Känslan av att vara vuxen

Jag är 37 år, inne på mitt 38:e. Vuxen, typ medelålders.

Det jag gör idag, är troligen det jag kommer att göra resten av mitt yrkesverksamma liv. Bra där!

Jag är gift, har tre barn, hund och bor i en röd villa med staket omkring. Bra där igen!

Jag har körkort och bil och kan fylla på spolarvätska alldeles själv. Tanka likaså. Också bra!

Jag har åldern inne för att gå på vilken krog jag vill och Systembolaget har slutat att be om leg för över 15 år sedan. Fine fine!

Men den där känslan, vuxenkänslan, var är den? Finns den?

När jag som barn, via mitt grodperspektiv, såg upp mot de vuxna var det med en trygghet och tillförsikt att även jag en dag skulle bli som de. Kloka, lugna och landade på något sätt. Min övertygelse var att vuxna visste allt, kunde allt och att alla hade nått sina mål. Det var bara målen som såg så väldigt olika ut. Att tanten som satt i kassan på Konsum egentligen hellre skulle vilja något annat var helt otänkbart. Det fanns liksom inte. Det var inget alternativ.

Troligen är min känsla av det Eldoradoliknande vuxenlandet ett tecken på att jag faktiskt vuxit upp bland bra människor. I en familj utan större problem, i en förort där alla hade i princip samma förutsättningar.

Men nu sitter jag här och inväntar den landade känslan. Den där känslan av att nu är jag framme och här stannar jag.

Tänk om jag allltid kommer att vänta...

Den som söker han finner?

Jag har letat och letat.

Bland smulor, Duploklossar, papperstussar, gamla tidningar, fingrar på köksluckor, tågbanedelar, nappar, strumpor, pappersflygplan, grus, popcorn, viktiga papper, urvuxna skor, sönderrivna reklamblad, ursköljda barnmatsburkar, tvätt som ska vikas, damm, kaffebönor, en tom toarulle, en udda mockasin, bollar, tuggben och fläckiga köksgolv.....

Men jag kan inte finna någon städlust någonstans.

Bäst att kolla i soffan också.....

Väder från helvetet

Den grå Dimman kväver mig.

Den trycker ihop det som är mitt andrum och lägger en våt hinna över det som är min kropp.

Luften är mättad av smältvattnets andetag och snön ligger som en dyngsur yllefilt över den sovande jorden.

På vägen trycks den trampade snön ihop till komprimerad is och vattnet lägger sig ovanpå som svetten på en febersjuk.

Kylan och fukten trycker sig igenom kläderna genom osmos och förvandlar hela mig till en spänd ovilja.

Gränslandet mellan vinter och vår.

Det gör nästan ont.

Synkronisering pågår....

Sitter och laddar ner tokmycket musik på min nya telefon och nostalgin flödar.

Nedan ger jag exempel några av artisterna som numera finns att tillgå i min egna lilla musikvärld.

Hur ska jag nu förklara det här?

Något av det mest fascinerande med att få barn är att se sig själv och sin partner i de små barnansiktena och gesterna. Gustaf och Axel är i olika vinklar väldigt lika både mig och F, medan Albin däremot ofta har lämnat oss lite frågande om vem han egentligen liknar.

Så idag kom jag på det.....

Oooooops!

Modebloggen

Efter ett evinnerligt tjatande om OS och norrmän och vinter och f-n vet allt ska jag tillfälligt lägga om spår och satsa på modebloggande ett tag.

Jag ska ju som bekant börja jobba snart och i och med detta måste ju en helt ny garderob införskaffas att visa upp klockan sex varje morgon på bussen mot Slussen.

Jag har varit inne lite på att satsa på Dior denna säsong.....

Vad tror ni om denna lilla enkla historia?

Eller denna de morgnar som det är lite mer kylslaget?

Dessa skor från Manolo Blahnik passar kanske till och med att ha på jobbet?

Det är taget!

Och för övrigt...

.... lovar jag att det räcker med inlägg om OS nu!

Partygirls

Det har varit en del rabalder om damhockeyns berättigande i OS eller ej under dessa OS-veckor. Och jag kan väl bara stämma in i skeptikernas klagokör.

Jag försökte titta på Sveriges bronsmatch igår men klarade helt enkelt inte av det. Både de finska tjejerna och de så kallade damkronorna var så usla att jag helt enkelt inte förmådde titta på eländet. Slapstick-drattande på ändan, slagskott med missade puckar och målvaktstavlor som ställer Salos Vitryssland-miss för åtta år sedan i ett helt nytt ljus.

Kanada och USA är de enda lag som spelar bra och följaktligen var det mellan dem guldstriden stod. Nästa OS, om damhockeyn får finnas kvar, kan det väl räcka med att spela en final mellan just dessa lag? Och bespara alla andra deras självpåtagna förnedring.

Men säga vad man vill om damhockeyns varande eller icke. Parta kan de iallafall! You go girls!!!!

( Bilder från svt.se)

Ibland behövs inga ord....

Att bära ett gigantiskt hundhuvud

Det är väldigt mycket om vintern överallt. I var mans mun och tidning formuleras orden snö, kyla och skandal.

Vinter, vinter. Snömängden, kylan, ihärdigheten och var allt vatten ska ta vägen när de vita massorna gråter ner hela sin existens. Man läser om kraschade sporthallstak, inställd kollektivtrafik och grönklädda beväringar som skottar fram tågräls i ett månlandskap sällan skådat.

Någon måste hängas. Vem ska vi ta? SJ? Hm, ett företag kan man ju inte hänga....
Infrastrukturministern? Ja, det låter bra. Men vem f-n är det? Åsa Torstensson, jaha.
Nä, det är ju inget roligt. Det måste vara någon mer känd....
Så idag; som ett brev på den den desimerade posten kom svaret:

Bengt-Åke Gustafsson!!

Häng häng häng!!

Ikväll kör vi igen!!!

Vart fjärde år blir jag en sportfåne utan dess like. Ja, från soffan alltså.

Brynjan åker på, byxorna glider ner och blottar stjärtklykan på ett norrländskt vis och kepsen med de viftande blågula armarna sitter som gjuten över det otvättade håret. Sportklyschorna haglar ur min chipsspottande mun och hade det inte varit för mina moderliga obligationer hade jag levt efter Vancouvertid vid det här laget.

Heja heja!!

Ovanstående beskrivning av mitt "OS-jag" må vara till en viss del överdrivet, men fråga min man och han kommer bara att sucka djupt.

Ingen sport är för ointressant för att förbise. I gårkväll när F sömndrucket kom upp för stänga av TV:n, vilken han trodde att "någon glömt stänga av", fann han mig sittandes uppkrupen i soffhörnet ilsket utbasunerandes med blottade tänder:

"-Stäng av TV:n och du är dödens lammunge!!!"

"-Herregud Karin!!! Är du uppe än?" svarande han chockat efter att han insett att det var jag och inte en inbrottstjuv som satt där i mörkret enbart upplyst av TV:ns vintervita skidbackar.

"- Det är faktiskt åttondelsfinaler i Ski-Cross nu! Antingen är du tyst eller så går du och lägger dig igen...", fräste jag ilsket.

Varpå F lommade tillbaka in i sängkammaren och det sista jag hörde där inifrån var ett mumlande om att "någon behöver söka hjälp" och att "tur att det snart är slut".

Jag vet inte vad han menade.....

Ikväll är det herrstafett!!! *vift vift med plyschnävar*.

Ett gott samvete

Jag hatar Lidl. Hatar. Allt från klorlukten till det urusla sortimentet. De plastiga sneakersarna och flugsmällarna. Hatar verkligen.

"-Billigt!" säger ni.

"-My ass", säger jag....

Det finns en skillnad mellan prislapp och pris och jag ska förklara vad jag menar.

All produktion kostar och långa transporter borde ju vara ett tämligen enkelt sätt att dra iväg sina kostnader på. Eller hur? Men hur kan det då komma sig att fläskfiléer producerade i Tyskland, kycklingar från Danmark och oxfiléer från Brasilien kostar hälften av det svenska KRAV-märkta? Och ägg? En hel platta till priset av vad ett sex-pack Svenska Kravisar kostar. En gåta? Ja. En svår gåta? Nej.

Att föda upp, sköta och avliva djur på ett etiskt försvarbart sätt kostar en hel del. Tråkigt nog. Men hur folk kan blunda för detta faktum, bara för att spara in några kronor på de frysta kycklingfiléerna, det är för mig det riktigt stora gåtan.

Jag är sedan många år medlem i "Djurens rätt". Det är en organisation som kämpar för att förbättra djurens villkor i Sverige, men även till en viss del utanför landets gränser.

"- Va? Är du med där?" tänker nog många när de läser detta.

Okej, jag är väl kanske inte urtypen av en "djurens rätt"-medlem direkt. För det första är jag ju inte ens vegetarian och många av er har säkert lite svårt att se mig svartmaskerad med en gatsten i ena handen och en frisläppt mink i den andra agiterat skrikandes:

"-Ropen ska skalla; Tofu åt alla!!!"

Och, allvarligt talat, det har jag också. Jag är inte den kaftanklädda, surdegsbakande eller linsgrytekokande typen.

Men jag älskar djur. Och jag ser att deras liv också har ett värde.

Vi människor äter kött, inget mer om det. Men jag anser att vi faktiskt måste vara beredda att pröjsa lite för att de levande varelser vi väljer att föda upp enkom för att döda, ska få ha rätt till ett drägligt liv och en smärtfri död.

Många tror att KRAV enbart handlar om gott kött. Men för mig handlar KRAV om samvete.

Ett gott samvete.

En tankeställare

Min väska försvann idag. Snodd. Mitt på blanka dagen.

Panik.

Efter en mycket trevlig lunch med mycket gamla vänner gjorde jag den fasansfulla upptäckten. Min väska, BORTA!

Allt bakgrundsljud försvann och synfältet krympte ihop till en tunnel utan ljus. För några sekunder stod jag bara där som en raderad hårddisk med släckt skärm och gapade.

En av vännerna intygade att hon sett mig ta väskan med från bordet där vi suttit så förmodligen var det när jag kramade om en annan vän som den icke levnadsberättigade väsktjuvsjäveln var framme och passade på.

Panik.

Titta hit, titta dit

Vad faan gör jag?

Upp med mobilen som tack och lov låg i fickan. Sök på kontakter..... Spärra korten, fort!!!!

Faaan, hade jag inte lagt in dom numren?

Språngmarch genom Forum mot SEB för spärrning av kort nr 1.

Empatisk tjej i kassan på SEB:

"- Jag behöver ditt leg för att kunna spärra kortet!"

"- Jaha ja. Men hade jag haft det kvar hade jag ju knappast stått här för att försöka spärra visakortet. Leget låg ju också i väskjäveln..."

"- Mmmm (lägger huvudet på sned, rynkar de välplockade ögonbrynen och ler). Jag förstååååår."

Mobilen ringer. Jag känner inte igen numret. Jag svarar:

"- Karin?!!!!!"

" - Hej. Saknar du möjligen en väska? hörs en ljuv stämma.

"- OM JAG GÖÖÖÖÖÖR!!!!! "

Tjejen hade hittat den slängd i ett hörn och vid en genomgång fann jag att otroligt nog ingenting saknades. Ja, kontanter förstås, men det gjorde det innan också så det blev inget byte alls för Ville Vessla och hans kumpaner. Korten var kvar och framförallt själva väskan.

Sitter nu och funderar över hur en normalt funtad människa kan gå omkring med handväska som kostar över 10000 spänn slängd över axeln. Eller det gör nog inte normalt funtade människor. Det är bara vi med kålrötter balanserandes mellan våra axlar som ger oss på sådana saker.

Nej, nu får det faaan vara slut med det.

Hej då, Louis Vuitton!Välkommen, mitt nya liv!!!

Heja Pappa!

F håller i dagarna, på bästa Hellner-manér, på med sin träning och uppladdning inför Vasaloppet om några veckor. Varv efter varv körs i de stundtals helt översnöade spåren och de senaste veckorna har hans vokabulär utökats med begrepp som t ex "Stålsickling", "bakhalt" och "Gainomax" ("bananas are for monkeys").

Här hemma i värmen laddar vi på mer klassiskt sätt med den av tradition ständige Vasaloppsföljeslagaren "Blåbärssoppa".


Hepp hepp hepp!!!!

Personalize funny videos and birthday eCards at JibJab!

We are all the winners

Så igår kväll slog Hellner äntligen den där j-vla Northug.

F sprang ut och sköt av fyrverkerier i Sveriges färger, jag korkade upp en flarra Dom Perignon, blåste upp guldfärgade ballonger och sjöng den gamla slagdängan "We are all the winners" oavbrutet tills solen gick upp. Eller inte...

Men visst var det kul?

Kolla in det här klippet och gnid era skadeglada nävar i vällust.

God tur på er!

Drivans blommor

Vilken vansinnig vinter det har varit i år.

Aldrig har väl domedagsprofetiorna om de smälta polarisarna känts så avlägsna. Isbjörnarna torde väl ha kunnat utöka sina ispromenadstråk denna vinter. Kul för dem...

Tänk vilken tid det kommer att ta för all snö att smälta. Överallt ligger berg av uppskottad snö, på sina håll över tre meter höga. Vid vägkanten utan för vår tomt har vi en vall hög som Anderna där barnen troligen kommer kunna åka stjärtlapp framåt juni.

Valborgsmässoaftons sång om drivans blommor som smälter ner och dör får nog skjutas på till skolavslutningen i år och "Blomstertid" tar vi väl någongång i juli istället. I bästa fall.

Nä, nu går jag och sätter på bastun....

Min nya kompis

För tillfället försakar jag allt som tidigare var viktigt i mitt liv. Barn, make, hund och bloggande osv.

Jag känner att vi kommer få ett bra liv tillsammans, min nye vän och jag.

" - My precious!!"
*smek smek*

Snart är föräldraledigheten slut...

Mina dagar som föräldraledig morsa är räknade. I början på april smäller det. Då kommer livet åter få en vardag som mall och plånboken bli aningens tjockare.

Jag dagdrömmer mig bort till lediga shoppingstinna vardagar, luncher utan ett ständigt parerande av små bebisarmar och ett arbete som jag älskar att gå till med lyckliga nyblivna föräldrar, roliga arbetskamrater, inspirerande kurser och allehanda utmaningar.

Jag försöker tänka bort toktidiga dagislämningar, katastrofsnitt, missade luncher, VAB, jobbhelger och utebliven sommarsemester.

Vid min första föräldraledighet kändes det som att jag skulle vilja vara hemma för evigt. Det kändes nästan som att jag övergav Gustaf när det var dags att börja jobba igen. Jag kunde liksom inte se ett föräldraskap som varade bortom de 16 månader som jag var hemma med honom.

Denna gång kommer jag börja jobba innan Axel ens fyllt ett år. Det hade jag nog aldrig ha kunnat göra om det var mitt första barn tror jag. Men jag känner att jag kan det här med mammaledighet nu.

Jag tokälskar Axel, men....

Jag är trött på Kaffe Latte, öppna förskolan, Hem till gården, mysbyxor och Forum Nacka.
Jag vill istället ha; automatkaffe, morgonrapporter, CTG-monitorer, sjukhuspyamas och Södersjukhuset. Hur konstigt det än kan låta.

Och Gustaf, Albin och Axel kommer ju att finnas kvar. Och jag för dem.

OS-mani

Som föräldraledig med nästintill obegränsade möjligheter till TV-tittande och surfande är det mycket OS här hemma nu.

Har nu hittat Björn Ferrys blogg. Gå in och läs vet ja, rätt kul faktiskt.

Vi vinner ändå, liksom....

Okej okej.... Skrattar bäst som skrattar sist då. Norge har brakat i väg från Sverige i medaljjakten i OS.

Men vad gör det? Vi har ju något som inte norrmännen har: nämligen Anja Pärsson.

Jag, masochist?

Alltså, jag vet!

Det räcker med kräkskriverier nu.

Men ni måste förstå att det är mitt liv just nu. Ler å långhalm, Karin å Kräk. Same same.....

Vad är det som gör att man plågar sig själv med tvångstankar när man mår illa? Eller är det bara jag?

När jag mår som sämst och hänger med gamnacken över toastolen leds tankarna ofelbart in på krossade mördarsniglar, gula tånaglar, tjock ärtsoppa, snorlobbor, slemsugning från Tracheostomier, spottkoppar, pölsa, plack, pormaskar, likmask, flottiga Robin Hood-frisyrer, bensår, överkörda monsterråttor i Slussen, hårbollar i badhusduschar, krossade paddor vid Sarvträsk och stjälkselleri. Med mycket mera.

Jag måste ha en mycket skadad hjärna.....

Den empatiska 4-åringen

*knack knack på toadörren*

"- Mammmmmmma?!"
"- Mmmmmm..."
"- Kjääääks du igen?"
"- Mmmmmmm..."
"- Åhhh, tyyypist.... Stackajje!"

OS-grenen "Missunnsamhet"

Om det är någon som tror att det är guldmedaljerna i sig som är huvudsaken i ett OS vill jag bara meddela berörda att det är helt fel.

Målet ligger istället i att få fler guldmedaljer än Norge. Så är det!

Medaljligan 2010 Vancouver 18/2

1 USA
2 GER
3 KOR
4 SUI
5 CAN
6 FRA
7 CHN
8 SWE
9 NOR

Och guldmedaljen i grenen "Missunnsamhet" går till:

MIIIIIIIG!!!!!

Kräksjukan vs Familjen 5-0

Om man mår som man förtjänar måste jag vara en elak j-vel.

Ja, ni gissar rätt.
The Winter vomit disease finally took me.
Likt vid ett bowlingspel har nu kräksjukeklotet nu slagit en strike över hela vår familj.

Härmed erbjuder jag en belöning åt den som utrotar alla kräkvirus en gång för alla. Just idag utlovar jag min själ för detta ändamål.

Eller, vad som helst. Name the price!

Testad och godkänd

Man behöver inte ha egna barn för att känna till det faktum att bebisar stoppar in allt i munnen. Syskonens lek med Lego och andra smågrejor är alltså förpassat till högre Axelfria nejder såsom köksbord och skrivbord.

Det finns speciella rör att köpa som motsvarar storleken på en barnstrupe där man kan testa om leksakerna är tillräckligt stora för att lämna i ett par knubbiga små bebishänder.

Jag har inget sånt rör men ibland får man väl lita på sitt ögonmått?

Om inte annat kan jag ju Heimlich.....

En nypa vår

Fem minus ute, men ändå finns en känsla där. Som ett omen, en förnimmelse. Kanske inbillning?

Det luktar på ett annat sätt och himlen ser annorlunda ut.

Små, små bulliga utväxter på ännu frusna grenar hintar om vad som ligger runt hörnet.

Fåglarna har börjat nynna på vad som om en månad blommat ut i ett crescendo av stämsång och kanon. Alla stämmor har ännu inte anlänt men de första är i fullgång med sin träning.

Luften är kall, men ändå inte.
Det är vinter, men ändå inte.

Över för denna gång?

Min förståelse och djupaste medkänsla för de som städar på finlandsfärjorna har de senaste dygnen vuxit till oändliga proportioner.

Varje gång jag tagit hand om en spypöl har jag funderat på hur det kan vara att de facto ha detta som jobb. Att torka upp kräks. Kanske jobbar de på ackord med 500 per spya typ? Kanske rent av städpersonalen slåss om att få ta hand om uppkastningarna?

Jag har inte fått 500 spänn per spya. Fast jag föredrar nog att torka upp mina barns spyor gratis framför att vada i Cinderellas bakfylleträsk mot betalning. Alla gånger.

Vad de än tjänar, så är det för lite. My sympathies.....

Tillträde förbjudet!

Det osar sjukdom runt vårt röda lilla hus idag. Undantagstillstånd är utlyst och någon måste ha kommit åt "Mute-knappen" då man nästan kan höra sina egna hjärtslag i den för vårt hem så ovanliga tystnaden.

Det började med Albin.

Vid tvättmedelshyllan på Maxi, helt utan förvarning, kom likt ett nyårsfyrverkeri en explosion av den första laddningen av morgonens frukost. Högt och lågt, vitt och brett. På golv, sköljmedelsflaskor, små extraerbjudande-skyltar och framförallt sig själv syntes med icke önskvärd tydlighet exakt vad den lille intagit som morgonmål.

När jag med tunga steg fått tag på en stackars personal och meddelat olyckan och dess omfattning möttes jag av en blick som närapå fällde mig på plats. Det var en blandning av äckel och rent hat, en blick som sade:
"-Dö dö dö!!!!"
Och jag förstod henne helt och fullt.

Sedan var det F´s tur. Han körde den av mig tidigare beskrivna "stereo-eliminationen". Stackarn... Hela natten har han kört "hela havet stormar" mellan soffan och toastolen.

Gustaf och Axel då?
Jodå, de har också kommit igång. Gustaf kom in till mig i sovrummet vid två-tiden i natt och det enda jag hörde i mörkret var en ynklig stämma:

"- Maaammmmma?!"

Åtföljt av ett inte lika ynkligt:

"-Uuuääääähhhhk!"

*Tänder lampan på mindre än en millisekund*

Sådär ja! Hela sängen inklusive tre kuddar och två täcken nerkräkta. Jackpot och Bingo för kräksjukan. Priceless för mig.

Jag då?
Ingen elimination so far, bara feber.

Jag ber till en gud, vilken som, att det ska stanna vid detta.

Snälla be med mig?!

Alla stjärtars dag

Alla hjärtans dag.

Troligen har det med åldern att göra men känns inte denna dag hopplöst ute?

