Råger, den jäveln

Ja, jag vet.

De är fina. Vackra ögon och söta små vita rumpor. Nej, jag talar inte om mina barn.

Jag talar om rådjur.

Rådjursjävlar.

De dagdrivande, fästingsbeprydda och parasiterande rådjurjävlarna.

Här i Kummelnäs verkar de dessutom genom inavel och allmänt social förslappning utrustats med en särdeles utvecklad arrogans.

När jag satt och vilade min svullna arbetarfötter på altanen efter en intensiv jobbhelg dök han upp. Den värste av dem alla. Gängledaren, råbocken Råger. Fem meter från min plats kikade han sig lugnt och ohotat runt innan han sonika lommade med sina släpande fräcka små klövar fram till mina odlingskragar, till bredden fyllda med små plantor och små spirande gröna jordgubbsembryon.

Först harklade jag mig.

Han ryckte inte ens till.

Sedan höjde jag rösten:

- "Ursäkta. Vad det Råger du hette? Du måste ha missuppfattat situationen lite. Det där är mina odlingar.  Om du är hungrig har jag en hel del maskrosor och annat otyg i grusgången som du är mycket välkommen att hugga in på....!"

Han slutade tugga och lyfte huvudet. Våra blickar möttes.

Varpå han åter böjde ner sin smäckra hals och utan att tappa ögonkontakten tog en stor tugga av en jordgubbsplanta. Jag såg hur de gröna små bären en efter in sögs in mellan hans malande tänder och jag svär; han log åt mig.

Som den temperamentsfulla kvinna jag är var det liksom startskottet för att släppa lös helvetet. På två röda ställde jag mig upp och i samma steg kastade jag mig ner från altanen i full fart mot odlingarna. Jag la fram det värsta älgtjursbrööölet som hörts i de Kummelnäska skogarna och fäktade med armarna som den värsta väderkvarn.

Fick lille Råger panik? Satte han ett litet jordgubbskart i halsen och föll ner död på fläcken? Inte då.

Fanskapet tittade på mig med höjda rådjursögonbryn, himlade med ögonen och vände sin vita stjärt mot mig innan han SAKTA släpade sina små nonchalanta klövar efter sig.

Han tuggade fortfarande då han strosade i väg mot grannens tomt och jag svär att jag hörde honom säga:

- "Whatever!"

Någon som har numret till Runar?

"Talking to me?"

Student -91

I morgon tar mitt lilla gudbarn studenten.

Jag kan inte förstå det. Får man verkligen ta studenten när man är, typ, 6 år? För äldre kan hon ju inte vara? Hon är ju född 1993.

Det är tur att man omges av människor i andra åldrar så att man ibland skakas om och inser att åren faktiskt går.

Jag tog studenten 1991. I förrgår känns det som. Jag inbillar mig någonstans att jag fortfarande är densamma som jag var då, även om jag (gudbevars) också inser att jag inte är det.

När jag tog studenten hade jag verkligen ingen aning om vad jag ville göra. Och jag brydde mig inte.
Jag sommarjobbade i samma skoaffär jag gjort sedan åttonde klass och de futtiga slantarna jag drog in försvann fort på kläder och utekvällar. Att spara eller att överhuvudtaget tänka längre fram än till nästa helg var helt otänkbart. Jag bodde hemma och tyckte att jag satt på alla svar. Här och nu. Inget annat.
-"Vad som händer om två veckor? Who gives a ....!"

Senare den sommaren träffade jag vad jag då trodde var mitt livs kärlek och jag flyttade 40 mil hemifrån. Snart satt man som sambo med jobb och så har det liksom fortsatt. Infall blev till planer som sedan förverkligades till liv.

Nu sitter jag här, 21 år senare, med tre barn, make, vovve och vet inte bara vad jag ska göra om två veckor. Jag har ta mig tusan relativt klart för mig vad jag göra om två år också.

Studentbalen på hotell Anglaise

Champangefrukost

Student -91
Om inte annat kan man kanske se på mamsens glasögon att en del år har förflutit.

Av barn och fyllon får man höra sanningen?

Jag och Albin satt och lekte med Aging Booth i min telefon häromdagen. Det är en app där man tar ett bild av ett ansikte och som sedan behandlar bilden genom att lägga på sisådär 30-40 år. I Albins fall typ 70.

2012

2045

När Albin fick se ovanstående bild av mitt belevade ansikte blev han nästan skräckslagen och utbrast:

-"Mamma! Vad du gör, visa inte den där bilden för pappa. Då kommer han vilja skilja sig från dig!"

Som sagt: av barn och fyllehundar......

Låt framtiden utvisa.

Let´s go November

Igår sände jag en ömkande tanke till ungdomarnas kval inför såväl sommarförkylningar och svajande framtidsutsikter.

Idag går mina tankar till de tusentals löpare av varierad dignitet som piskas av små och stora regndroppar. Vattenmassor som med vindens klapp blästrar ömmande kall hud som spänner över stelnande muskler.

Stockholm Marathon-löpare.

Jag tänker på er.

Och jag tänker på de närmast sörjande som av ren plikt står utmed gator och torg iförda regnponchos och dunjackor och hejar på. De måste ju. Med regnproppar i ögonfransar och på nästippar måste de se sådär glädjefyllt stolta ut när deras bröder, mammor och kompisar trotsar än värre plågor än att behöva stå ut med paraplyspröt i ögonvitan och tankar över att "man han ju sett faaan så mycket bättre på TV".

Själv håller jag mig inne idag. På bästa November-manér har jag tänt en brasa och en miljard ljus och lufsar runt i mina trasiga Milan-tofflor. Jag stirrar med avsmak ut på den vågräta skogen genom fönstren och har inga som helst planer på att göra något annorlunda.

Rummen fylls av doften av blöt hund och Albin konstaterade nyss avmätt att Ludde alltid luktar sådär nuförtiden.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Sjung om studentens.....

Första juni. Typ första sommardagen om man tänker kalender. Ute är allt sådär krispigt isbergssalladsgrönt och fräscht. Och iskallt.

Sex grader.

Jag har varit med om julaftnar som varit varmare än vad det är idag.

På trafikrapporterna på radion varnas det för studentflakskaravaner som som stoppar upp trafiklederna som massiva hjärtinfarkter.

Visst, tänker jag.

Visst är det synd om de stackars bilister som blir lite sena till systemet eller tacos-hyllorna på Ica. Men min empati landar nog ändå mer hos de barbenta och stelfrusna töserna som står med sina regnblanka brun-utan-sol-orangea axlar i ärmlösa klänningar med armarna riktade upp mot vädergudarna och ett regnutspätt glas med avslagen Amadeus i handen.
Stackarna som står där står där och klamrar sig fast i räckena med blåaktiga läppar och utkletat smink. Lockarna som platttångats och sedan lockats hos frissan hänger som bläckfiskarmar över de tunna axlarna medan värmen arbetas upp genom att idoget sjunga med i den trallvänliga elektropopen som strömmar ur de knastrande högtalarna.

Men visst är det även synd om killarna. Fast inte lika. De har ju i allafall Dressmankostymer på sig.

Men ändå. Jag misstänker att de upplever att de har sitt time of their life. För vad vet jag?

Jag är ju snart 40.

Min yngsta blivande student.

Ålder

I helgen har jag varit i Örebro och firat Annika som fyllt 40.

40. Själv har jag ett halvår kvar.

Känns osannolikt på något sätt.

Lagom tills dess att man accepterat att man är en kvinna i 30-årsåldern ska man nu alltså konverteras till en kvinna i 40-årsåldern. En kvinna i medelåldern. Halv way through.

Egentligen är det nog mer själva siffran som är så laddad. Jag har ju inget mot att åldras egentligen. Celluliter matchar ju rent av en 40-åring bättre än en 25-åring.

Om jag tänker efter så måste jag säga att jag trivs väldigt bra där jag är nu. Jag vet vem jag är och vad jag vill. Jag säger oftare nej än ja och har insett att ett lyckligt liv är ett vanligt Svensson-liv med lyckliga stunder. Jag strävar efter mindre och insett att livet är dynamiskt i sig självt oavsett intentioner och 10-års planer.

Shit happens.

Egentligen har jag nog alltid varit över 40. Eller velat vara.

Fint väder

Borde gå ut i solen. Men då måste jag ju resa mig.

Herregud liksom.

Gräsänka Platinum

Jaha ja.

Då sitter man då åter här. Ansiktet är riktat mot det blå skärmljuset och ögonen stirrar lite uppfordrande mot den krävande lilla markören.

Trots att det bara är två dagar sen sist. Kan man ana ett trendbrott? Vem vet.

Ledig dag idag. Efterlängtat. År efter år bevisar mänskligheten det faktum att vi bara är en art bland alla andra däggdjur genom vår envishet att föredra av föda fram vår avkomma just på våren. Bråda tider i Bebisfabriken.

Och jag är inte bara ledig idag. Nä, hela snabla helgen off duty. Så jääla skönt. Och som grädde på moset är jag dessutom gräsänka.
Och då menar jag inte gräsänka som i "Ensam utan make med tre fajtandes grabbar och en ADHD-hund". Nej jag menar gräsänka PLATINUM. Mol allena, Solo.
Jag menar "Ligga i badet och läsa i en timme utan bank på dörren"- eller "Tokfrosseri av smågodis i stället för middag"-gräsänka. My kind of Gräsänka.

Och i morgon ska jag på fyrtioårsfest. Hepp!

Life treats me good.

Liket lever

Hej.

Jag heter Karin.
Jag har en blogg.
Eller hade kanske låter bättre då aktiviteten på sidan varit av det mer komatösa slaget den senaste tiden.

Minns någon mig? Min blogg?

Faktum är att ju längre tiden går mellan inläggen desto svårare blir det att skriva. Man får en känsla av att allt man skriver känns för futtigt och ointressant och att inget ämne känns relevant. Bästa bränslet för bloggen har ju ofta varit någon slags ilska över diverse världsliga ting och kanske är det just min frånvaro av denna ilska som föranlett denna ovanligt långa paus.

Eller.

Ilskan är väl förmodligen konstant i min personlighet utan det är nog mer mitt mentala cocoonande kring flytten som gjort att inläggen decimerats.
Sammanbrott över att stickpropparna på typ 70% av våra lampor inte passade i det nya huset, t ex. Vem orkar sätta sig ner och skriva efter nederlag av den digniteten?

Men jag ska försöka bättra mig.

F fixade klart skrivbordet i arbetsrummet i går och nog borde man kunna trivas att sitta här och skriva.

Här kommer några bilder till vet ja.

Vardagsrummet ut mot matrummet

Matrummet

Del av vardagsrummet

Fantastiska kvinna

Nu är det klippt

Så där ja. Sommarfärgen på plats.

Nu kan inte bara våren komma, skicka in sommaren på en gång.

Tre veckor

Ett halvårs väntan börjar lida mot sitt slut.

Tre veckor till dagen F. Flyttdagen.

Mycket är redan nerpackat men det mesta står kvar på sin plats, lyckligt ovetande om det kaos som snart kommer rubba tillvaron.

Först, på pappret, skulle vi ha gott om tid att genomföra flytten. Hela fyra dagars överlappningstid stod oss till godo och även om detta skulle innebära dagar med dubbla lån så var det ändå en rätt så skön känsla att veta att hela bohaget inte behövde förflyttas på en ynka dag. Nu med allt banktjafs, som jag tidigare beskrivit och en inte helt väl inplanerad påskhelg, har vårt utflyttningsdatum förflyttats flera dagar och verkligheten ser ut att bli lite, låt oss säga, rörig.

Man får god lust att magasinera hela klabbet redan idag, flyttstäda och sen ta in på hotell för tre veckors uppladdning. I stället vadar vi nu fram bland dammtussar stora som får och sicksackar mellan kartonger och allsköns saker som ska kastas, funderas över eller bara lyftas i väg när startskottet gått.

Men snart är vi där, på plats, och då kan det roliga börja. På riktigt.

Köpsugen någon?

Jaha ja.

Lyckad kampanj?

Vilka känslor väcker annonsen?

Ha-begär eller empati?

Från H&M´s Marni-kampanj

Och ärligt talat: vem använder dräkt och när (förutom de där på banken efter tre)?

Vad gör de på banken efter tre?

I en tid av fullständig tillgänglighet kvarstår en rest av det gamla. Som en doft av kokkaffe på en vedspis, en teve av trä och det osannolika i en kvinnlig brandman fortsätter bankerna att hävda sin självklara rätt att stänga klockan tre.

Om mindre än en månad ska de sista pappren skrivas på och flytten kan fullbordas. Datum är satt till den andre april och tiden spikad till 12:00.

Jag arbetar den dagen.

Jag har som bekant inte ett jobb som i något som helst avseende kan utföras på annan plats än just där det utförs. Jag kan med andra ord inte ta med mig en födande kvinna uppkopplad med ctg och EDA-pump i bilen för att åka till ett mäklarkontor på Kaptensgatan. Av rent logistiska, men till viss del även säkerhetsmässiga, skäl. Jag menar, for just in case, bör jag ju även ha med mig en obstetriker, narkosläkare, operationsteam, barnläkare, neoteam med mycket mera. Och ni hör ju. Hur ska jag kunna övertala alla dessa att hänga med? Och jag har ju dessutom sålt minibussen.

Ni kanske tänker att jag kanske jag hasta iväg på lunchen. Jag väljer att lämna det okommenterat. Ni som jobbar inom vården förstår varför. Hmpff!

Nä, så jag undrade lite försynt om tiden kunde ändras till låt oss säga: tre? Men döm om min helt ärliga förvåning när jag fick svaret att det måste ske inom banktid. Banktid? Jag trodde att det var ett begrepp lika inaktuellt som industrisemester och hemmafru. Banktid? Jag kan ju sitta hemma och betala räkningar klockan 19:00 på julafton och föra över pengar mellan konton vid tolvslaget på nyårsafton. Existerar alltså detta begrepp fortfarande?

Nu får då alltså det högtidliga överlämnandet ske med fullmakt och så även för säljaren då denne jobbar som lärare. Vad tror folk egentligen att man jobbar med?

På bank?

Danske Bank kl 15:03?

En månad kvar

Idag är det en månad kvar till vi får tillträde till nyhuset.

Väntan har varit lång och flytten har ibland känts så avlägsen så att jag ibland undrat över om allt bara är en dröm.

För min man har definitivt väntan varit en ren mardröm då jag på daglig basis terroriserat honom med kulörprover, tygbitar och möbelkataloger.

"- Nu har jag en ny idé, Darling. Vi ska köra den här tapeten i hallen istället."

Vändorna har varit många och hallen har nu (för tillfället?) landat i att få vita väggar och en garderobsvägg med hela skjutdörrar i svartmålad ek. Sen kan man ju alltid blinga hallen med textilier och lull-ull.

Så tänker jag. Just nu.

Det är tur att jag har en tålmodig man.