
Det går inte riktigt förklara, med sekundrarna innan huvudet föds fram så är det nästan så att det vattnas i munnen i takt med att fingrarna vitnar i sitt krampaktiga perinealskyddsgrepp. Adrenalinet i blodet flödar och pulsen slår i takt med det lilla barnets tickande hjärta.
Sedan föds barnet fram och jordelivets ande fyller barnets lungor för att genast studsa tillbaka och avisera med ett primalskrik att ännu en själ har landat på jorden. Det finns inget större. Inget bättre. Inget roligare.
Men som sagt; nio månader är en lång tid.
Som en graviditet.
Så du som rumlar om i sänghalmen i natt i södra Stockholm:
Vi ses i höst!
Nej vad trist för dig!!! Hållut Varför är det så?? Vad dåligt av SÖS!!
SvaraRaderaKramen och Pussen Dalkullan