Jag minns på gymnasiet när man skulle köpa nejlikor till varandra som sedan delades ut mitt under lektionstid. Vit för vänskap, rosa för "Jag gillar dig" och röd för "Jag älskar dig". Hur kunde egentligen detta sanktioneras av lärarna? Alltid satt det några stackare där i klassrummet som helt blivit utan blomma.

Själv fick jag väl några stycken, oftast exakt det antal jag själv skickat. Kom kompisgänget överens om vilka man skulle skicka till så att man visste vilka man skulle få ifrån? Jag minns inte.... Hela idén gränsar i vilket fall till pennalism, anser jag.

Hoppas den är avskaffad, åtminstone tills den dag mina barn börjar i gymnasiet.

För vem finns "Alla hjärtans dag" egentligen?

För de nyförälskade? Som att de skulle behöva en särskild dag att visa sina ömhetsbetygelser på....

"- Nej, men älskling? Varför köper du blommor idag? Det är ju inte alla hjärtans dag förrän på tisdag?"
"- Gå på dejt? Är du tokig? Det är ju december....."

För de sedan länge gifta?

"- Här älskling, får du en röd hjärtformad kudde i blankt tyg.... Bara för att jag älskar dig så...."
"- Vilken tur att det finns en "Alla hjärtans dag". Jag menar, tänk om man skulle gå omkring och drälla snällheter till varandra året om, varje dag!"

För dagisbarnen?

"-Så, alla barn. Idag ska vi rita hjärtan allihop!!"
"-Men fröken, jag vill rita eldbomber!"
"-Skäms pojkvasker. Idag ska vi alla älska varandra, det är ju "Alla hjärtans dag, för bövelen!"

För handlarna?

"-Hehehe!"
*Händer som gnids*

Lite bilder!

Stolt som en tupp!

En sammanstötning

Här får ni se Gustaf tredje dagen som han stod på ett par slalomskidor i hela sitt liv. Total kontroll!

Synd att inte alla andra i backen har det bara!

Tillbaka vid datorn

Sådär ja! Hemma igen.

Efter en bilresa att jämföra med Dantes Inferno sitter jag nu således här vid datorn igen och slickar mina imaginära sår efter en bilresa som gud glömde.

Det tog ca 30 minuter innan Albin lade sin första pizza rakt i knät på sin inte helt empatiska storebror och där någonstans var resans nivå lagd.

Någonstans i mörkaste dalaskog stod jag i 20 minusgrader och klädde av små blonda pojkar in på bara mässingen och klädde sedan på dem det första som hittades i väskvillervallan.

Gustaf vägrade sedan, av skäl som inte är helt svåra att förstå, att sitta bredvid sin åksjuka bror resten av resan.

Istället blev det undertecknad som med hjälp av ett skohorn fick tränga ner bakdelen mellan två barnstolar. Det var av utrymmeskäl omöjligt att sitta på hela rumpan på en gång utan jag fick variera mellan att sitta på höger- och vänsterskinkan. Hela tiden avnjutandes en doft av "eau de Kräk". I sex timmar.

Det lär dröja innan vi åker i väg med hela familjen på bilsemester igen. Tro mig.

Men tiden i Sälen då?

Fantastisk! Bra skidåkning, god mat och vin och trevligt sällskap. I morgon kommer bilderna!

Tack snälla Torbjörn och Åsa för en supervecka!

Finns Gud?

Dagens inlägg blir troligen det sista på ett tag då jag och familjen ska, som jag tidigare skrivit, åka till Sälen en vecka. Jag innehar inget mobilt internet så därför är det troligt att jag får hålla semesterstängt till nästa söndag. Men vi får se. Man vet aldrig, då undrens tid inte är förbi.

Och det var lite i den bana jag tänkte röra mig i dag. Mirakel. Gud. Och Carola.

Såg i någon kvällsblaska hur Carola stod i Port au princes ruiner och talade om Guds försyn och jordens undergång. Hennes uttalanden får mig att tänka mer på förståndets Exodus och hennes egna mentala Apokalyps än som en kvinnas ord att lyssna till. Att stå på en plats där upp till 200.000 människor mist livet, flera miljoner förlorat det lilla de ägde och barn med raserat framtidhopp och tala om Guds försyn kan nog nästan få självaste Jesus att konvertera till Ateismens logik.

I sådana lägen kan jag känna ett nästintill hat mot den hårdmejkade schlagerdrottningen. Att i allt j-vla elände stå att påstå att det var en mening med katastrofen. Ett verk av en Gud. En Guds försyn.

Att hålla Carola som taleskvinna för Kristendomen måste vara ett lika lyckat PR-knep som att engagera Robinson-Robban som omslagspojke för det svenska skolsystemet. Snacka om Apokalyps.

