Jag satt hemma och tippe-tappade med en liten febersjuk Flax och det var istället barnafadern som fick äran att stå och frysa på en dagisgård och lyssna på den oerhört vackra och finstämda stämsången från ett stort antal påbylsade småknoddar.
Man kan ju tro att att en karl på snart 40 borde kunna hantera en kamera av nyare modell (läs helautomatisk). Men se; så fel man kan ha.
Vi börjar med ett bildgalleri:
Och kröner sedan upplevelsen med en filmsekvens:
Han kan han, min man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar