Sjung om studentens.....

Första juni. Typ första sommardagen om man tänker kalender. Ute är allt sådär krispigt isbergssalladsgrönt och fräscht. Och iskallt.

Sex grader.

Jag har varit med om julaftnar som varit varmare än vad det är idag.

På trafikrapporterna på radion varnas det för studentflakskaravaner som som stoppar upp trafiklederna som massiva hjärtinfarkter.

Visst, tänker jag.

Visst är det synd om de stackars bilister som blir lite sena till systemet eller tacos-hyllorna på Ica. Men min empati landar nog ändå mer hos de barbenta och stelfrusna töserna som står med sina regnblanka brun-utan-sol-orangea axlar i ärmlösa klänningar med armarna riktade upp mot vädergudarna och ett regnutspätt glas med avslagen Amadeus i handen.
Stackarna som står där står där och klamrar sig fast i räckena med blåaktiga läppar och utkletat smink. Lockarna som platttångats och sedan lockats hos frissan hänger som bläckfiskarmar över de tunna axlarna medan värmen arbetas upp genom att idoget sjunga med i den trallvänliga elektropopen som strömmar ur de knastrande högtalarna.

Men visst är det även synd om killarna. Fast inte lika. De har ju i allafall Dressmankostymer på sig.

Men ändå. Jag misstänker att de upplever att de har sitt time of their life. För vad vet jag?

Jag är ju snart 40.

Min yngsta blivande student.