Religionen blir alltmer sekulariserad i samhället, troligen till stor del pga av alla fundamentalister och extremisters svartvita världsbild och deras vilja att kräkas ut sina profetior.

Vem kan på fullaste allvar tro på historierna om Adam och Eva, Noaks Ark och den där Sara som fick barn trots att hon var långt över hundra? Och detta innan IVF:ernas genomslag i den mänskliga fortplantningshistorien.

Har religionen någon plats i dagens samhälle? Behövs den?

I mitt arbete som sjuksköterska med döende personer och deras gråtande anhöriga vet jag att religionen kan vara ett stort stöd. Det är många som börjar prata om "den andra sidan" i de svåraste av stunder och så även jag när nära har slitits bort på ett brutalt sätt från det trygga som vi kallar livet.

Är det så att man i dödens ögonblick får en klarare blick över vad som komma skall eller är det helt sonika bara ett halmstrå som fäktas efter medan man ligger och räknar ner sina egna andetag?

En dag vet vi svaret. Allihopa.

Sedan jag fått barn har jag ibland även förundrats och nästan imponerats av kraften i kärleken gentemot dem. Kärleken ligger där som ett metasfysiskt gasmoln hela tiden och påverkar mina handlingar och vad jag känner. Då jag tänker på barnen ökar gasmolnets densitet och det lägger sig nästan som ett fysiskt täcke över min kropp. Som en varm filt att bädda om barnen.

Är det Gud som ger oss kraften att älska eller är det våra reptilhjärnors sätt att skydda våra egna gener gentemot andra artfränders vassa klor ute i samhället?

Är vi människor en hoper robotar av kött och blod eller räknas våra själar?

Finns våra tankar på ett annat sätt än som en förgänglighet?
Blir tanken till materia när den glider ut via händerna till en handling?

Tänk; en folkmassa.
Tänk alla tankar som likt luften i varje människas lungor.
Andas ut och beblanda era andetag.

Herregud, så filosofiskt detta blev.

Det kanske är lika bra med ett litet semesteruppehåll?

Kram på er och vi hörs snart igen!

Känslostorm

Jag är så glad.

Jag har nämligen fått jobb på SöS Förlossning.

Jag är så förväntansfull.

Jag har nämligen fått jobb på SöS förlossning.

Jag är så nervös.

Jag har nämligen fått jobb på SöS Förlossning.


Förresten sa jag att jag har fått jobb på SöS Förlossning?

Dear Mr Obama

I dag på förmiddagen har min förståelse för de som lider av Tinnitus ökat avsevärt. Sedan 06.30 i morse har jag nämligen haft ett konstant ljud i öronen i form av gny, gnäll, skrik och yl.

Jag vet att Obama har lovat att lägga ner Guantanamo, men annars hade jag haft ett kanontips på en ny tortyrmetod.
Utsätt de misstänkta för en förmiddag i sällskap av en niomånaders förkyld bebis, så ska ni får se vad buset börjar prata. Snacka om effektivitet... Usama Bin Laden skulle få packa ihop sina fruar från sitt gömställe i Långtbortistan och fly hals över huvud då varenda Al Qaida-medlem skulle tävla om vem som först skulle få röja hans tillhåll.

Jag har en inre bild med Axel sittandes snorig på en filt i en cell och en orangeklädd man stående vid utgången, panikartat bankandes på dörren:

"-Please, help me!! I will tell you everything! Forget about Jihad! Let me out of here!!!"

Topp10-listan över jävligt irriterande råd/kommentarer.

10. "Om barnen får äta vuxenmat från början lär de sig att uppskatta det."

Ja, kanske om man har barn isolerade från omvärlden vad gäller kompisar, Mc Donalds och dylikt.

9. "Om barnen lär sig somna i sina egna sängar kommer de att ligga där hela natten."

Ja, möjligtvis om de inte vaknar någongång under natten eller om man man kedjar fest dem i sänggavlarna.

8. "Om man uppfostrar sina barn rätt är det inga problem att ta med sina barn på fin restaurang. Titta bara på kontinenten."

Ja, på kontinenten vet ungarna att om de inte sköter sig så har de ett rejält kok stryk att vänta när de kommit hem.

7. "Om man lär barnen från början att ett nej är ett nej, så slipper man tjat:"

Hahahaha!!!

6. "Så du tycker det är jobbigt med småbarn? Vänta bara till tonåren!"

Härligt med lite pepp, såhär föräldrar emellan.

5. "Skär grönsakerna i små lustiga figurer så kommer barnen att äta dem!"

Mmm, det kanske funkar på dina normalbegåvade barn, men inte på mina Mensa-kids!

4. "Om du köper vinterkläder på Polarn o Pyret kan du ha overallerna till alla tre barnen."

Absolut! Ja, om jag inte låter dem leka i kläderna på dagis förstås. Då håller de en halv säsong per barn.

3. "En god mor lagar all barnmat själv!"

Pretto-jävel!

2. "Vaaa?! Går inte Axel än? Min X gick när han/hon var 2 månader."

Säg det där än gång till och du kommer aldrig mer kunna gå!!!!

1. "Oj, stackars dig som inte fått någon dotter. Men vänta bara, du kanske får barnbarn som är flickor".

Ja, tack snälla för de uppmuntrande orden. Jag lider ju sådana helvetes kval över mina friska pojkar.

Flappeti flappeti flappeti.....

Jag satt och slötittade på TV i eftermiddags och fastnade för ett program om skönhetsoperationer på TV4+.

Programmet handlade om intimkirurgi hos kvinnor och jag var vid flertalet tillfällen tvungen att gnugga mig i ögonen och nypa mig i skinnet för att försäkra mig om att det jag såg var på riktigt och inte en ond amerikaniserad mardröm.

Där var en kvinna som skulle operera sina blygdläppar, då hon precis gått igenom en skilsmässa och ville göra sig snygg inför sin nästkommande relation.

Alltså missförstå mig inte nu.

Jag har full förståelse om man vill fixa till sig lite därnere om man har fysiska besvär av sina abnorma skinnflikar. Man kanske har skavsår eller om man iförd bikini kan misstas för en hermafrodit pga något bulligt som kan tolkas som ett manligt paket i den lilla bikinibyxan. Men denna kvinna betonade att hon inte hade några sådana problem. Nej, hon ville helt enkelt bara snygga till sig.

"- Shape up a bit!" som hon så fryntligt kallade det.

Ärligt talat. Är det vanligt att kvinnor får kommentarer från sina partners om deras blygdisar?

"- Alltså, raring... Du är fin och så. Men jag tror inte vi kan träffas mer för att...... du har så sjukt stora blygdläppar. Sorry!"

Hur går det till när man får komplex för sådana kroppsdelar? Träffas kvinnor och jämför? Kanske hela min kvinnliga bekantskapskrets för tillfället ligger med bena i vädret i en sammankomst och jämför för fullt? Utan att bjuda in mig.....

Ja, jag undrar verkligen.

Man kan tydligen ha komplex för vad som helst.

Sluta klaga på vädret för jösse namn!

Det gnälls väldigt mycket på vädret nuförtiden.

"- Kallt. Snöigt. Brrrr!"

"-Jaaa?", tänker jag. "Det är ju Februari."

Det är precis som att folk glömt vad alternativet till detta väder är. Som jämförelse ställs ljumma sommarkvällar med grill och rosé, jordgubbsaft på en het uteplats i söderläge eller lätta sandaler med ett sandkorn som största problem.
Nu råkar jag ju veta att detta inte alls utgör några alternativ till snöpulsande och raggsockor.

Alternativet är nämligen något helt annat. Blanka nakna trädstammar, några få men extremt kalla plusgrader, smutsiga pölar med inslag av Slush Puppies med grusrippel och ett vått, grått och tröstlöst mörker.

Jag tänker iallafall glädja mig åt att vi efter många år av fjuttvintrar äntligen fått en riktig vargavinter.

En vinter där det åkts så mycket pulka och stjärtlapp att barnen tröttnat på kittlande iskalla fartvindar.
En vinter utan leriga fotsår på det nysvabbade hallgolvet.
En vinter fri från galonisar.

Så snälla? Klaga inte. Tänk på alternativet.

Niomånaderskris

Du lever för ett leende och närheten till min kropp.
En varm, ständigt närvarande mammarobot.
Mjuka händer och len röst.
Nära, hos dig, hela tiden.

Mamma går på toa.

*Panik*

Mamma äter lunch.

*För långt ifrån. Vill sitta i knäet*

Mamma läser bok.

*Vill ligga I boken*

Mamma pratar i telefon.

*Prata med MIG*

Mamma lägger mig på golvet.

*Vad GÖR du?*

Mamma tar upp mig, kramar mig. Hårt.

*Tänk att det tog sån tid att fatta....*